Logo
Logo
Informationen är avsedd för sjukvården
Israeliska läkare för mänskliga rättigheter
Tipsa Tyck Till Skriv ut

Israeliska läkare för mänskliga rättigheter

På Västbanken finns knappt någon läkarvård. Medicin är bristvara och människor riskerar att skadas eller dö när ambulanser nekas inresa till sjukhusen i Israel. Men det finns israeliska läkare som åker till Västbanken för att vårda sjuka. De vill visa att det finns israeler som inte bär uniform och vapen i en ockupation som föder ilska och hat.

Klockan är nio på morgonen och Jerusalem är tyst och stilla. Det är lördag och sabbat, judisk helgdag. Nästan för alla. För Mushira Aboodia och de andra läkarna, som ska åka till Västbanken, börjar snart en lång och mödosam arbetsdag.

– Shalom. Salam, Go´morron! Är alla här?

Salah Haj Yehya från organisationen Läkare för mänskliga rättigheter ansvarar för den rullande kliniken som ska in på Västbanken idag. Minibussen hämtar upp enligt beskrivningen på sms-meddelandet, vid det lilla torget på franska kullen. Härifrån ser man ringmuren runt gamla stan och mitt i allt, det glänsande taket på Klippmoskén. Och så lite längre bort, stängsel och den så kallade skyddsmuren som skiljer Israel från Västbanken.

Bara kvinnor

Den skumpiga resan går österut. Bussen passerar en check-point och några sömniga soldater som vinkar förbi oss. Vi har tur. Ibland kan en resa på ett par mil ta flera timmar. På Västbanken finns 563 vägspärrar. Att åka in här, är som att åka in i ett land någonstans i tredje världen. En kvart från det pulserande, västerländska Jerusalem.

Vi åker längs den norra stranden av Döda havet och in i Jordandalen. Det är torrt och mycket varmt. När vi kommer fram till byn Jiftek och den lilla kliniken är väntsalen redan full med människor. Idag är det kvinnomottagning och några ilskna män som vill ha uppmärksamhet får vända och komma en annan dag.

– Situationen är mycket svår på Västbanken. Det finns knappt läkarvård att få och folk har inga pengar. Och kvinnorna är de mest utsatta, säger Iman Agbaria som är koordinator på kliniken idag.

Läkarmottagningen är sliten och nästintill fallfärdig, taket täckt av fuktskador och den enda vattenkranen som finns läcker. Vattnet bildar små pölar över delar av det smutsiga golvet. Apoteket går inte att placera inomhus utan får ställas i skuggan på gården. En ranglig fläkt flämtar i den tryckande hettan och en liten bebis gråter medan hans mamma stryker den febriga pannan.

– Det är viktigt att kvinnorna får komma hit utan männen. Vi har märkt att det finns ett stort behov av att prata om graviditeter, underlivsbekymmer och annat som oroar. Men att det är svårt att prata med männen omkring, säger Iman Agbaria.

Läkarna tar risker

Lördagen efter besöket i Jordandalen kör den rullande kliniken söderut från Jerusalem. Mot Betomarr utanför Hebron. Vid gränsövergången in på Västbanken möter den palestinska läkarorganisationen, Palestinian Medical Releif. Det är inte helt riskfritt att köra in med israelisk besättning ombord.

Daniel Greilsammer valde att flytta till Israel från Frankrike för 25 år sedan. Till vardags arbetar han på ett stort sjukhus i Jerusalem. Tre lördagar i månaden åker han med Läkare för mänskliga rättigheter.

– Många av mina kollegor tycker att jag är galen. Palestinierna vill ju döda oss. Hur kan du? brukar de fråga. För mig är det viktigt som läkare att vårda sjuka och behövande. Men det är också ett politiskt ställningstagande.

När bilen rullar in i byn får vi sällskap av en klunga unga killar som springande följer bilen. Den rullande kliniken ska installeras, all medicin bäras in och doktorerna tilldelas sina behandlingsrum. I korridoren trängs mammor, pappor och barn. Gamla och unga. Det är ont om plats. Många har redan väntat i ett par timmar. Ett besök hos Läkare för mänskliga rättigheter är gratis, medicinen likaså. Doktor Abdel Rahim som arbetar för den palestinska läkargruppen skiner upp.

– Det är tur att de israeliska läkarna kommer. Vi har så många fattiga här som aldrig har råd att gå till doktorn, säger han. Hälsosituationen på Västbanken är mycket dålig. De flesta här i byn lider av dysenteri på grund av dåligt vatten och liten möjlighet till bra hygien.

Mödan värt

Ibrahim är sex år. Hans fötter är missbildade och en höftskada gör att han haltar när han går. Hans mamma Samira har tagit med honom till kliniken för att försöka få ett nytt tillstånd att resa till sjukhus i Tel Aviv. Ibrahim behöver specialistvård för att bli bra. En kirurg undersöker pojken och skriver ett utlåtande som skickas till israeliska myndigheter för godkännande. Samira suckar tungt. Lille Ibrahim har fått tillstånd att resa. Men inte hon, och inte heller Ibrahims pappa.

– Vi kan inte göra någonting. Ibrahim kan inte åka ensam. Vi får bara se på när han blir sämre.

Samira berättar hur hon smiter in i Israel ett par gånger i veckan för att tjäna lite pengar. Hon brukar baka bröd och sälja frukt.

– Min man är sjuk och arbetslös. Vi har inga pengar. Det enda sättet är att jag smiter in genom stängslet, även om det är farligt.

Adam Strier är läkarstudent. Han har arbetat med Läkare för mänskliga rättigheter sedan han började plugga.

– Det vi gör är verkligen det lilla. Men kan jag vara med och rädda livet på ett litet barn, så är det mödan värt.

Men är du aldrig rädd?

– Nej, det är inte min stil. Det obehagligaste är när vi stoppas av IDF, Israels säkerhetsstyrka.

Mobilt apotek

Liali Hijas mamma är däremot orolig varje gång Liali åker in för att jobba på Västbanken.

– Hon ringer flera gånger och kollar så att inget hänt. Hon är livrädd att någon ska döda mig.

Liali Hija är sjuksköterska och har åkt med organisationen i två år.

– Hälsosituationen här är mycket dålig. Och ännu sämre i Gaza. Det är ett viktigt jobb vi gör och jag kommer inte att sluta åka. Jag tror att vi kan påverka våra judiska vänner som är skeptiska, och på så sätt gör vi dubbel nytta.

Dagen lider mot sitt slut. Salah Haj Yehya får hjälp att lasta in det provisoriska apoteket i bilen.

– Jag började som volontär. Idag är jag ansvarig för organisationen av den rullande kliniken. Det kräver mycket planering eftersom vi aldrig vet vad som händer på vägen. Kanske en ny vägspärr? Då gäller det att hitta nya vägar.

Läkarna lämnar Betomarr. Solen sänker sig över de mörkgröna olivlundarna. Det är tyst i bussen. Alla är trötta efter en lång dags arbete. Ingen har haft lunchrast. Vi stannar vid vägen och handlar vindruvor. Läkaren Daniel Greilsammer köper två stora klasar och stoppar ett par druvor i munnen.

– Vi lever i apartheid. Ingen kan säga något annat. Titta som det ser ut.

Han sveper med handen och pekar mot stängsel och nybyggda israeliska bosättningar.

– Vi vill ha fred. Lugn och ro. Vi vill leva i harmoni med varandra. Men jag känner stor oro för framtiden.

Läs även
Ur vreden föddes hennes handlingskraft

Fakta

Den första intifadan, en spontan obeväpnad palestinsk revolt mot Israels ockupation, bröt ut i Gaza i december 1987 och spreds snabbt till Västbanken. Det började som "stenarnas krig" bland de unga mot ockupationsmakten, men kom att omfatta i stort sett alla palestinier och utvecklas till en välorganiserad motståndsrörelse. Så småningom blev revoltens politiska sida allt viktigare.

Den andra intifidan började i september 2000, och involverade bland annat självmordsbombare. Den andra intifadan var redan från början militariserad och en protest inte bara mot Israel utan mot den palestinska ledningen som inte lyckats i förhandlingarna.

Vid ett toppmöte i Egypten i februari 2005 enades Abbas och Sharon om att båda sidorna skulle stoppa alla våldshandlingar.

Källa: Nationalencyklopedin

Text: Agneta Nordin
Bild: Eva Levau

Senast uppdaterad den 7 mars 2008

  • Hem
  • Sajtkarta
  • Kontakt

Besök andra webbplatser från AstraZeneca

Mixat

Förgiftade Island Förgiftade Island

Var fjärde islänning och hälften av alla boskapsdjur på ön dog i en okänd sjukdom efter ett vulkanutbrott 1783. Först nu har bilden klarnat av vad som hände, skriver Forskning och Framsteg. Det var troligen fluor i askan som orsakade förgiftningen fluoros, och aluminium förvärrade situationen.

Tid och pengar Tid och pengar

9 av 10 svenskar skulle regelbun­det äta hälsosammare mat till lunch om priset var 35% lägre än nuvarande genomsnittet visar en undersökning från Lunchfrämjandet. Samtidigt uppger 65% av de tillfrågade i Coop-rapporten 2007 att den egna matlagningen hemma inte får ta mer än 30 minuter. Att man inte äter så hälsosamt hemlagat som man skulle vilja beror till stor del på tidsbrist.


Copyright © Juridiskt ansvar AstraZeneca AB