Det är sen eftermiddag och läkaren Evert Sundien, specialist i urologisk kirurgi, allmän kirurgi samt CO2-laserkirurgi har släppt iväg dagens sista patient från sin privatpraktik på söder i Stockholm. Återstår en del pappersarbete innan det är dags att hasta iväg till nästa arbetspass: som biskop i den liberala katolska kyrkan.
– Jag blev biskopsvigd den 16 maj 2005, men jag kom i kontakt med liberala katolska kyrkan redan som 18-åring när jag läste till operationsassistent i Uppsala, berättar han. Jag kände direkt att jag hade hittat hem och fyra år senare blev jag prästvigd.
Människovårdande nämnare
Everts Sundien är en människa som fascinerar. Att vara verksam läkare och samtidigt inneha rollen som biskop innebär att företräda och förkroppsliga två yrkeskategorier som representerar två, till synes, vitt skilda områden: det strikt vetenskapliga mot det religiösa troendet. En balansgång på slak lina, kanske?
Evert håller inte riktigt med och föredrar hellre att fokusera på den gemensamma nämnaren, som han anser fogar samman hans två yrkesroller – den människovårdande uppgiften. Det finns få yrken, menar han, som på var sitt sätt är så heltäckande: från förlossning till begravning. Och han har inga problem med att dra gränsen mellan sitt läkarskap och sin prästroll. Det kan snarare vara väldigt praktiskt att vara både och, förklarar Evert och beskriver det som en form av korsbefruktning.
Bättre rustad
– Att se människan i ett helhetsperspektiv och kunna lyssna aktivt är något jag har med mig från prästerskapet till läkarrollen. Samtidigt ger min läkarutbildning mig en bättre möjlighet att i rollen som biskop bedöma de människor som söker upp mig för att prata om problem. Psykiatri är visserligen inte min specialitet, men jag är bättre rustad att avgöra om personen har en psykisk sjukdom. Att kunna se skillnaden mellan andliga problem och sjukdom. Normalt har man inte den kunskapen inom kyrkan.
Resultat av ett kall
Rent handgripligen har Evert även fått agera läkare iförd biskopskläder. Under en kyrkokonferens för ett par år sedan drabbades en av deltagarna av en hjärtinfarkt. Evert kunde hålla deltagaren vid liv tills ambulansen kom.
Medicin och religion har löpt som två röda trådar i Everts liv ända sedan ungdomen. På frågan om han ser sina båda yrkesval som ett resultat av ett kall blir hans svar ja. Religiositeten ärvde han från sin farmor som var kyrkvärd inom Svenska kyrkan, där han också själv som ung var aktiv inom ungdomsrörelsen. Tankar på medicin fanns också tidigt. Men han tog en omväg till läkaryrket via fem år som operationsassistent, varav ett år i Nigeria för Röda Korset. Det var då han insåg att han ville lära sig mer inom det medicinska området. När han återvände till Sverige läste han in gymnasiet för att därefter påbörja sina medicinstudier. Då var han redan aktiv präst inom liberala katolska kyrkan.
– För att säkerställa äktheten hos prästerskapet är inga präster eller biskopar avlönade inom denna kyrka, förklarar Evert. Man är med andra ord tvingad att ha ett annat yrke bredvid för att klara sig. Däremot krävs det ingen formell utbildning för att bli präst eller biskop inom liberala katolska kyrkan. Men det finns en strukturerad utbildningsplan.
Mirakel och vetenskap
– Prästerskapet växer fram efter kompetens, man ska kunna tillräckligt mycket om kyrkohistoria samt predikokonsten för att kunna tjänstgöra. De mest lämpliga kandidaterna väljs ut av ett aktivt prästerskap. I genomsnitt tar det sju år från det att man är döpt/konfirmerad till att man blir prästvigd.
Under samtalets gång återkommer vi till läkarens arbete som ska vila på vetenskap och beprövad erfarenhet kontra religionens mirakelberättelser om sjuka människor som oförklarligt blir friska. Kan man som läkare verkligen gå med på religionens under? Hamnar man inte automatiskt på en kollisionskurs oavsett vilken ställning man intar? Evert skakar avvärjande på huvudet.
– Följande står i Jakobs brev: ”Om någon bland er blir sjuk, kalla till er församlingens äldsta och låt dessa bedja för er. Och deras bön ska bota den sjuka.” Vi har läkegudstjänster i kyrkan, som vi använder för att stödja läkeprocesser. Men det ska vara i kombination med vetenskapligt beprövad erfarenhet, det vill säga den sjuke ska ha sin vanliga somatiska behandling.
Goda tankar ett stöd
Evert fortsätter:
– Jag tror på en kombination av andligt stöd och beprövad sjukvård. Själen måste också få sitt. Jag tror att goda tankar och förbön kan hjälpa kroppen att bättre ta emot en behandling. Som ett slags stöd. Men det kan inte ersätta vården. Vi måste använda oss av den kunskap vi har, inte bara förlita oss på bönen. Det finns många religiösa personer som väljer att släppa all behandling, vilket jag anser vara fel. Mänsklig kunskap har kommit ganska långt – idag kan vi bota många sjukdomar.
I sin läkarroll föredrar Evert att lita på sin egen erfarenhet som läkare när han måste fatta svåra beslut. Det hindrar honom dock inte ifrån att, när det inträffar, följa den djupa känsla eller insikt om att det inte står rätt till med en patient utan att alltid veta varför. Evert berättar om den gång han direkt kände att en patient hade magsäckscancer utan att ha undersökt patienten i fråga. Det var svårt att övertyga patienten att han behövde en magröntgen, men Evert stod på sig och skickade en remiss för vidare undersökning, vilken visade att patienten hade denna cancerform.
– Det är inte fråga om klärvoajans, säger Evert. Snarare en känsla av att veta, en stark intuition. Det tangerar det religiösa fältet. När det gäller livsupprätthållande insatser i fall där det redan är ”kört” har jag också kanske ett annat perspektiv. Jag anser nämligen att det inte är nödvändigt att ägna sig åt livsförlängande åtgärder om patientens liv ändå inte går att rädda. Säkert kontroversiellt i vissas ögon, men helt rätt för mig med den gudsbild jag har.
Gömmer inte korset
Evert upplever att de flesta läkarkolleger han möter visar en förståelse för hans dubbla yrkesroller. Socialstyrelsen har däremot vid ett tillfälle utdelat en varning efter att Evert haft, som han själv uppfattade det, ett långt, själavårdande samtal med en anhörig. Den anhöriga, som var sjuksköterska, uppfattade dock samtalet som ett samtal mellan läkare – anhörig och anmälde Evert till Socialstyrelsen. Trots denna händelse menar Evert att hans tro gör honom till en bättre läkare i förhållande till sina patienter.
– Jag begränsar inte livet och tillvaron till den fysiska kroppen jag har framför mig, en livssyn som gör patienterna trygga. Jag går dock inte själv aktivt in i denna typ av diskussioner med mina patienter, men jag gömmer heller inte mitt kors utan har det synligt. Det gör att vissa patienter börjar fråga en del och även vill prata om det. Men jag har aldrig försökt pressa min tro eller livssyn på dem.
I ett vidare perspektiv tror Evert att den svenska sjukvården skulle må bra av mer andlighet i form av ett större helhetstänkande hos läkare i allmänhet.
Mer andlig psykologi
Han likställer dagens sjukhus med en stor verkstad, utan tid för mänsklig kontakt och där patienterna slussas mellan olika avdelningar för att så fort som möjligt få ut dem ur huset. Inte för att läkarna vill det, Evert är övertygad om att läkarnas motto är att göra så bra de kan på det psykologiska planet under den korta tid de har på sig. Men, det finns ingen läkare som kan åstadkomma underverk på sju minuter, konstaterar han och efterlyser samtidigt mindre och fler sjukhus, mer tid och mer personal.
– De här stora enheterna vi har kan aldrig bli en bra miljö för personal och patienter. På ett litet sjukhus där många känner varandra vet läkarna exakt vilken kollega de ska skicka en patient till när specialproblem dyker upp. Jag tror också att vården hade blivit bättre om vi läkare hade fått mer av samtalsteknik, lyssnarskap, medmänsklighet och andlig psykologi under vår medicinutbildning.
Meditation ett måste
Själv börjar Evert närma sig pensionsåldern, vilket i hans fall inte innebär slutet på en lång yrkeskarriär. Däremot slut på år av dubbelarbete. Siktet är inställt på att lämna läkarkallet för att på heltid ägna sig åt biskopstillvaron med gudstjänster, bröllop, begravningar och andra åtagande. Inte som nu, göra detta på kvällar och helger när praktiken är stängd efter en heltidsvecka.
– Under alla dessa år med dubbla yrkesroller har zenmeditationen varit oerhört viktig för mig, förklarar Evert sin dubbla arbetsförmåga. Förutom två veckor av meditation varje sommar i Norrland, ägnar jag en heldag varje månad åt meditation. Det har varit, och är fortfarande, en förutsättning för att jag ska klara min arbetsbelastning.