– Lögn. Ja, det är ett starkt ord, men bristerna i informationen handlar inte bara om att läkare undanhåller fakta eller uttrycker sig oklart. En del ljuger verkligen, säger den franska antropologen Sylvie Fainzang. Hennes uppmärksammade forskningsrapport om vad som egentligen sägs inne på läkarnas mottagningar, har nyligen kommit ut i bokform i Frankrike. Hon berättar också att hon är förvånad över det bemötande som hennes bok har fått.
– Ja, jag trodde att jag skulle få negativa reaktioner från läkarkåren, eftersom resultatet av studien är kritiskt. Men istället har de flesta medicinare faktiskt reagerat med stort intresse, vilket antagligen är ett tecken på att många är nyfikna på det här ämnet och själva upplever att det existerar ett problem.
Bollar över ansvar
Under flera års tid har hon både suttit med vid konsultationer och gjort personliga intervjuer med läkare och deras patienter. Sylive Fainzang har koncentrerat sig på onkologi och internmedicin, men hävdar att de problem hon har mött även gäller allmänläkarna.
– Flera läkare är inblandade i en patients sjukdomshistoria och det är relativt vanligt att man vill lägga över ansvaret, när det gäller att förklara för patienten vad som sker. Onkologen tycker att det är radiologen eller allmänläkaren som ska informera, eller vice versa.
Enligt franska lagar har patienten rätt till korrekta upplysningar om sitt hälsotillstånd, men forskaren ger flera exempel på uppenbara lögner.
– En onkolog säger till sin redan cancersjuka patient att han eller hon har en stor polyp, som kanske kan utvecklas till en cancer. En annan läkare påstår att de varningar för biverkningar, som finns på läkemedelsförpackningen, är helt felaktiga, istället för att tala om att texten är sann, men att möjligheten att drabbas är en på miljonen.
Blandar ihop begrepp
Sylive Fainzang säger också att hon har upptäckt att det har skett en förskjutning vad gäller just cancer. Franska invånare placerar visserligen fortfarande kräftan högst bland fruktade sjukdomar, men läkarnas problem med uppriktigheten gäller alltmer sällan cancerdiagnosen i sig, utan när man har funnit metastaser. Hon anser att detta delvis beror på att många läkare gör en sammanblandning av diagnos och prognos. Informationsplikten gäller ju den konstaterade sjukdomen och inte patientens överlevnadschanser.
Det finns överhuvudtaget en rad antaganden och idéer bakom varför man säger vissa saker och undanhåller annat, säger Sylive Fainzang.
Vissa läkare är till exempel rädda för att patienterna inte följer medicineringen om de inte inser allvaret i situationen, medan andra är oroliga för att patienten mår dåligt av sanningen och att detta är negativt för behandlingen.
Gör ytliga bedömningar
– En utbredd företeelse är att läkarna lägger över ansvaret på klienterna för hur mycket de ska säga. De hävdar till exempel att patienterna själva inte vill veta, eftersom de inte ställer några frågor. Men vid enskilda samtal med vårdtagarna berättar de att de inte vågar fråga. De är rädda för läkaren eller tror att han eller hon inte har tillräckligt med tid. Ett bevis för att de vill veta mer är att de sedan söker upplysningar på egen hand hos andra patienter och läkare eller på Internet, säger antropologen.
Hon har också märkt att läkarna gör en ganska ytlig bedömning av vad patienten tål att höra.
– De säger att de talar om vad individen är kapabel att ta till sig. De berättar oftare sanningen för välklädda personer, som visar tecken på välstånd och högre utbildning, oavsett vilken klassbakgrund de själva har. Det betyder ju att man likställer den intellektuella kapaciteten med den psykologiska, men det är inte självklart att en välutbildad person har ett starkare psyke, när det gäller att höra verkligheten om sin sjukdomsbild.
Tidsbrist ett problem
Sylvie Fainzang tycker att just detta är allvarligt, eftersom fenomenet bidrar till att förstärka den sociala orättvisa, som handlar om tillgång till information.
Sylvie Fainzang säger att hon gick in i det här arbetet utan några förutfattade meningar och att det handlar om en vetenskaplig studie, där hon försöker beskriva en verklighet inom sjukvården.
– Såhär i efterhand kan jag ju inte låta bli att ha vissa idéer om vad man skulle kunna göra för att förbättra situationen. Många läkare borde få en mindre arbetsbörda. De jobbar under stor tidspress och har varken tid till att sätta sig in i enskilda patienters historier eller att förklara saker och ting grundligt. Det vore också önskvärt att informationsproblematiken fick en större plats under utbildningen.
Det handlar faktiskt till en stor del om att bli medveten om vilka mekanismer som egentligen styr, när man talar med sina patienter, menar den franska antropologen.