I väntan på floden

Monsunregnen i Bangladesh brukar börja i juli och pågå en bit in i augusti, då översvämningarna vanligtvis är som störst. Men förra året drabbades Dhaka av en sällan skådad katastrof med hårt och långvarigt regn redan tidigt under perioden – regn som sedan stannade kvar i staden istället för att sjunka undan, och orsakade epidemier av vattenburna sjukdomar.

Galopperande ökning
Quamarul Islam Chowdhury, ordför­ande­ för Asia-Pacific Forum for Environ­mental journalists, förklarar att en orsak är stadens växande befolkning. 2002 hade Dhaka cirka nio miljoner invånare, idag bor här drygt tolv miljoner. År 2010 beräknar man att 17 miljoner människor lever här – och 2025 drygt 24 miljoner. För att klara den lavinartade befolkningsökningen har man börjat bebygga våtmarkerna i stadens östra delar. Problemen med de naturliga översvämningarna – som varit svårhanterliga i sig – blir därmed ännu värre.
Quamarul Islam Chowdhury varnar för att utvecklingen leder mot en fullständig kollaps om inte miljöfrågorna tas på allvar, de sanitära förhållandena förbättras och dricksvattnet säkras.

Illegalt byggande
– Vi insåg att det var allvar förra året när vattnet stod oss upp till hakan i flera dagar, mitt i Dhaka centrum. Det brukar vara mycket lägre vattennivåer, och vattnet brukar sjunka undan betydligt snabbare, säger han.
Samtidigt menar han att det är fullt förståeligt att våtmarkerna bebyggs. 
– Det är slumområden vi talar om, de fattigas bostäder. Det finns ingen annan mark och människorna måste helt enkelt ha någonstans att bo! Så länge regeringen inte gör mer för att hjälpa de fattigaste kommer byggandet att fortsätta, i vissa fall kontrollerat men oftast illegalt.
Man räknar med att Bangladesh drabbas av svåra översvämningar ungefär vart tionde år. Förra årets översvämning var den värsta på tjugo år och kostade, enligt Internationella Röda Korset, mer än 150 människor livet när den framrusande floden slog igenom förstärkningar och svepte med människor och djur i byarna på landsbygden. Hur många som sedan dog till följd av sjukdomar i flodens spår kan man bara gissa.

Följdsjukdomar slår hårt
– Det finns inga officiella dödstal efter översvämningen 2004, men vi vet att diarréer, dysenteri, kolera och andra vattenburna sjukdomar slagit hårt mot framför allt kvinnor, barn och äldre. Andra vanliga problem är olika sorters ögon- och hudsjukdomar, säger Nazmul Hassan. 
Han är läkare, men arbetar sedan några år som projektkoordinator på Advancing Sustainable Environmental Health (ASEH) i Dhaka. ASEH ingår i NGO Forum for drinking water supply and sanitation, en nationell frivilligorganisation som får stöd från ett femtontal biståndsländer. 
Bangladeshierna är idag vana vid att hantera konsekvenserna av översvämningar. I städerna finns pumpar som kan ta hand om en del av vattnet – även om de är långt ifrån tillräckliga – och det finns varningssystem som larmar institutioner och myndigheter. 

Gamla informationsvägar
Massmedierna har en viktig roll när det gäller att sprida information om vad som händer och var man kan få hjälp. Men den fattiga merparten av landets invånare har inte tillgång till vare sig tidningar eller tv. Nästan 60 procent av befolkningen är analfabeter. Istället är det frivilligorganisationerna som ett par dagar före översvämningarna försöker nå de fattiga via mun till mun-metoden. Många hinner bli mentalt förberedda, men har ändå svårt att göra något åt sin situation. Högt belägna skolor och andra offentliga byggnader i städerna används visserligen som evakueringsbyggnader, där livsmedel, vatten, mediciner och bränsle delas ut gratis. Men problemet är att många människor tar sig dit för sent. 

Stor risk för stöld
Befolkningen på landsbygden har motsvarande evakueringsplatser på hustak, tillfälliga byggnader – eller i värsta fall i träd – men många vill inte lämna sina djur och tillhörigheter, eftersom risken att de dör eller stjäls är stor. Varje dött eller skadat djur innebär en ekonomisk smäll för redan fattiga människor. Och även om översvämningarna i grunden har en god effekt på lantbruket – tack vare dem kan bangladeshierna få upp till tre skördar per år – har de också en negativ psykologisk inverkan på befolkningen; känslan av att det är lönlöst att bygga upp något växer, man vet ju att det bara dröjer ett år tills husen eller djurstallarna blir förstörda igen. 

Snabb spridning
När djur och grödor spolas bort i vattenmassorna på landsbygden blir det snart brist på mat. För befolkningen i städerna tillkommer krångel med livsmedelstrans­porterna. 
– Blir översvämningen så kraftig som 2004 räcker inte tillgången på mat och mediciner till alla som behöver hjälp, ens i evakueringsbyggnaderna. Distributionen av hjälp är ojämlik och om en sjukdom har fått fäste sprider den sig snabbt, eftersom en stor del av befolkningen har dåligt immunförsvar. Fortfarande finns det människor som lider efter sviterna från förra sommarens översvämning, berättar Nazmul Hassan.
90 procent av allt avlopp från industrier och hushåll går orenat ut i marker och floder i Bangladesh. Kranvattnet är därför av usel kvalitet och måste kokas minst tio minuter för att bli drickbart. Vid översvämningar går förorenat vatten ner i grundvattnet, och det är vanligt att befolkningen börjar använda brunns­vattnet alldeles för tidigt.
– Egentligen ska man vänta minst ett par månader efter en översvämning, men det görs inte alltid. Likadant är det med vattenkokning. Har man inget bränsle kokar man inte vattnet alls och har man ont om bränsle kokas det bara en kort stund. På så sätt drabbas många människor av vattenburna sjukdomar långt efter översvämningens mest kritiska skede, säger Nazmul Hassan.
De sanitära förhållandena är svåra i Bangladesh även under torrperioderna. Idag har tio-tolv procent av befolkningen tillgång till toalett (”frågar du regeringen säger den 43 procent”). Staten har visserligen lovat att alla ska ha tillgång till latriner senast 2010, men Nazmul Hassan ser det som ett helt orealistiskt löfte.
– Idag jobbar 628 frivilligorganisationer med sanitära frågor i Bangladesh. Många av organisationerna får internationellt bistånd, så man kan ju fråga sig varför det händer så lite. Svaret är att Bangladesh är ett av världens mest korrupta länder. Pengar försvinner på alla nivåer, rakt ned i fickorna på tjänstemän och politiker. Bristen på koordination och samverkan är också stor. Alla vill ta åt sig äran av att ha gjort något, säger han.

Gick upp i rök
Han fortsätter berätta om ett 43 miljoner dollars-projekt som handlade om arsenikfrågor och som stöddes av Världsbanken. Det fick helt enkelt läggas ned sedan 25 procent av pengarna gått upp i rök. 
Nazmul Hassan är 36 år, men bärs knappast av någon ungdomlig optimism.
– En bra regering är det enda som kan lösa våra problem. Just nu har vi ett instabilt politiskt läge, och det är farligt. Men ibland tror jag att vi skulle ha det bättre utan någon regering alls, säger han skämtsamt men inte utan en viss bitterhet i rösten.
Akthar Hossein, chef för Dhakas vattenverk, delar Nazmul Hassan oro:
– Om vi inte kommer tillrätta med problemen inom fem år står Dhaka inför en katastrof. Jag är redan nu rädd för att en epidemi som SARS ska komma hit. Här skulle den verkligen kunna få fäste.