Hjälpen måste anpassas bättre

Johan von Schreeb, kirurg och forskare på Karolinska institutet, var en av de tre läkare som bildade den svenska grenen av Läkare utan gränser 1992 och han var dess ordförande till 1999.
– Verksamheten har vuxit successivt hela tiden och Nobelpriset år 1999 blev ett stort lyft för oss, säger han.
Flyktingströmmarna i Rwanda och Kongo hade stor inverkan på Läkare utan gränsers arbete. Medierna bevakade händelserna, det blev lättare att samla in pengar och flera svenska volontärer kom att arbeta i dessa områden.
I dag är Läkare utan gränser en stor organisation i Sverige. Varje år skickas ett drygt hundratal läkare, sjuksköterskor och logistiker till uppdrag utomlands.

Från mikro- till makroperspektiv
Tidigare har Johan von Schreeb arbetat på fältet med ett mikroperspektiv.
– Patienten framför mig krävde full uppmärksamhet – vad som hände runtomkring mig måste jag bortse ifrån.
För tre år sedan fick han ett nytt uppdrag, denna gång med ett makroperspektiv. Med ett grundbidrag från Socialstyrelsen studerar han hälsan i humanitära katastrofer vid divisionen för internationell hälsa på Karolinska institutet. 
– Jag driver tillsammans med professor Hans Rosling ett projekt som kallas ”Kunskapscentrum för internationell katastrofhälsovård”. Det handlar om att förbättra verktygen för att snabbt kunna bedöma behov i katastrofsituationer i världens fattigaste länder. 

Hjälpen kom för sent
I mitten av december 2004 kom Johan von Schreeb hem från den iranska staden Bam, som för ett år sedan drabbades av en förödande jordbävning. I det akuta skedet skickades ett 40-tal räddningsteam dit för att leta reda på människor som låg under raserade hus. 
– Men de kom dessvärre fram alldeles för sent. Många av hjälparbetarna har i intervjuer sagt att om de så bara hade kunnat gräva fram en enda levande person hade det varit värt kostnaderna för att ta sig dit. Jag arbetar nu med frågan om hur man ska använda resurserna i den akuta fasen. Är det är försvarbart att lägga exempelvis fem miljoner kronor på att kanske lyckas dra fram en enda överlevande? Eller ska man satsa dessa resurser på att snabbt få igång återuppbyggnaden?

Mediala fältsjukhus
I många akuta lägen tror man att den bästa hjälpen för dem som drabbas av naturkatastrofer är att skicka fältsjukhus. Men Johan von Schreeb menar att detta endast stämmer i vissa situationer. Då måste sjukhuset vara på plats inom 24 timmar och passa det landets specifika situation. Erfarenheter från både Bam och Beslan visar att landets egen kapacitet att evakuera de svårast skadade är betydligt viktigare.
– Mycket få länder kan få ett fältsjukhus på plats inom 24 timmar. Till Bam skickades 15–20 fältsjukhus, alla fokuserade på att vårda de som skadats, men de kom alldeles för sent. Amerikanerna var där i fyra dagar och gjorde två eller tre operationer innan de åkte hem igen. Fältsjukhus får emellertid erfarenhetsmässigt stor massmedial uppmärksamhet och blir ett kvitto på att man bryr sig och har kapacitet. 

Med stövlarna på
För att fältsjukhus ska kunna bidra vid katastrofer måste personalen sova med stövlarna på och ge sig iväg omedelbart, inom timmar. I Frankrike finns en sådan styrka med militärläkare och den var på plats mycket snabbt i Bam.
– För svensk del skulle det kosta fruktansvärt mycket pengar att bygga upp något liknande, och det är knappast försvarbart med tanke på vad man kan åstadkomma.
Räddningsverket åkte med sjuttio man och hundar för att hjälpa till vid jordbävningen i Algeriet, men kom för sent. Det fanns inga överlevande kvar att gräva fram. 

Ett moraliskt problem
– Med de begränsade resurser som i dag finns tillgängliga för katastrofhjälp måste vi prioritera och då måste de insatser som räddar mest ges förtur. Samtidigt får vi inte glömma bort det solidariska värdet av att göra en insats på plats. Vad som fungerar och inte fungerar i katastrofer finns det i dag god kunskap om, men det finns så mycket annat som spelar in när beslut om insatser fattas, säger Johan von Schreeb. 
Det finns andra exempel på missriktade hjälpinsatser. Efter massakern i skolan i den ryska staden Beslan fick Sverige en förfrågan om att skänka material. Johan von Schreeb åkte därför dit för Socialstyrelsens räkning i september förra året. Han fann väldiga mängder material som hade sänts dit, till stor del icke ändamålsenligt. Stora summor pengar hade också samlats in, särskilt inom Ryssland.
– Efter tsunamikatastrofen i Sydostasien har hittills 2 500 dollar per person samlats in för de drygt två miljoner drabbade, men i Beslan tio gånger mer. Så till kontot för varje överlevande från massakern i skolan har det kommit cirka 200 000 till 300 000 kronor. I samma område bor många tjetjenska flyktingar i vindpinade tält, men de får ingenting. Detta är ett moraliskt problem. Hur skev får hjälpen vara?

Lokal kompetens
Redan innan skolan i Beslan ockuperades fanns inom tjugo minuters avstånd 900 ryska doktorer och 2 500 sängplatser. Dessutom hade sjukhusen 48 timmar på sig till förberedelser innan stormningen skedde.
– 500 ryska doktorer kunde på plats ta hand om 600 skadade. Och när andra doktorer sändes dit, som inte visste mycket om situationen, inte kunde språket och dessutom kom för sent, är det ett praktexempel på hur det kan gå när det saknas en bakgrundsanalys.

Snabba lösningar
Johan von Schreeb menar att detta också gällde jordbävningen i Iran. Under de första två dygnen evakuerades de svårast skadade, 13 000 människor, med flyg och bilar. Så när fältsjukhusen kom fram fanns det knappast några skadade kvar.
– Om man inte känner till förhållandena och vilken kapacitet till hjälp som finns i närområdet kan man ställa till det både för offren och för sig själv.
Johan von Schreeb menar att mediernas bevakning har stor betydelse. En katastrof ”ska passa mediaformatet”. Både massakern i Beslan och tsunamikatastrofen blev mediemässiga höjdpunkter.
– De ständiga krigen i Kongo eller Burundi passar inte mediaformatet och det finns heller inga snabba lösningar på problemen där. När något inte kan åtgärdas snabbt är det inte intressant att rapportera om det. Så krass är tillvaron.

Den nya världskartan
Begreppen i- respektive u-länder stämmer inte längre, menar Johan von Schreeb. Detsamma gäller begreppen tredje världen och västvärlden.
– Innan vi kan handla på ett rationellt sätt måste vi förstå hur världen ser ut i dag. Vi har nu en grupp med rika länder, där färre än tio barn per tusen levande födda dör inom en femårsperiod. I Sierra Leone, där jag också har jobbat, dör 300 barn före fem års ålder.
Vissa länder där mycket av infrastrukturen har fallit samman och hälsoministerierna inte fungerar bör kallas sårbara, eller kollapsade.
– Tar vi en titt på ”World development chart 2004” och letar upp Thailand (snett upp till höger om Kina) kan vi konstatera att Sverige låg ungefär där mot slutet av 1950-talet. Nu ligger vi i topp. Världen förändras ständigt.

Medvetna val
– Om en mängd svenskar hade råkat illa ut i Sierra Leone hade frågan om att skicka ner fältsjukhus och sjukvårdspersonal kanske varit helt befogad.
– I Bangkok finns det däremot 110 sjukhus, och det hade varit bättre att skicka exempelvis svenska sjuksköterskor dit som kunde hjälpa till med sårbehandling och mycket annat, inte minst för att trösta och hjälpa de skadade svenskarna. Många av turisterna och thailändarna som överlevde själva vågen klarade sig förhållandevis bra tack vare den thailändska sjukvården. 
Johan von Schreeb tror inte att de som arbetar i hjälporganisationer som Läkare utan gränser tycker att de gör uppoffringar. De har gjort ett medvetet val, och i det valet spelar pensionspoäng, fräsiga bilar och exklusiva middagar en mycket liten roll.
– För egen del har jag fått så mycket annat tillbaka än det ekonomiska. Jag har fått vistas i främmande miljöer och mött människor som jag har stor respekt för och som har lärt mig mycket. Det har förhoppningsvis hjälpt mig att växa som människa och bli lite visare. 
Han kommer flera gånger under sam­talet in på det goda och det onda i världen. 
– Vi borde vara mer fascinerade över att godheten blomstrar än att ondskan existerar. I Sverige finns det människor som tror att fred på jorden bara är en tidsfråga, men de kommer att bli besvikna. Det har alltid funnits krig på jorden och sannolikt kommer det att vara likadant framöver. Det är strävan åt rätt håll som är viktigast, inte om vi når målet eller ej.
Ondskan är enligt Johan von Schreebs mening kollektiv och godheten individuell. Det är betydligt enklare att vara ond i större grupper när man inte behöver ta ett individuellt ansvar.
– Om man vill vara på den goda sidan måste man fatta ett enskilt beslut. Det är utmaningen. Någon har sagt att ”the road to hell is paved with good intentions.”