I ett anspråkslöst, gulmålat litet hus mitt i Zwelihle, strax utanför Hermanus på Sydafrikas södra kust, har allmänläkaren Kwezi Matoti sin mottagning. Ovanför ingången står ordet surgery med klara röda bokstäver. Snett mittemot kliniken ligger en begravningsentreprenör och ännu lite längre bort ligger den statliga kliniken.
Kwezi Matoti är den enda privata allmänläkaren i Zwelihle, ett av Sydafrikas så kallade townships, där den svarta befolkningen tvingades att bo under apartheid. Tretton år efter de första demokratiska valen, ligger kåkstäderna kvar runt omkring landets städer – som en ständig påminnelse om Sydafrikas segregerade förflutna.
Svart universitet
Kwezi Matoti flyttade till Hermanus och Zwelihle – som betyder vacker plats på lokalspråket xhosa – för tre år sedan.
– Jag var klar med mina studier på Medunsa 1998. Medunsa var ett universitet för svarta studenter som grundades 1976. Före Medunsa fick svarta studenter gå läkarlinjen på de vanliga universiteten, men kvoten för hur många svarta som kom in var väldigt liten. Medunsa startades av svarta och var ett sätt att fylla landets behov av svarta läkare, berättar Matoti.
Det är mitt på dagen och solen slår hårt ner på de små lappade brädhusen och skjulen utanför. Inne på Matotis mottagning är det svalt. På en hylla på väggen ligger journalerna i travar, noggrant sorterade efter bokstav.
Gratis bromsmediciner
Det är lugnt och stilla, en normal dag brukar Matoti ta emot ett tiotal patienter. Är det en hektisk dag är antalet kanske det dubbla. Patienterna kommer ofta med värk, magproblem och influensa.
– De gravida kommer så klart också. Och ganska många av mina patienter är hiv-smittade. Min mottagning ingår i ett projekt som drivs av TAC (Treatment Action Campaign) och därmed kan jag dela ut gratis bromsmediciner till de hiv-smittade som behöver. De skulle i och för sig kunna få mediciner även på det statliga sjukhuset i Hermanus, men det är inte alla som tycker om att gå dit och visa öppet att de är smittade, berättar Matoti.
Öppettiderna på hans klinik är mellan nio på morgonen till sju på kvällen. Han är ensam på mottagningen och gör allting själv. Rummet där han arbetar hyr han.
De patienter som inte kan behandlas på kliniken, remitterar Matoti till sjukhuset i Hermanus. Patienterna som har en sjukförsäkring, remitteras till stadens privatsjukhus.
Rånade kliniker
– Efter min examen gjorde jag praktik och började sedan arbeta på ett mindre sjukhus i ett av Kapstadens townships, Guguletu. Men statligt anställda inom hälsosektorn är inte särskilt välbetalda och måste ändå jobba väldigt mycket.
– På den tiden bodde jag fortfarande hos mina föräldrar och det var inte så jag hade tänkt mig livet. Jag ville ha ett hus, en familj och en bil. Men det hade jag inte råd med.
Matoti bestämde sig för att öppna en privatklinik.
Men brottsfrekvensen i Guguletu är hög och han kände till flera kliniker som rånats mitt på dagen. Det var ingen verklighet som lockade. Med en bror i Hermanus, blev detta hans nästa val. Det fanns ingen privat praktiserande allmänläkare i Zwelihle, och Matoti tyckte om platsen.
Patienter på kredit
– I dag har jag en bil, ett hus och en familj. Men min hustru och min lilla dotter bor kvar i Kapstaden. De pendlar hit om helgerna.
Exakt hur många som bor i Zwelihle är svårt att uppskatta, eftersom många arbetssökande från andra provinser i Sydafrika passerar förbi i jakten på ett jobb. Somliga stannar. Andra reser vidare.
De flesta som kommer till den lilla gula kliniken jobbar som hembiträden, inom fiskeindustrin, inom kommunen eller polisen. Ett besök kostar motsvarande 120 kronor och staten bidrar inte med några medel alls.
Ojämlik sjukvård
– Det händer att jag tar emot patienter på kredit. Men det är inte alltid jag får betalt i efterhand heller. Ibland måste jag ringa för att påminna dem vad de är skyldiga mig. Men sånt är livet.
Matoti skrattar. Han har känt sig välkommen i Zwelihle ända sedan han kom hit första gången. Någon vidare reklam har han inte gjort, ett flygblad och ryktet har gjort kliniken känd.
Tillgången till sjukvård i Sydafrika varierar kraftigt mellan stad och landsbygd. Det finns statliga kliniker som är gratis att besöka, men de bemannas enbart av sköterskor och alla fall de inte kan behandla, remitteras till sjukhusen.
– På landsbygden är det fortfarande mycket som saknas. Brist på bra infrastruktur och el gör det svårt att bedriva en bra sjukvård, och jag vet inte riktigt vilka planer regeringen har för att komma till rätta med detta.
Men det regeringen har fått mest kritik för är hiv-politiken.
Regeringen var länge motsträvig till att hiv-mediciner skulle göras tillgängliga för alla inom den statliga sjukvården. Men efter flera års kamp, ända upp i landets högsta domstol, har hälsoministern nu tvingats att göra bromsmediciner tillgängliga på allmänna kliniker och sjukhus.
Större öppenhet
Själva arbetet med att få ut medicinerna har dock gått långsamt.
Matoti, som tidigare arbetade på en hiv-klinik i Guguletu, behandlar femton personer med hiv-blockerande mediciner, majoriteten av dem är kvinnor.
– Anledningarna till att det ofta är flest kvinnor som behandlas för hiv, är många. Kvinnor tycker generellt att det är lättare att söka upp en klinik. De insjuknar fortare än män och män oroar sig fortfarande för vad deras kompisar ska säga om de hiv-testar sig. Ändå är det männen som driver på spridningen av viruset.
– Jag uppmanar alla mina unga patienter, de som ligger i den största riskgruppen, att testa sig. Och väldigt långsamt har folk börjat förstå allvaret med hiv.
Splittrad regering
Det är fel att säga att stigman är borta. Men det talas i dag mer öppet om viruset än tidigare. Och Matoti tycker sig se en trend där färre nyfödda smittas av hiv-positiva mödrar. Själv berättar han gärna för sina patienter att han testar sig regelbundet – för att uppmana andra att göra samma sak.
– Även begravningarna är färre än förut. Men hur många som egentligen har hiv i Zwelihle är omöjligt att säga. Många som bor här och som kommer från Östra Kapprovinsen, återvänder dit när de blir sjuka. De tycker det är bättre att dö hemma.
Regeringen är i dag splittrad över landets hiv-politik. Många anser att president Thabo Mbeki och hans hälsominister Manto Tshabalala-Msimang är inne på en helt felaktig linje. Men få kritiserar ministern öppet eftersom alla vet att hon har presidenten på sin sida.
– Men när hälsoministern var sjukskriven nyligen, sa vice hälsoministern att Sydafrika måste göra en helomvändning. Många i regeringen tycker att ministerns hiv-politik hittills har varit pinsam. Återstår att se om det verkligen blir en konkret förändring när hälsoministern nu kommer tillbaka.
Blickar framåt
Matoti reser sig upp och går ut i väntrummet, på andra sidan plywoodskivan. Väggarna är täckta med affischer om hiv och andra sexuellt överförbara sjukdomar.
Det har gått drygt ett sekel sedan apartheidregimen fick ge vika för en demokratiskt vald regering. Matoti tycker att dagens ledare lite väl enkelt skyller landets problem på apartheid. Själv är han inte så intresserad av att tala om det som varit. Istället vill han blicka framåt och tala om framtiden.
– En tydlig förändring sedan apartheid är att alla i dag har rätt att söka upp vilket sjukhus de vill. Tidigare fanns statliga sjukhus för enbart svarta, men de höll inte samma standard som de som var avsedda för den vita befolkningen. I dag kan en svart kvinna gå till sjukhuset i Hermanus och bli behandlad av en vit läkare. Alla är lika i dag.
Klockan har passerat lunchdags, på kliniken är det fortfarande lugnt och skolan som ligger ett par hundra meter bort har precis slutat. Barnen passerar i klasar förbi doktor Matotis klinik. Livet är bättre här i Zwelihle, än i Guguletu, tycker han. Här behöver han inte vara orolig för att kliniken ska bli utsatt för rån.
– Nej, här kan jag till och med sova med fönstret öppet.