Vad säger etikexperten?

Hur reagerar du på experimenten i artikeln?

– Jag tycker att det är oerhört intressant att läsa om dem. Man måste alltid väga risken mot nyttan i ett försök. Visst verkar en del saker knepiga – det är nästan så att det är frågan om självmordsförsök. Samtidigt är det bara att konstatera att många självexperiment varit till stor nytta. I många fall är det nog en vilja att bli ihågkommen som är drivkraften bakom riskfyllda försök.

Får man göra vilka försök som helst på sig själv?

– Ja, eftersom lagen inte omfattar det man gör med sig själv så behöver man inte ansöka om att få göra självexperiment. Även om viljan att göra det tyder på att man kanske inte är riktigt frisk från början, så får man till exempel infektera sig själv med en allvarlig sjukdom. Det som till syvende och sist är viktigast är känslan för om försöket är etiskt riktigt eller ej.

Hur vanligt tror du att det är att forskare forskar på sig själva?

– Jag tror att det är betydligt mindre vanligt i dag. Förr tog man större steg inom medicinen och då räckte det kanske att använda en enda försöksperson. I dag gör det sällan det. Vi vet redan så mycket om många saker att det oftast krävs större studier. Det är länge sedan jag stötte på något försök som någon gjort på sig själv. Men förr var det ofta så att man använde sig själv eller sina medarbetare i sina experiment.

Kan du tänka dig att använda dig själv som försöksperson? Eller har du rent av gjort det?

– Ja, inför ett avhandlingsarbete om järnförråd i kroppen tappade jag och två andra oss på blod under ett par månaders tid i slutet av 1970-talet. Genom att ta benmärgsprov genom bröstbenet kunde vi se hur järnförråden försvann. Blodvärdena gick från normala 130–140 g/l ner till 90. Syftet med experimentet var att hitta ett nytt sätt att bestämma förrådet av järn med hjälp av ett enkelt blodprov. Eftersom vi tappade oss under så pass lång tid märkte vi knappt att blodvärdet sjunkit. Enda skillnaden var ökad hjärtklappning vid fysisk ansträngning.