Om tranbärens nytta och faran med ­honungsförgiftning

Ute på gungflyens vitmossmattor eller i kanten av höljor ligger tranbären dimröda i pärlband längs revorna. De är en eftersökt delikatess, men har också använts länge i folkmedicinen bland annat mot urinvägsinfektioner. 
Nu börjar det finnas vetenskapliga bevis för tranbärens effekt. Vid Rutgers University i New Jersey, USA, finns världens enda (?) center för tranbärs- och blåbärsforskning. Amy Howell, Ph.D. har där funnit att ämnen i tranbär och blåbär (vaccinium-arter)  är värdefulla både till att förebygga och behandla urinvägsinfektioner. Tranbären innehåller polyfenoler av tre slag: anthocyaniner, flavonoler och tanniner. 

Dessa tre grupper av ämnen testas individuellt med avseende på deras relativa bidrag till olika biologiska effekter. Som att förebygga urinvägsinfektioner, att motverka koagulation eller som antioxidanter. Urinvägsinfektioner framkallas ofta av vissa stammar av Escherichia coli, och ämnena verkar genom att hindra dessa (och kanske andra bakterier) att binda till specifika oligosackaridreceptorer på cellytor i urinvägarna. 

Tranbärssaft och tranbärstabletter som finns att köpa i handeln, kommer i regel från kommersiella odlingar främst i USA av arten Vaccinium macrocarpon. Jag frågade Amy Howell hur vårt tranbär V. oxycoccos står sig i jämförelse. Hon svarar att hon har gjort en liten studie in vitro som jämför de båda arternas förmåga att förhindra ”adhesion av uropatogena bakterier till celler från urinblåsa. V. oxycoccos hade en liknande effekt som V. macrocarpon. Vi tror att aktiviteten in vivo beror på den ganska unika dubbelbindningen (typ A) inom proanthoocyanidinmolekylerna som man finner hos tranbär. Jag vet inte om V. oxycoccos har dessa bindningar av typ A, men jag antar att den har det liksom andra medlemmar i släktet Vaccinium till exempel lingon.”
Tranbärssaft, som är C-vitaminrik, användes förr mot skörbjugg. Tumörer och sår har framgångsrikt behandlats med tranbärskross. Tranbär kan också bidra till att förebygga hjärt/kärlsjukdom enligt en undersökning [1] vid Cornell University, USA. 

Den sköna roslingen innehåller alkaloiden andromedotoxin, som också finns på andra håll i växtriket, till exempel hos pontisk rododendron (som odlas i Sverige som ren art och dessutom ingår i minst 20 odlade hybrider). Honung med stort inslag av nektar från sådan rododendron kan faktiskt innehålla farliga mängder andromedotoxin. British Medical Journal [2] berättar om flera fall av misstänkt honungsförgiftning, ett riktigt dramatiskt.