Kalixanda-studien har fått mycket mediauppmärksamhet. Rubrikerna i våras kunde avslöja att refluxsjukdom och magsår var vanligt förekommande hos människor utan att de för den skull söker vård. Och visst är studieresultaten uppseendeväckande.
Men det är faktiskt inte dessa data som jag funderar mest över när jag kör hyrbilen mellan snöklädda granar på väg från Kallax flygplats till Haparanda vårdcentral. Utan hur två distriktsläkare får idén att låta 3 000 slumpvist utvalda individer ur en normalbefolkning fylla i ett omfattande frågeformulär om besvär från mag-tarmkanalen? Och framför allt – hur i hela fridens namn har de fått 1000 av dessa personer att frivilligt genomgå en gastroskopiundersökning?
Personliga telefonsamtal
Jag ställer frågan när jag kommer fram till Jukka Ronkainen och Pertti Aro på Haparanda vårdcentral. Det är dessa båda allmänläkare samt Tom Storskrubb, gastroenterolog på Kalix sjukhus, som har fått människorna i bygden att gå man ur huse för att undersöka sina mag-tarmkanaler.
– För det första ringde vi upp alla personligen, svarar Jukka.
– Vi tänkte att det skulle få fler att vara med än om de fick ett opersonligt brev från ett universitet. Vi har ju jobbat här ett tag och folk känner till vilka vi är. Vi hade också turen att få chansen att i lokalpressen förklara vad vi höll på med. Även den övriga personalen här var ordentligt informerad. De visste vad vi höll på med och att det var viktigt.
Det visade sig vara en lyckad strategi. 73% av de slumpvist utvalda individerna tackade ja till att genomgå gastroskopi och Kalixanda-studien var ett faktum. En fullständigt unik befolkningsstudie som nu har genererat två fina doktorsavhandlingar.
Men det tog tid. Närmare bestämt åtta års praktiskt arbete, och inte bara under normal arbetstid.
– Vi ringde och ringde. Varje ”ledig” kväll och varje veckoslut, för att nå alla de människor som arbetade på dagen, säger Pertti.
Finska frågeformulär
Jukka och Pertti anade nog inte riktigt vad de gav sig in på då de först började diskutera den stora befolkningsstudien med Lars Agreus, som sedermera blev deras gemensamma huvudhandledare.
– Lasse hade gjort en egen stor studie med patientintervjuer kring mag-tarmbesvär i Östhammars kommun. Han ville se närmare på hur folk egentligen mår, och få mer hårddata genom skopifynd och biopsier. Han visste att vi höll på med att gastroskopera, och det ena gav det andra, säger Jukka.
Efter sin egen disputation åkte Lars Agreus till Nick Talley (numera professor på Mayokliniken i USA) för att göra post doc. Samtidigt snickrade han ihop grunden till Kalixanda-studien.
– Lasse ringde oss när han kommit hem igen. Då hade vi nästan hunnit glömma att vi hade lovat att göra det här. Men Lasse och Nick flög hit, och vi presenterade tankarna för ledningen i östra Norrbotten. De köpte idén, säger Jukka.
Hela första året gick åt till planering. Bland annat måste frågeformulären översättas till finska och valideras, eftersom en så stor andel av befolkningen är finsktalande.
Sedan tog det praktiska arbetet vid. 600 enkäter och 200 endoskopier per halvår klarades av.
– Vi delade upp arbetet i terminer för att kapacitetsanpassa, säger Pertti. Vi var ju tvungna att sköta allt annat arbete också. Tillsammans med sjukhuset i Kalix hade vi kapacitet att göra cirka 200 skopier per termin.
Skopier på vårdcentralen
I Kalix gjorde Tom Storskrubb gastroskopierna på sjukhuset, men i Haparanda gjorde Jukka och Pertti dem själva på vårdcentralen. I Finland är det vanligt att endoskopiundersökningar görs ute i primärvården, och de båda har tidigare arbetat tillsammans med detta på Torneå vårdcentral. De möttes första gången i yrket i början av 80-talet. Och nu, 25 år senare, disputerade de båda på samma dag vid Karolinska Institutet.
– Vi har arbetat tillsammans med det här hela tiden. Alla kurser och alla publikationer var färdiga, så varför inte disputera samma dag, säger Jukka och Pertti.
– Det var så många gemensamt intresserade som ville vara med. Det är mycket enklare att åka till Stockholm en gång härifrån än att resa dit två gånger.
Pertti lade fram sin avhandling på förmiddagen, och Jukka på eftermiddagen. Och självklart hade de sedan en gemensam fest. Där de för övrigt båda två fick ett fantastiskt erbjudande att åka till Mayokliniken för att göra post doc. Ett betyg som heter duga åt Norrbottensforskningen.
Avhandlingarna bjuder på mycket intressant läsning. När Pertti för några år sedan presenterade sina delresultat kring snusande blev det en riktig mediestorm. Snusare löper inte samma risk som rökare att få magsår, men de har en högre risk för inflammation i matstrupen.
– Syftet är att nu titta vidare på dessa mekanismer i samarbete med farmakologerna på Karolinska institutet, säger Pertti.
Många symtomfria magsår
Annars tycker han att den höga prevalensen av sår i en vuxen normalbefolkning är ett intressant fynd att lyfta fram när det gäller hans resultat.
– Jag tycker att det är överraskande, och en ganska hög siffra, att mer än 4% har sår utan att söka läkare. En stor andel av dessa sår, 20%, är symtomfria. Våra studier bekräftar också att acetylsalicylsyra och rökning är viktiga riskfaktorer även i en allmän befolkning.
Ett annat intressant fynd är att överviktiga (BMI 30 eller mer) löpte fyra gånger så hög risk för sår som normalviktiga.
– Hittills har vi inte lyckats visa vad som ligger bakom detta. Vi håller på att titta närmare på detta, om det kan finnas något i infektionsmönstret som påverkar.
– Vi fann också en relativt stor andel idiopatiska sår (sår, som inte kan förknippas med NSAID, H. pylori infektion eller Zollinger-Ellison syndrom), nio stycken av totalt 41 sår.
I 28% av fallen med duodenalsår fanns ingen Helicobacter Pylori-infektion, även detta är en förvånansvärt hög siffra.
Jukka har i sin forskning fokuserat på refluxbesvär. Här visade det sig att 40% av befolkningen haft besvärliga refluxsymtom inom en tremånadersperiod, 20% hade veckovisa symtom som påverkade deras livskvalitet och 6% hade dagliga besvär.
Frågan om screening
– Jag vill åter poängtera att detta inte är patienter, utan att vi för första gången har visat prevalensen i en vuxen normalbefolkning, säger Jukka. För första gången någonsin kontrollerades även förekomsten av Barret´s esofagus bland allmänheten, förändringar som kraftigt ökar risken för körtelcellscancer i matstrupen. Det är en allvarlig cancerform, och en av de snabbast växande i västvärlden. Av Jukkas avhandling framgår att 1,6% av befolkningen hade Barret´s esofagus, och förekomsten var dubbelt så vanlig hos personer med refluxsymtom.
– Om man ska införa allmän screening eller inte med tanke på detta är något som har diskuterats under flera år i den gastroenterologiska litteraturen. Vår studie kan inte direkt svara på den komplexa frågan. Men nu har vi i alla fall gett en populationsbaserad och evidensbaserad siffra som ger bättre underlag för dem som ska fatta besluten, säger Jukka.
Dålig livskvalitet
Det är inte bara risken för att den obehandlade refluxsjukdomen ska leda till kroniska skador och dödliga sjukdomar som gör Jukkas resultat så anmärkningsvärda. Vardagen påverkas kraftigt för människor även då de ”bara” har refluxbesvär.
– Jo, det finns studier som visar att människor med refluxsjukdom kan ha lika dålig, eller sämre, livskvalitet än de som har svår hjärtsjukdom. Att så många ändå låter bli att gå till doktorn är ju synd, eftersom det faktiskt går att göra något åt symtomen.