Vår intellektuella skärpa parat med en livsbejakande nyfikenhet, den verbala briljansen tillsammans med förmågan att bygga kreativa nätverk bäddade för Min släkts sanna framgångssaga.
Med ett enkelt gentest i National Geographics stora kartläggning av människans kolonisering av jorden avslöjades mitt stolta förflutna.
Min förfader levde i norra Afrika för 120000 år sedan. Han var en skicklig jägare som fällde byten långt större än sig själv med egentillverkade vapen. Elden behärskade han sedan länge, och att han var en helt modern biologisk människa var inte heller någon nyhet. Det hade han varit i nästan 100000 år.
Inte som andra
På hans tid befolkades jorden av ungefär 10000 människor men min förfader var inte som andra. Han hade en egenhet, en mutation i sin Y-kromosom, markören 168. Det är den beteckning forskarna i det genografiska projektet använder.
Idag är M168 världens mest spridda markör i den manliga Y-kromosomen. Alla icke-afrikanska män bär den i sitt genom. Därför är min förfader exempellös, unik. Jag är en del av den enda släktlinje som överlevde utanför Afrika.
Blottlägger rötter
Genetikern Spencer Wells som leder National Geographics och IBM:s genografiska projekt, kallar följdriktigt min förfader, mannen med markören M168, för ”Adam”.
Projektet ska pågå i fem år. 100000 individer ur ett tusental ursprungsbefolkningar ska DNA-testas. Dessutom kan frivilliga, som liksom jag har ett mer spritt och alldagligt genom, köpa ett test som blottlägger rötter tusentals generationer bakåt.
Testet kostar hundra dollar. För det får man informationsmaterial och en steril tub med en liten plastskrapa hemsänt med posten. Några veckor efter att skrapet från insidan av kinden har skickats tillbaka kommer resultatet som vittnar om ett storslaget förflutet.
Nära släkt
De män som stannade i Afrika, som inte har M168 i sin DNA-sträng, var också de i de här sammanhangen nära släkt med min anfader. Trots allt, det fanns inte mer än ungefär 10000 människor på den tiden.
Att den genetiska variationen är större mellan olika folkgrupper i Afrika än för resten av mänskligheten är bara ett tecken på att de levt åtskilda en längre tid än vi andra, vi som utvandrade.
Ättlingar till de män som inte lämnade Afrika tillhör antingen M91 eller M60. M91 är den äldsta och därmed mest varierade. Den är vanlig bland till exempel bushmännen i Kalahariöknen som fortfarande lever som jägare och samlare. Den finns också representerad i Sydafrika, Tanzania och Etiopien.
Förvillande lika
M60 är vanlig bland olika pygméfolk i Afrika söder om Sahara.
Den biologiskt moderna människan är ung som art. På de ungefär 200000 år vi funnits har vi inte hunnit utvecklas så olika, i själva verket är vi alla genetiskt förvillande lika.
Skillnaderna som gett och fortfarande ger upphov till så mycket fördomar och elände sitter på ytan, näsans form, ögonvinkeln, färgen på det mindre än en halv millimeter tjocka lagret överhud. Det finns exempel på folkslag som i historien skiftat hudfärg flera gånger därför att de vandrat mellan olika klimat som favoriserar olika grad av pigmentering.
En tredje schimpans
De genetiska skillnaderna inom ett och samma folkslag är i regel större än mellan olika folkslag och en utomjording som enbart hade tillgång till vår genetiska kod skulle inte kunna sortera oss i olika raser. Förfogade utomjordningen också över schimpansernas DNA skulle han förmodligen klassificera oss som en tredje schimpans.
Forskarna i genografiska projektet spårar det förflutna via de enstaka stavfel som ibland uppstår i DNA-strängen. För männens del använder de Y-kromosomen, för kvinnornas mitokondrie DNA.
Ärver oförändrat Y
Anledningen är att till skillnad från den genblandning som uppstår vid befruktningen förändras inte Y-kromosomen. Sonen ärver den oförändrad av sin fader, i generation efter generation, tills en slumpvis mutation inträffar. Stavfelet blir en bestående del av det genetiska arvet, mannens söner och sonsöner och varje följande släktled bär det med sig.
På samma sätt förhåller det sig med kvinnornas mitokondrie DNA. Både söner och döttrar ärver den från sina mammor men bara döttrarna för den vidare. Den äldsta spårade markören för kvinnor, till ”Eva”, går 150000 år bakåt i tiden.
Fyrbåk och klocka
Mutationen är både en fyrbåk och en klocka i det genografiska projektet. Ju längre tid markören existerar desto fler mutationer ackumuleras och takten för hur ofta stavfelen inträffar är känd. Forskarna räknar stavfel och kan grovt beräkna markörens ålder. Det kan slå fel på några hundra eller några tusen år, i de här sammanhangen spelar det ingen större roll.
Någon av Adams manliga ättlingar med markören M168 lämnade Afrika, troligen från någonstans i Riftdalen i dagens Tanzania och Kenya där de flesta fossila lämningar av tidiga människor har påträffats, för ungefär 60000 år sedan och började vandra. Han gick norrut. Varför han gjorde det vet vi inte.
Stort språng
Blev han utdriven? Följde han bytesdjuren? Han var en alltmer skicklig mångsysslare men till professionen avgjort jägare och villebråden, som av klimatförändringar drevs norrut, var viktiga för honom. Kanske var han bara nyfiken, ville se vad som fanns bortom horisonten, och passade på när det fuktigare och varmare klimatet gjorde det möjligt att korsa den stora Saharaöknen i norr.
Samtidigt som klimatet förbättrades, kanske just därför då tillgången på proteinrikt kött ökade, skedde ett stort språng i den intellektuella kapaciteten. Man ser det på att vapen och verktyg blir mer specialiserade och ändamålsenliga.
Det var en liten grupp människor som i omgångar gav sig av, totalt några tusental individer, vissa forskare hävdar enbart några hundratal.
Spritt landmärke
Nästa genetiska landmärke i min Y-kromosom är M89. Mannen som föddes med den för ungefär 45000 år sedan levde i Mellanöstern eller möjligen i nordligaste Afrika.
Nu var människorna fler. Befolkningen ökade snabbt, beräkningar stannar vid som lägst några tiotusentals jägare och samlare som levde i Afrika och på de stora grässlätterna i Mellanöstern.
De tillverkade vapen, verktyg och konstföremål av sten, elfenben och trä. Också M89 är mycket spridd, 90 till 95 procent av alla icke afrikanska män bär den.
Två riktlinjer
Här delar den afrikanska emigrationen upp sig i två riktningar. En del följde kustlinjen österut och hamnade så småningom i Australien. Den andra, min gren, stannade kvar i Mellanöstern och blev fler och fler. Men än en gång förändrades klimatet, det blev torrare och kallare och Sahara blev åter en öken. Hade någon av mina förfäder längtat hem till Afrika var återvändandet nu omöjligt.
Merparten stannade också kvar i Mellanöstern men en mindre grupp fortsatte norrut, till de stora stäpperna i Centralasien. Därifrån spred de sig både österut och västerut mot dagens Europa.
Bytesdjuren blev allt större. Buffel, mammut och antilop stod det på menyn i de fall jaktlyckan varit god. Kanske mötte några av mina förfäder neandertalare som länge hade bott i dessa trakter och jagat samma villebråd som vi.
Någonstans i sydöstra Europa för ungefär 20000 år sedan föddes en gosse med en ny markör i sin Y-kromosom, M170. Nu fanns det flera hundra tusen människor på jorden.
Européernas hudfärg blev allt ljusare, mängden melanin minskade så att vi kunde absorbera mer solljus för att syntetisera D-vitamin och bygga ett starkt skelett också i det jämförelsevis solfattiga Europa.
Förbluffande utveckling
Svårare tider väntade för européerna. Den långa istiden nådde sin kulmen, norra Europa var istäckt och obeboeligt, klimatet i södra Europa bistert. Särskilt de långa vintrarna kunde ställa stora krav på människans förmåga att överleva. Savannerna och stäpperna hade nu ersatts med täta skogar och höga berg.
Trots, eller kanske tack vare, de svårare levnadsbetingelserna var det under denna period som vi tog flera stora, i många fall förbluffande och än idag märkbara, språng i utvecklingen.
Teknologin blir alltmer sofistikerad, verktygen specialiserade för att skära, slå eller sticka. De smyckades med inristningar för sakens egen skull.
Mammutben användes för att bygga skyddade boplatser och det finns belägg för att Cro Magnon-folket som de kallas även kunde väva kläder av växtfibrer.
Konstnärlig verksamhet
Små statyetter av stormagade kvinnor har också hittats. Sannolikt föreställer de gravida kvinnor. Många tolkar dem som fertilitetsikoner. Av snäckskal tillverkades smycken. Dekorerade benbitar, mammutbetar och stenar tyder på en tämligen omfattande konstnärlig verksamhet.
Det är också under denna period som de främsta grottmålningarna framställs, Lascaux, Chauvet, Altamira. ”Ingen av oss skulle kunna måla så” uttryckte sig en gång Picasso förundrat när han hade sett den överdådigt smyckade Altamiragrottan i spanska Asturien. I Chauvetgrottan i Frankrike finns mästerligt avbildade fyra meter långa lejon och en hel hjord med noshörningar, hästar, visenter och mammutar.
Avancerat handlag
Liknande grottmålningar utförs vid ungefär samma tidpunkt i Afrika, Asien och Amerika.
Grottkonsten förutsätter ett avancerat intellektuellt handlag med symboler och med stor sannolikhet också ett sofistikerat språk, menar experterna inom området.
Den långa färden fortsätter till de centrala delarna av Europa och när klimatet så tillät, när isen smälte undan för ungefär 15000 år sedan, allt längre norrut.
Äldsta lägerplatsen i Sverige är sannolikt den vid Finjasjöns strand i Skåne där 13000 år gamla arkeologiska fynd har påträffats.
Ny inriktning
Ungefär tre tusen år senare börjar slutet på människans långa historia som enbart jägare och samlare. Med jordbrukets födelse för drygt 10000 år sedan förändras människans villkor i grunden.
Enligt arkeologiska fynd levde de första bönderna i Sydvästasien, i dagens Turkiet och Iran. Lämningar av såväl odlade oliver som emmervete vittnar om det nya sättet att leva. Inom samma område från samma tid finns fynd från hållning av får och getter.
Nästan lika gammalt är jordbruket i Asien, till exempel i Kina där drygt 9000 år gamla lämningar av odlat ris, hirs och svinskötsel har påträffats. Fåret, geten och svinet var av allt att döma de första djurslag som domesticerades och det skedde ungefär samtidigt med jordbrukets födelse.
Övergav jordbruket
I Sverige blev människorna jordbrukare långt senare och det var inget självklart val. I Sydsverige var åkerbruk vanligt för 5000 år sedan men övergavs under en ungefär 400 år lång period innan matproduktionen togs upp igen.
Min förfaders efterkommande med markören M170 spred sig i stora delar av Europa men vi är mer koncentrerade i vissa regioner.
Haplogrupper
En finare förgrening av släktträdet innebär att de stora markörerna delas upp i undergrupper, så kallade haplogrupper. Ingen vet riktigt hur många haplogrupper det finns eller hur många män som tillhör respektive grupp.
Jag, liksom nästan hälften av alla skandinaviska män tillhör haplogrupp I. Vi finns också starkt representerade i Balkan, i synnerhet i Slovenien och Kroatien liksom i Frankrike och Normandie. Den svenska utvandringen till Amerika ger också utslag i svenskbygderna.
Vidare sortering i undergrupper placerar mig i haplogrupp I1a och SNP-analyser (Single Nucleotid Polymorphism) visar att 37 av de tiotusentals som hittills gjort DNA-testet i genografiska projektet och medgivit offentlighet åt sina stavfel är närmare släkt med mig.
Delar tolv stavfel
Vi delar tolv gemensamma stavfel i vår Y-kromosom och det är liktydigt med att vi har en gemensam anfader som levde för uppskattningsvis minst tusen år sedan. Listan över anförvanterna domineras av finska namn; Karkianen, Järvi, Luoma, Hissa, Raustawaara, Koskinen, Salossaari, Masola, Hakala med flera men där finns också Alexander och Henry från Ontario i Kanada och en Brown från Minnesota, en MacDonald från Skottland och en Culman från Irland. Ganska många engelsmän, Hill, Montgomery och Sheats till exempel, liksom Spandel, Weinfortner och Bruestle som har hamnat i Tyskland.
Några vanliga svenska namn som slutar på -son, -ström och -berg finns också med.
Harmlösa mutationer
De mutationer eller markörer genografiska projektet använder är liksom de flesta andra mutationer betydelselösa, harmlösa. De tillför varken något gott eller ont till bäraren. För genografjägarna är det en fördel eftersom markörerna inte är utsatta för något evolutionärt förändringstryck.
M168, det äldsta märket i min Y-kromosom, berikade inte min anfader på något särskilt sätt. Markören förklarar inte varför han blev den store vinnaren i det evolutionära perspektivet, varför han idag är anfader till alla män utanför Afrika. Sannolikt hade han bara tur.