”I blomsterlund jag går…”

Syrener, syrener doftande i vindarna. Här vid ödegården i skogskanten. En smal liten väg med gräs i mitten leder förbi inåt okända ställen i skogen. På avstånd syns betongfabrikens fyra blå skorstenar i strikt rad, ett lågt hus bakom skummande syrener, ett blått tåg som simmar genom försommargrönskan fram mot ett blått hus. 
Här gläds jag med den gamla oxeln, raden av lönnar längs stenmuren mot bygden, de skrovliga björkarna. Och de tre granarna som bildar en egen skog med ljusgröna årsskott på sin vida barrkappa. 
Rödlila är syrenklasarnas knoppar, men de öppna blommorna är ljust lila; öppna mot himmel och humlor, öppna mot det outsägliga, det hinsides.

Doften är böljande, grenande, slöjande; en lätt beröring buren av späd kärvhet. 
Gräs och hundkäx skjuter upp, och snart kommer de två rostiga hövändarna att vara nästan dolda. En röd lada står kvar, men den ena stora dörren på baksidan har fallit platt i gräset, den andra hänger hjälplös på sitt övre gångjärn. Över den gapande öppningen sticker en lugg av halm fram. Därinne skiner ljuset genom brädspringor och det rombiska fönstret högt uppe på ena gaveln. Vinden klapprar lågmält med några bräder. Tänk vilket instrument för vind och storm en sådan här lada är! Hur skulle det inte kunna vina, tjuta, sucka, klappra i den, när den ovigt gungar i blåsten. 
Svalor tjattrar mjukt uppifrån taket, och två av dem tittar ner på mig. 

Vilken knotig, uråldrig syrenberså här finns! Och nu hänger den sig åt en vildsint blomning. En gammal stam står död, naket vriden. På andra visar barkens sprickor i mjuka spiraler hur vridet träet är. En del stammar böjs med åren ner mot jorden och växer över med mossor på knotigheter och pucklar. Men från ryggarna skjuter blommande skott i höjden. Och överallt stiger unga, raka rotskott upp utom här inne i bersåns hjärta. Här ligger jorden naken. Bara jordrevan kryper vid mina fötter och skickar upp bladiga skott med små blå läppblommor i bladvecken. 

Lövsångaren porlar alldeles nära, småskrockar liksom hönslikt ibland, porlar igen, elegant sjunkande, en liksom spritsad sång…
Ut genom en port mellan syrenerna syns lönnarnas mur mot himlen och syrenklasar som gungar till i vinden. 
Nu skrockar lövsångaren igen, men återvänder strax till sina mjuka tongirlander. 



30-talet var framför andra perioder de litterära syrentorpens tid. Teknikoptimismen och asfaltdiktandet från 20-talet avtog; författare, och konstnärer flyttade ut i torp och småstugor. Harry och Moa Martinsson bodde i Moas torp i Ösmo söder om Stockholm, men de flesta litterära torpen fanns lite väster om Ösmo, i trakten av Hölö-Mörkö. Här bodde Josef Kjellgren, Erik Asklund, etsaren Stig Åsberg, Gustav Sandgren för att nämna några. Gunnar Ekelöf, som själv hörde dit, förmedlar i Vi-artikeln ”De litterära torpens tid” stämningar och intryck från denna tid. ”Flykten till det litterära torpet” var en ”flykt från verklighetsflykten”, från städernas ”jäkt och larm”. I bakgrunden fanns förvisso också tidens hotande ovädersmoln.

Till torpen hörde oftast ingen jord, ”men däremot alltid … gamla äppelträd och bärbuskar och hela den åldriga rekvisitan av syren och kaprifol, vitkalkad murkakelugn och breda golvtiljor”, skriver Ekelöf. ”Vem vet om vi någonsin får tid, ro och framför allt samvete att uppleva svensk sommar så som då.” I den långa, böljande dikten ”Sommarnatten” har han fångat stämningar i det ljusa sörmländska landskapet, och i den mer kända dikten ”Eufori” känner man nästan den nattliga syrendoften som blandar sig med pipröken från den ensamme poeten i trädgården. 

Inget tycks väl så ursvenskt som syrenerna kring torp och stugor. Ändå är det bara ett par hundra år sedan eller så som syrenen kom till Sverige. 
Fast syrenen har sitt hemland på Balkan, tog den vägen över Konstantinopel till de kejserliga trädgårdarna i Wien någon gång på 1500-talet. Därifrån spred den sig till fursteträdgårdar i Europa och med tiden till gemene mans stugor och täppor. I Camerarius Florilegium (ett florilegium var en illustrerad växtlista) från 1589 nämns syren som en raritet. Genom flitigt urval har man med tiden fått fram mer än 500 olika sorter med skiftande egenskaper (till exempel blomfärger mellan lila och purpur), men bara några få är i odling. 

Vår vanliga syren (Syringa vulgaris) är tillsammans med ungersk syren de enda europeiska arterna av syrensläktet. På Balkan håller den till i helt andra sällskap än vi är vana vid. I reservatet Tchervenata Sténa till exempel, ett landskap med branta sluttningar, djupa raviner och så kallade submediterrana skogar, växer den tillsammans med guckusko och lagertibast under silvergran och svarttall. Här räknas syren till de särskilt skyddsvärda arterna.

På 1700-talet nådde syrenen Amerikas ostliga nybyggarträdgårdar. George Washington hade den i sin pampiga trädgård på Mount Vernon. Snart tjänstgjorde den som vindskydd kring ensliga farmer på den blåsiga prärien. Och snart stod den i trädgårdar vid Stilla Havet. Lika snabbt hittade den vägen in i diktningen. 
Särskilt berömd är sorgedikten ”When Lilacs Last in the Door-yard Bloom´d” av Walt Whitman. Han fick höra om mordet på president Lincoln 15/4 1865 när han var på besök hos sin mor och en syrenbuske blommade på hennes gårdsplan. Som en lindrande ängel mildrade syrenernas färg och doft känslorna av sorg och bestörtning och hjälpte honom att tolka dem. 

På några hundra år har en buske från Balkans berg erövrat minst två världsdelar och otaliga sinnen. Inget står som syrenen för försommarens ljuvlighet.             

Fotnot: Rubriken är från Karlfeldts dikt ”Sagan om Rosalind”.