En ensam jourläkare, öga mot öga med fattigdomens Frankrike

– Hur många grader ska man ha för att ha feber? 
– 38 grader brukar räknas som feber. Men när det gäller spädbarn får man vara extra försiktig när det gäller temperaturen, svarar Georges Hua. 
Han sitter nersjunken på en smal säng i ett rum i en lägenhet i Aulnay-sous-Bois. 
Här luktar instängt. Stämningen i lägenheten är bisarr. Det existerar knappt några möbler och alla väggar bär spår av nerrivna tapeter. På golvet samsas en liten teve med en mikrovågsugn, blöjor och nappflaskor. 
Georges Hua masserar magen på en sex veckor liten bebis.
– Han har kolik. Då är det bra att göra så här, visar han.

Från ris till ros
Den unga modern spricker upp i ett leende så fort hon tittar på sin son, men är osäker och ställer många frågor till doktorn. Hon berättar att hon hade besök av en annan läkare igår och har hämtat mediciner på apoteket, men inte vet hur hon ska använda dem. Georges Hua förklarar. 
Innan han lämnar lägenheten säger han att om inte febern går ner får hon kontakta en läkare under morgondagen, eftersom temperaturhöjningar hos så här små barn måste tas på allvar. 
– Men då blir det en annan doktor som kommer. 
Mamman är tacksam för besöket, men Georges Hua fick ett kyligt mottagande när han tidigare ringde på dörren. En ilsken äldre kvinna öppnade och beklagade sig högljutt över att man hade ställt så många frågor på jourcentralen. 
– När en bebis är sjuk måste man komma med en gång! 
På väg ner i hissen suckar Georges Hua. Han misstänker att mamman är ganska ensam om att ta hand om barnet. Han hoppas att väggarna skvallrar om en pågående omtapetsering i stället för armod. Han önskar att det ser bättre ut om han skulle komma hit på nytt om ett år. Men sannolikheten att han ska ringa på just den här dörren igen är liten. 
Georges Hua ingår i en grupp, som består av femton privatpraktiserande allmänläkare, S.UR. 93. Den är knuten till departementets SOS-nummer. Akutcentralen slussar vidare telefonsamtal till Georges Hua och hans kollegor, när fallen inte bedöms vara livshotande. 
– Mycket av det vi sysslar med kan knappast betraktas som akut ur medicinsk synvinkel. 
Servicen inrättades i början av 80-talet för att man hade upptäckt att många invånare saknade en familjeläkare. En del lever i samhällets utkanter. Mammor med flera småbarn kan ha svårt för att ta sig till en mottagning. I flera kvarter är det dessutom brist på allmänläkare, eftersom området har dåligt rykte. 
– Ofta ett oförtjänt dåligt rykte, påstår han. 

Urinstinkande fattigdom
Departementet Seine-Saint-Denis norr om Paris hyser 1,4 miljoner invånare. 18 procent av invånarna lever under fattigdomsgränsen. I vissa kvarter är arbetslösheten dubbelt så hög som riksgenomsnittet. 
Georges Hua berättar att just det här kvarteret, Aulnay 3000, som består av en lång rad rostbruna betongbyggnader, var ett av de mest ökända för några år sedan. 
– Det är sorgligt att säga det. Men aidsepidemin har gjort att våldet har minskat. Många sprutnarkomaner strök med. Dessutom gör metadonprogrammen att det numera finns färre tunga missbrukare. Ungdomarna röker hasch istället. Det är inte bra det heller, men de är lugnare, säger läkaren. 
Det som han har svårast att stå ut med idag är de smutsiga och urinstinkande trappuppgångarna, som han ofta måste igenom för att träffa sina patienter. 
Men han har intrycket av att den generella standarden har förbättrats något, trots den dystra statistiken. När han började jobba här för 20 år sedan var inte gatorna runt alla kvarter asfalterade. 
– Det kanske är jag som inte ser fattigdomen längre. Men jag har också en känsla av att förorternas status har höjts genom att alltfler medelklassfamiljer kommer hit. Det är så dyrt att bo i Paris att gränsen för vad som betraktas som centralt har flyttat på sig, säger han.

Leker inte polis
Själv bor han i ett litet hus i kommunen Raincy dryga milen från Paris stadsgräns. 
Familjen kom dit för nitton år sedan och sedan dess har Raincy alltmer förvandlats till att bli en chic och ganska välbärgad ö mitt i Seine-Saint-Denis. 
– Vi gör nästan aldrig några hembesök i Raincy. Invånarna har tillgång till andra vårdformer, säger han. 
Han möter inte bara misär, men drygt 30 procent av hans patienter har så låga inkomster att de har rätt till gratis sjukvård. En del har inte sina papper i ordning. Han vet att han då och då vårdar personer, som har lånat ett försäkringskassekort från en släkting. 
– Det där bryr jag mig faktiskt inte om. Jag är inte polis och det är inte min uppgift att ta reda på vem som har rätt till vad. 
Det kyliga mottagandet i lägenheten i Aulnay tillhör ovanligheterna. Patienterna brukar istället vara lättade och tacksamma, när Georges Hua dyker upp. 
Under tjugo års tid har varken han själv eller någon av hans kollegor utsatts för några överfall, trots att han ofta kör omkring ensam i sin lilla Peugeot mitt i natten. 
– Det här är inte Bronx, oavsett vad många säger. Polisen har större svårigheter och det händer att ungdomar kastar sten på brandbilar. Men en läkare på hembesök är inte särskilt provocerande. Vi har ingen uniform och ses inte som representanter för ordningsmakten. Ibland på nätterna ber jag att en familjemedlem ska gå ut på gatan för att ta emot mig, för att undvika missförstånd med eventuella gäng, säger Georges Hua. 

Kan aldrig vägra
Vi far förbi det ena bostadsområdet efter det andra. De kunde lika gärna ha legat utanför någon annan fransk storstad, eftersom arkitekturen på allmännyttiga byggnader från 60- och 70-talen knappast har präglats av regionala traditioner. Georges Hua säger att en fördel med Seine-Saint-Denis ändå är att betonghusen är uppblandade med helt annan bebyggelse. 
– Det blir inte samma ghettobildning som i vissa kvarter utanför Lyon och Marseille där förorterna ligger utslängda och isolerade från stadskärnorna. 
När Georges Hua via mobiltelefonen får adress och orsak till nästa hembesök, får han dock en bekymrad rynka i pannan. 
– Usch. Sådant här gillar jag inte. En fyrtioårig död man. Polisen är på plats. Jag ska dit för att skriva en dödsattest. Jag brukar sällan godkänna att dödsorsaken är naturlig och det här låter ovanligt skumt. 

Hjälp till anhöriga
Georges Hua är också missnöjd över att det är han som ska ta hand om den här typen av fall. Han tycker att de borde göras av allmänläkarna, som har mottagningar i området. Men till skillnad mot de sistnämnda kan han inte vägra att göra några patientbesök. 
En rödgråten kvinna öppnar dörren till en hyreslägenhet och visar honom in i ett sovrum. Polisen syns inte till. Det visar sig att det ändå handlar om en naturlig död den här gången. Mannen har avlidit i cancer. Att polisen var där berodde på att kvinnan inte visste vart hon skulle vända sig. Nu vet hon inte vad hon ska göra med sin döde makes kropp. Georges Hua förklarar att hon måste kontakta en begravningsentreprenör. Det finns ingen telefonkatalog i lägenheten. Läkaren kontaktar sin jourcentral för att få telefonnummer och ringer sedan vidare och får veta vad som krävs för att kroppen ska forslas bort. Kvinnan tackar honom för hjälpen flera gånger. Men han är nästan lite skamsen när han är ute på gatan igen. 
– Jag vänjer mig aldrig. Jag känner inte de här människorna. Det är obehagligt att komma in till helt främmande personer, som precis har förlorat en anhörig. 
Han säger att det visserligen knappast ingår i hans uppdrag att ringa begravningsbyråer, men att han ofta sysslar med sådant som inte handlar om medicin. Jourläkarna har även en social funktion. 

Zidane har feber
Dödsfallen tillhör de jobb som han tycker allra sämst om. Andra hembesök som han inte gillar är när han upptäcker att han har hamnat mitt i ett familjegräl. 
– På nätterna får vi ofta besöka personer som lider av ångest. Det brukar gå bra. Men det kan vara irriterade, när det handlar om mindre allvarliga attacker. Hur mycket tid jag då ger patienterna beror lite grand på vilket humör jag är på. Vad jag däremot tycker bäst om är fall som verkligen kan betraktas som akuta ur medicinsk synvinkel. Och så tycker jag om att vårda barn, säger han. 
Under just det här eftermiddagspasset får han ta hand om flera febersjuka barn. 
Ett av dem är halvårige Zidane. Mamman berättar att det är storebror Hakim som har döpt sin lillebror efter Frankrikes populäraste fotbollsspelare. Zidane illvrålar när Georges Hua undersöker honom på vardagsrumssoffan, i en ställning som knappast kan betraktas som ergonomisk. 

Bakterieanalys med förhinder
Mamman berättar att Zidane i vanliga fall är ett väldigt lugnt och trevligt barn och att hon är orolig eftersom han inte sover på nätterna. 
Georges Hua ser att bebisen har en ordentlig halsfluss och skriver ut antibiotika. 
I bilen berättar han att det är svårt att låta bli att ge antibiotika när man inte känner patienterna bättre. Han har utbildats för att kunna göra bakterietester på plats, men analyserna tål inte temperaturväxlingarna i bilen. 
Han frågade inte mamman varför hon har ringt till jourgruppen istället för att besöka en läkare i kvarteret. Hemma hos nästa patient får han däremot genast en förklaring. 
– Vår familjeläkare har gått i pension och hans efterträdare vägrar att göra några hembesök. Vad synd att ni inte kan bli vår nye läkare! säger en livlig ung kvinna, som fungerar som tolk åt sin mor. Hon berättar att mamman kommer från Marocko. 

Lämnar goda råd 
Lägenheten är ombonad, om än trångbodd. Runt väggarna i det lilla vardagsrummet står flera mjuka soffor med stora kuddar. Väggarna är dekorerade med citat ur Koranen. Den unga kvinnan flyttar på ett bord för att doktorn ska få plats att undersöka modern, som med stor möda har kommit ut från sovrummet och satt sig ner på en av schäslongerna. Hon är drygt sextio år och lider av kraftig övervikt. Nu har hon feber. Georges Hua ber henne om ett urinprov och kan snart konstatera att hon har en urinvägsinfektion. Men sedan blir han sittandes länge framför henne och förklarar att hon måste försöka gå ner i vikt och att hon måste börja göra små korta promenader. 
– Om ni kan gå ner ett tiotal kilo får ni lättare att röra på er och ni kommer att lida mindre av er diabetes. Det räcker om ni går en liten promenad i kvarteret till en början, säger han. 

Inte tid att pausa
Den unga dottern ställer fram en termos och kaffekoppar på vardagsrumsbordet. 
Men Georges Hua avböjer vänligt. Efter besöket berättar han att han blir erbjuden kaffe och te och andra drycker nästan överallt, men att han i stort sett alltid tackar nej. 
– Annars skulle jag behöva gå på toaletten stup i kvarten. Ni inser ju vilka svårigheter det skulle medföra. 
Eftermiddagspasset varar från halv tre till åtta och är ett av de kortaste. Nattpasset är det längsta och pågår i elva timmar. Men oavsett om Georges Hua jobbar natt eller dag har han inte tid för några pauser. 
– Vi har alltid mycket att göra. Allra intensivast är det faktiskt när det är lågsäsong för läkare med egna praktiker. I augusti är många av dem på semester och de har svårt att finna några vikarier.

Biffen till katten
Under det här eftermiddagspasset gör han också ett hembesök som kan betraktas som medicinskt akut. En äldre dam i Montreuil har drabbats av yrsel. Hon bor i ett hus, som ser ut som en vinterbonad sommarstuga. Doktorn tas emot av en orolig dotter och dotterdotter. De visar in i vardagsrummet där patienten själv, en sjuttiofemårig kvinna, ligger nerbäddad i soffan och knappt syns under sina bolster. Men den gamla damen har inte förlorat talförmågan. Hon berättar att hon plötsligt mådde illa och att det snurrar till så fort hon försöker lyfta på huvudet. Nu känner hon sig som en isbit. Men mest bekymrad är hon över den förspillda maten.
– Jag hade precis stekt en fin bit biff. Nu får jag ge den till katten istället! 

Mer betalt för EKG
Georges Hua tar fram sin bärbara EKG-utrustning. Provet visar på nedsatt hjärtverksamhet. Han ger henne en injektion och väntar sedan en stund innan han tar ytterligare ett EKG. Han tvekar och säger att kvinnan kan ha råkat ut för tillfällig yrsel och säger att han därför inte vill skicka henne till sjukhuset direkt. Det kan vara onödigt. Men han instruerar familjen att ringa efter en ambulans om hon inte har blivit bättre om en timma. Senare under dagen får han besked om att kvinnan har förts till sjukhus. Besöket tar tre kvart och blir dagens längsta. Med sig i portföljen ut från huset, har han en check på 62 euro. På grund av att han har tagit EKG överstiger summan de 30 euro han får för ett normalt hembesök dagtid. På nätter och helger är arvodena högre. Det är försäkringskassan som avgör tarifferna för olika akter. 
– Egentligen är vi inga riktiga privatläkare. Vi kan i stort sett bara besluta om våra arbetstider. 
Georges Huas inkomster bygger helt och hållet på de hembesök han själv gör. Men medlemmarna i jourgruppen har gemensamma utgifter. De hyr en lokal på sjukhuset där departementets SOS-central ligger. Där finns en av dem alltid på plats för att fördela arbetsuppgifterna till kollegorna. Georges Hua tycker att passen på jourcentralen är de mest stressande och föredrar att vara ute på fältet. Gruppen har också en sekreterare och ett gemensamt apotek. 

Tycker om nattens mystik
Jourerna delas upp vid ett möte. Alla måste jobba minst 13 gånger i månaden, men är fria att arbeta mer om de vill. Själv arbetar han i genomsnitt femton dagar i månaden. Han brukar ta två nattpass. 
– Några yngre kollegor arbetar betydligt fler nätter och ett par äldre är bara ute på dagtid. Även om nattpassen blir tyngre ju äldre man blir innebär de också vissa fördelar. Vi tjänar mer på nätterna. Och vi slipper hamna i bilköer. Det finns en slags mystik över nätterna, som jag gillar, säger han. 
Idag är Georges Hua 47 år och vet inte om han kommer att orka fram till pensionen, även om han håller sig i god trim genom att idrotta mycket på fritiden. 
– Jag funderar ofta på framtiden. Men jag kan faktiskt inte komma på hur jag skulle vilja arbeta istället, säger Georges Hua. 

En oändlig serie
Nackdelen med hans ovanliga arbetssituation är att han ytterst sällan får veta vad som händer med patienterna efter att han har lämnat dem. Men samtidigt inser man att det kan vara svårt att slå sig till ro inne på en mottagning, efter att ha jobbat på det här sättet. Han säger att han går ut och in i folks liv. Det påminner om en teveserie utan slut, där man hela tiden får se en liten bit av nya människors öden. 
Innan han släpper av mig utanför en pendeltågsstation säger jag att jag är överraskad över att han tar sig så mycket tid för varje patient och hela tiden lyckas upprätta en personlig relation till dem, trots att besöken är tillfälliga. Överallt ger han råd, som går utöver det uppdrag han har kallats för. Jag hade förväntat mig att hans arbete skulle vara mer tekniskt. 
– Jag var mer stressad i början. Men jag tycker om att ge patienterna tid. Jag vet att det betyder någonting för dem.