”Livet är inte de dagar som gått utan de dagar man minns” har någon sagt. Visst är det väl så. Berättelsen som följer är ett försenat eko från några chokladdoftande dagar då jag upplevde livet med alla de fem sinnen Skaparen skänkt åt människan: synen, hörseln, känseln, smaken och lukten. Och visst minns jag, det är bara att börja skriva.
I februari när kylan och mörkret ännu höll ett hårt grepp om vårt land reste jag till Filippinerna. Målet var min frus familj på ön Cebu i södra delen av landet. Vid inflygningen uppenbarade sig långt ute i Stilla Havets blå oändlighet den soldränkta ön med smaragdgröna berg, palmkantade stränder, gråa gytter av pålhus och glimmande korallrev. Så underbart att vara tillbaka i tropikerna!
Uppfylld önskan
Februari är den tid då kakaoträden bär mogna frukter. Vid familjens hus växer det gott om sådana träd. Värmen, regnen och skuggan från höga kokosnötpalmer gör att de frodas och bär rikligt med frukt. Familjens grisar som bor i prånget mellan huset och träden gödslar dem på naturligt sätt. Allt tycks förberett för att kunna framställa choklad av yppersta sort men hur går det till? Min nyfikenhet var väckt. Jag ville lära mig göra choklad på det gamla viset som min fru minns från sin barndomsby uppe i regnskogen.
Fördelen med att vara ingift i en filippinsk storfamilj är att det alltid finns någon som kan uppfylla framställda önskningar. Så även den här gången.
Jag fick lära mig att kakaofrukten är mogen när skalet blir hårt och färgen övergår från grönt till purpurrött. Eftersom frukterna växer ut från stammen är de lätta att plocka. De som sitter högre upp eller på grenarna tas varligt ner med en håv fastsatt på en bambustav.
Frön i fack
Första steget i proceduren att göra choklad hade tagits. Vi fick ihop cirka 25 frukter som delades på mitten. Ett vitt fruktkött blev synligt. Det är mycket sött och älskas av barn som godis. I övrigt är frukten fylld med fack i vilka mandelstora frön mer kända under namnet kakaobönor sitter. Efter en kort och väl avvägd jäsningsprocess i bananblad plockades de ljusbruna bönorna ut. De lades i en balja som en ”klätterakrobat” placerade på husets tak. Här skulle de torkas i den tropiska solen. Det tog en vecka. Kakaobönorna var nu mörkbruna till färgen.
Rostning med alla sinnen
Nästa steg i proceduren kunde påbörjas. För att uppnå bästa resultat hade familjens chokladexpert Cesar tillkallats. I en stor wokpanna på kökets gasspis rostades bönorna under omrörning med en träslev. En ljuvlig chokladdoft förde mig in i lyckans land. Samma känsla infann sig som under barndomens pepparkaksbak i hemmets trygga vrå.
– Hur lång tid tar rostningen? frågade jag Cesar.
– Det går inte att ange i tid, svarade han och fortsatte. En erfaren rostare måste utnyttja alla sina sinnen. Med synen iakttar jag kakaobönornas färg och med hörseln uppfattar jag det allt mer dova knastrandet från wokpannan. Med fingrarnas känsel avgör jag när skalet är tillräckligt mjukt, med smaklökarna på tungan läppjar jag mig fram tills den bittra chokladaromen når sin höjdpunkt och med lukten vet jag när rostningen är fullbordad.
Inspirerad av min store läromästare deltog jag i arbetet med alla sinnen. Enligt den moderna pedagogikens rön är ju detta den bästa vägen till kunskap.
Krossar med mjuk hand
Vi gjorde oss redo att ta nästa steg. I ett stort bambutråg hälldes de ännu varma kakaobönorna. Därefter började Cesar med ena halvan av en kokosnöt systematiskt krossa skalet på bönorna. Hans tränade ögon upptäckte alla. Det såg så lätt ut men när jag själv försökte upptäckte jag att det är en konst. Mjukt med en lätt rullande handrörelse ska det göras, inte burdust så att allting går i tusen bitar.
Oförtrutet jobbade vi vidare mot det hägrande målet. Nu skulle kakaoköttet separeras från skalen. Med tråget i händerna gick Cesar ut och ställde sig i solen. Med bravur kastade han upp trågets innehåll i luften. I precis rätt ögonblick blåste han till så att småskalen yrde iväg. När några kraftiga vindpustar hade hjälpt till att fullborda separeringen sa han med ett brett leende:
– Idag vill vädergudarna dricka choklad!
Chokladframställningen hade fått en religiös dimension. Andäktigt rätade jag på mig och skådade uppåt men det som mötte min blick var alls icke någon himmelsk syn. Nej, det var i stället två pigga musögon från takbjälken.
– Kors i Jösse namn, utbrast jag reflexmässigt och sänkte blicken bara för att möta en hönas moderliga blick. Under köksbänken låg hon nämligen och ruvade på ägg. Men inte nog med det. En rysning gick genom min kropp när jag varseblev en väggödlas stirrande ögon.
Myllrande väntan
För första gången under arbetet sviktade koncentrationen men så upptäckte jag att det inte bara var vädergudarna och djuren som väntade på något gott. Där var också min chokladbruna fru pladdrande med sina systrar, min trogne kompis Arnold med giftstrumaögon, ”klätterakrobaten” Ramon, trubaduren Daddy och gamla Natividad med ständigt värkande tänder. Och så de glada barnen i alla vinklar och vrår.
Vilken röra kan man tycka men detta är mitt älskade Filippinerna i ett nötskal: gudar, djur och människor som tränger sig på.
Malande muskelkraft
Så hade vi kommit till det sista steget när de torkade, rostade och skalade kakaobönorna skulle malas till råchoklad. En bastant handkvarn monterades fast i bordet. Tålmodigt med uppbådande av all muskelkraft malde vi på medan vi såg hur en mörkbrun massa flöt ner i en skål. Lyckokänslan var enorm.
Medan massan ännu var formbar göt vi med ett metallinstrument runda tabletter som var 35 mm i diameter och 10 mm höga. Det blev totalt ett hundratal. När de hade stelnat lade vi dem varligt i glasburkar på vars etiketter jag skrev: EKOLOGISKT FRAMSTÄLLD 100% KAKAO.
Magiskt ögonblick
Under arbetets gång hade solen gått ner och den sammetslena tropiknatten omslöt huset. Som en magisk lanterna hängde fullmånen i fönstret. Och visst var det ett magiskt ögonblick när Cesar sa:
– Nu ska vi dricka choklad och skåla med vädergudarna som har visat oss en sådan ynnest.
I en lerkanna med svartbränd botten kokte han upp vatten. Efter att ha tillsatt rätt många kakaotabletter och kryddigt rörsocker stack han ner ett träinstrument i kannan. Intensivt snurrade han det mellan handflatorna. Det tog några minuter innan hantverket var avslutat. Stunden var kommen. En stor kopp framför mig fylldes med tjock, mörkbrun choklad. Långsamt och vällustigt drack jag klunk efter klunk. En gudomligt god dryck! Cesar själv spetsade sin choklad med palmvin och ett råvispat ägg från hönan i köket.
– Bra för kärleken, sa han och blinkade med ena ögat mot sin fru som också hade kommit.
Dagar att minnas
Från en bördigare, rikligt bevattnad jord och under en hetare sol hade vi av de vilda kakaoträdens frukter och hårt arbete tillrett en gudadryck. Hur ska jag någonsin kunna glömma de här chokladdoftande februaridagarna? Det är så sant som det är sagt: ”Livet är inte de dagar som gått utan de dagar man minns”.
Resten av kvällen drack jag choklad och samtalade med Cesar till långt fram på småtimmarna. Det var en ovanlig konversation i så motto att bara ett ämne avhandlades. Lika bra att avslöja det. Ämnet var: Hur man anlägger och sköter en kakaoplantage.
Svettig dröm
Till sist måste vi ta farväl av varandra och jag gick till sovrummet på andra våningen. Där sov de andra i familjen redan tungt. Jag öppnade träjalusien och hann precis se Cesar vandra bort under de månbelysta, glimmande kakaoträden. En enorm tacksamhet till den lille mannen vällde upp och fick mig att skrika rakt ut i luften:
– My brown little brother, you are the choclate king of the Philippines.
Den natten drömde jag om en alldeles egen kakaoplantage med tropiska träd som baldakin. Kemiska bekämpningsmedel var bannlysta. Färggranna fåglar, fjärilar och bråda bin skötte pollineringen. Frukterna räknades i överflöd. I sömnen svettades jag av hettan från rostningen och vevandet på kvarnhandtaget. I långa rader göt jag tabletter som förpackades i små grälla rullar med texten ” MADE IN THE PHILIPPINES”. Perfekt råvara och hantverksmässig produktion byggd på tradition, erfarenhet och upprepning borgade för högsta kvalitet.
Världens intighet viker
Som handelsresande i chokladbranschen med mobiltelefon, bärbar dator, e-postadress och egen hemsida på Internet hade jag skaffat mig en mission: att ge den filippinska chokladdrycken världsrykte. Jag skulle se till att den fick sin rättmätiga renässans, återuppväcka magin, skönheten och lyckan som finns i denna månghundraåriga dryck. Bäva månde kartongerna med långtidshållbar chokladmjölk, det bruna sötblasket O’boy och alla de övriga alstren från den förflackade chokladindustrin.
Drömmen fick ett abrupt slut när gryningens galande tuppar väckte mig.
Nu är jag hemma i Sverige igen. Äventyret är förbi. Kakaoträden glimmar inte längre i månljuset och Cesars röst har tystnat. Lukten av rostade kakaobönor är upplöst. Den gudomliga smaken av äkta choklad känns inte längre på tungan. Allt tycks förbi men då tar jag fram några medhavda kakaotabletter, häller på kokhett vatten och brunt socker i en kanna och blandar med träinstrumentet som Cesar lärde mig. Sedan avnjuter jag den tjocka, mörkbruna drycken med doft av tropikerna. Känslan av världens intighet viker och i stället strålar min blick av ett inre ljus likt en Rembrandtmålning. Vilken undergörande medicin hämtad från det största av alla apotek: NATUREN!
Förresten, ”Livet är inte bara de dagar man minns, det är ju också de nätter man minns”.