Självexperiment – för hjältar eller dårar?

I en vetenskaplig artikel från 2003 beskriver den australiske forskarstudenten Juergen K Landmann hur han sväljer infektiösa larver av en viss hakmask hos hund. Syftet är att ta reda på om masken, som orsakar eosinofil enterit, sprids till människor inte bara genom huden utan även den orala vägen. 
Vid ett och samma tillfälle intar Landmann totalt 100 larver som inneslutits i gelatin. Larverna har odlats ur avföring från naturligt infekterade hundar. Magbesvären låter inte vänta på sig, och efter analyser av blod och avföring kan han konstatera att hypotesen stämde. Hakmasken ifråga infekterar mycket riktigt människor via munnen. 

Kamikaze-forskare
Konstigt nog är Landmann långt ifrån ensam om att ha använt sig själv som försökskanin. Under årens lopp har forskare som gjort försök på sig själva till och med hyllats som hjältar och belönats med nobelpris eller andra eftertraktade utmärkelser. Det kanske första dokumenterade fallet av självforskning är från 1600-talet, då en italiensk läkare dagligen och under 30 års tid vägde sig själv, all mat han åt och det avfall kroppen producerade. 
Så sent som på 1950-talet fick den internmedicinska avdelningen vid Washington University i Saint Louis smeknamnet Kamikaze school of Medicine därför att så många gjorde försök på sig själva just där. Och även om självexperiment antagligen var vanligare innan vi efter andra världskriget fick uttalade regler för hur forskning på människor ska gå till, så visar inte minst exemplet med Landmann och hakmasken att fenomenet existerar även i dag. 

Objektivitet eller bias?
Men gränsen mellan hjältemod och galenskap är hårfin. Alla som forskar på sig själva möts inte av stående ovationer – tvärtom betraktas experimenten ofta med stor skepsis. För hur objektiv kan man vara när det är sig själv man forskar på? Blir det inte fråga om känslor och subjektiva upplevelser snarare än vetenskapliga fakta? Och är man lika noga med att försöken ska vara etiskt riktiga när det är sig själv man har under luppen? 
Många gånger handlar det om beskedliga urinanalyser eller blodprov, men det finns också en hel del exempel på experiment med betydligt större risker. I jämförelse med det som den tyske läkaren Werner Forssmann gjorde 1929, så låter det nästan harmlöst att låta sig infekteras av en behandlingsbar parasit.

Hästbild som inspiration
Forssmann kateteriserade nämligen sitt eget hjärta via en ven i armvecket – något som dessförinnan aldrig utförts på någon människa överhuvudtaget. (I dag vet vi att Forssmann hade tur som överlevde. Han hade lika gärna kunnat drabbas av livshotande rytmrubbningar när katetern vidrörde det känsliga endokardiet.) Idén får han redan under studietiden, efter att ha sett en bild i en kursbok i fysiologi. Den föreställer några franska läkare som via en ven på halsen fört in en kateter i hjärtat på en levande häst. Han kan inte sluta fundera på vad det skulle betyda om man kunde kateterisera hjärtat på människor. Kanske en möjlighet att ge patienter med hjärtstillestånd läkemedel direkt i hjärtat? 

Förbjuden risk
När Forssmann efter avlagd examen gör praktiktjänstgöring i kirurgi vill han visa att det går att föra in en kateter även i ett mänskligt hjärta. Av kosmetiska skäl tänker han använda sig av en ven i armvecket istället för på halsen. 
Han lägger fram idén för sin hand­ledare och ber samtidigt om tillåtelse att använda sig själv som försöksperson. Det blir blankt nej: handledaren tycker att försöket är för riskabelt för att den unge läkaren ska få forska på någon människa överhuvudtaget. Men Forssmann har bestämt sig – han tänker prova metoden på sig själv trots sin handledares uttryckliga order. 
Det måste förstås ske i smyg. Så fort lokalbedövningen verkat tar han skalpellen och lägger ett snitt i armvecket. När han strax därpå hittar en stor ven börjar han försiktigt pressa den böjliga slangen inåt. 

Avbruten av kollegan
Han skjuter på tills katetern nått samma höjd som skuldran. Sedan går han, med slangen dinglande från armen och väl medveten om att ögonblicket då den finns i hjärtat måste dokumenteras, ner för trapporna till röntgenapparaten i källaren. Bakom skärmen ser Forssmann kateterns exakta läge i en spegel som en sjuksköterska håller upp. Bit för bit och under stor koncentration lirkar han änden närmare hjärtat. Men så uppstår stor kalabalik: En annan läkare stormar in i rummet efter att ha blivit hämtad av en orolig röntgentekniker. Kollegan har tidigare uttryckt sitt stöd för experimentet, men nu skriker han att Forssmann är galen och försöker till och med slita bort katetern från hans kropp. 

Jubel blandas med förakt
Forssmann kämpar emot genom att sparka sin kollega på smalbenen. Det lyckas, och med ens är katetern inne i hjärtats högra kammare. När röntgenteknikern tagit en bild har Forssmann det bevis han behöver. Uppståndelsen blir stor när resultaten av experimentet publiceras senare samma år. Populärpressen jublar, men i forskningsvärlden möts Forssmann med förakt. Han får till och med sparken från ett jobb som han tackat ja till bara en månad tidigare. De närmaste åren medför fler självexperiment. Men det är André Cournand och Dickinson Richards som i början på 1940-talet vidareutvecklar tekniken att kateterisera ett hjärta. Och 1956 – när Forssmann sedan länge tjänstgör som urolog – får han ta emot nobelpriset i fysiologi eller medicin tillsammans med Cournand och Dickinson.

Mörkat men vanligt
Läkaren och medicinjournalisten Lawrence K Altman har i decennier intresserat sig för forskare som använt sig själva i sin forskning, och skrev till och med en bok i ämnet under 1980-talet. Det är svårt att spåra självexperiment i den vetenskapliga litteraturen. Många gånger – kanske på grund av att självforskning är så kontroversiellt – saknas tydliga referenser till att det är sig själv en forskare använt som försöksperson. 
Men Altmans uppfattning är att den här sortens forskning är mer utbredd än man kan tro. I de fall Altman misstänkte att det handlade om ett självförsök fick han ta reda på mer på egen hand, och har genom åren intervjuat många självforskare och deras kollegor. Nästan alla framhåller samma sak: Den främsta anledningen till att de valt sig själva som försökskaniner är att de inte haft samvete att utsätta andra för en risk de inte själva vågat ta. Ibland är det också bekvämare och snabbare att göra ett test på sig själv, än att skaffa tillstånd för att göra det på någon annan. 

Djurförsök för dyra
Men det finns naturligtvis också de som främst drivs av äventyrslust. En av dem var den svenske kemisten Bengt Lundqvist vars självexperiment bidragit till att Xylocain blivit ett av världens mest använda lokalbedövningsmedel. I början av 1940-talet jagar Nils Löfgren på Stockholms högskola en ny säker substans med lokalbedövande verkan. 
Eftersom försök på djur anses för kostsamt under en tid då världen är i krig, är smaktester länge det enda sättet att avgöra om en syntes varit lyckosam. Blir tunga och läppar bedövade bedöms substansen som värd att gå vidare med. Allt förändras när kemistudenten Bengt ”Lunkan” Lundqvist dyker upp. Han brinner av lust att testa kemiska medel på sig själv och får tillgång till en nysyntetiserad substans med beteckningen LL30. 

Läser och injicerar
Hemma i sitt inackorderingsrum injicerar han medlet i fingrarnas nerver. Utan att ha en aning om hur det påverkar nervsystemet sprutar sig kemistudenten i armar, ben och till och med i ryggraden och mäter hur långvarig bedövningsverkan är. Hur han ska gå tillväga har han läst sig till i en lånad bok i injektionsteknik. 
Lunkan för ett noggrant protokoll över injektionerna och noterar blodtrycksförändringar, puls och andra eventuella symtom. När han återvänder till institutionen är det med beskedet att LL30 är det bästa lokalanestetikum som finns. Efter farmakologiska tester visar det sig att LL30 är överlägset andra lokalbedövningsmedel på marknaden. Det har dessutom en låg toxicitet. Äntligen har Löfgren hittat medlet han letat efter. 

Astra förvärvar Xylocain
Så småningom tar han och Lundqvist patent på sin uppfinning och presenterar den för flera olika läkemedelsföretag. Till slut blir det Astra som förvärvar Xylocain. Även hädanefter experimenterar Lunkan med sig själv som försöksperson. Ända tills han en dag 1952 störtar ner för en trappa på kemikum i Stockholm. Han spräcker skallen och drabbas efter en tid av en hjärnblödning som gör att han avlider endast 30 år gammal. Om fallet i trappan hade något med experimenterandet att göra förtäljer dock inte historien.

Ost och kex utan C
Ingrepp och injektioner av okända substanser får de flesta att dra öronen åt sig. Andra experiment verkar lättare att stå ut med. Åtminstone till en början, men vad sägs om att leva på nästan bara ost och kex i ett halvår? Det var i alla fall vad John H Crandon gjorde för att visa att svår C-vitaminbrist gör att operationssår läker sämre. Han hade dock inte räknat med att nästan dö i skörbjugg. Crandons intresse för C-vitamin och dess roll i sårläkning väcks när han 1939 arbetar som kirurg på Boston city Hospital. Här bedrivs redan forskning om vitamin C och inom kort har Crandon designat ett experiment med sig själv som försöksperson. Försöket innebär att han minimerar sitt intag av C-vitamin genom att i stort sett inte äta något annat än bröd, kex, ost, ägg, öl, kaffe, ren choklad och tillskott av alla vitaminer utom just vitamin C. 

Äntligen skörbjugg
När tre månader passerat känner Crandon sig säker på att han utvecklat skörbjugg.     
Eftersom inga spår av C-vitamin längre är detekterbara i hans blod lägger en kollega ett långt, djupt snitt genom hud och muskler på sidan av ryggen. Efter tio dagar utförs en biopsi, men till Crandons förskräckelse visar den att såret läkt normalt. Experimentet fortsätter. Crandon drabbas så småningom av allvarlig utmattning. I ett löpbandstest orkar han bara springa 16 sekunder innan han drabbas av takykardi och kollapsar. I samma veva blir huden ovanligt skör och dessutom går ett blindtarmsärr, som han haft sedan åtta års ålder, upp.  Allt detta tyder på skörbjugg och efter sex månaders enahanda diet läggs ett nytt snitt på Crandons rygg. Den här gången syns inga tendenser till läkning när tio dagar gått. Han får under en vecka intravenös tillförsel av ett gram askorbinsyra per dag. Därefter läker såret utan problem. 

Världen övertygas
Det bästa exemplet på framgångsrik självforskning på senare år, är nog då doktor Barry Marshall sväljer en kultur av bakterien Helicobacter pylori och utvecklar gastrit 1984. 
Försöket bidrar till att resten av världen så småningom övertygas om att helicobacter är en viktig orsak till sårbildning i tolvfingertarmen och i magsäcken. I förlängningen har det också gjort att vi i dag effektivt kan behandla den typen av sår i magslemhinnan. 

Dödande bevisning
Det har emellertid hänt att självexperiment slutat i katastrof. Ibland har forskaren visserligen lyckats bevisa sin teori, men själv dött av försöken. Det finns också fall där ett experiment fått konsekvenser för betydligt fler. Ett exempel är då många människor i 1880-talets Spanien dör efter att ha mottagit ett ofullständigt avdödat vaccin mot kolera. Eftersom vaccinets upphovsman testat det på sig själv och några få medarbetare har han dragit den felaktiga slutsatsen att vaccinet är säkert och ger det på kort tid till cirka 50 000 personer. 

För forskningen framåt
Men utan forskare som vågat gå först hade vi också fått vänta betydligt längre på viktiga medicinska behandlingar och läkemedel. Hjärtkateterisering används numera rutinmässigt i såväl diagnostik som behandling. Xylocain har med tiden visat sig ha fler användningsområden än som lokalbedövningsmedel. Bland annat upptäckte en amerikansk kardiolog på 1960-talet att den aktiva substansen kan normalisera livshotande arytmier. 
1954 sägs Xylocain dessutom ha botat påvens hicka.