På mossen

Ibland fick jag följa med far ner till mossen och hämta torv. Vagnen med järnhjul skakade fram på ojämna gräsvägar. Sista biten gick vi och vadade i högt gräs medan vagnen gnirkande och jämrande tog sig över dolda stenar. 

Så låg mossen där, vid, öppen. Far började genast raka ihop torkad torv på vår långsmala torvteg, avgränsad av djupa, smala diken. Jag såg skyggt utåt vidden; den stora himlen över martallarna, mossens arkipelag av blöta höljor och tuvor krönta av ljungbuskar. Vid midsommar lyste tuvullen vit och tätnade till skyar bortöver vidden. Kom vi lite senare, visade klockljungen sina ljusröda lyktknippen. I roslingens tid av ljusröda klockor på våren var det för tidigt för torvhämtning. En naken torvfläck uppe på kanten till mossen var ”min”. 

Av med stövlarna! Äntligen fick mina nakna fötter sin frihet; att hoppa, studsa, dansa, gräva ner sig i den mjuka, fuktiga torven. Och en fröjd steg från fötterna uppåt benen. 
Ensam fick jag inte gå dit ner, det var för farligt med höljorna, för att inte tala om sjön med sanka stränder. Den gömde många kusliga hemligheter som gärna berättades vid köksborden. Min äldre fosterbror hade hört, eller rent av sett själv, att där stod en gubbe och vajade nere i vattnet med benen djupt i dyn. Han hade dränkt sig för länge sen. 

En bra bit inne i skogen åt motsatt håll fanns också en liten mosse med en göl. Egentligen var det farligare där, för där fanns ett stort gungfly med enstaka tuvor och blöta vitmossmattor fram till en göl. Det var spännande att pröva hur långt gungflyet bar. Men oftast brukade jag bli stående en stund, försjunken i vitmossornas alla mättade färgskiftningar; grönt, rött, rostbrunt, gulbrunt. Nära gölens vatten lade sileshåren ut sina blad med klibbiga droppar till dödsfällor för småkryp. 

Med tiden utforskade jag den större mossen i all hemlighet. En tröttsam gång dök en guldskatt upp. Den visade sig i en liten göl inte större än en tunna. På styva stjälkar satt de skönaste gula liljeblommor med orange ståndarknappar. Hur kunde något sådant finnas? Skatten lyste inom mig. Senare har jag sett myrliljor i tusental, men aldrig har de kunnat tjusa mig så. 
Långt senare upptäckte jag Komosse, naturreservatet inte långt från Jönköping med sin värld av egendomligt ödslig natur att försvinna i. Lockande på ett annat sätt är de små, namnlösa mossarna i skogen, där älgar är långt vanligare besökare än människor. Alla har de sin särprägel, sin individualitet.

Torvmossarna är sällan helt orörda, men de är ändå de sista resterna av vildmark i landskapet. På senare årtionden har storspovarna övergett dem, och hörs nu bara sällan. En stämma i mossens vårkonsert har försvunnit. Än mer tolkar nu ljungpiparnas melodiska visslingar mossens stämningar. 

Södra Sveriges största vildmarksområde är nationalparken Store Mosse i Småland, sydost om Komosse. Här finns sjöar, kärr, högmossar, fastmarksholmar. Tiotusen hektar myr (myr = mossar och kärr) på en berggrund så flack, att nivåskillnaden inte är mer än tio meter på hela området. När inlandsisen drog sig tillbaka, höjde sig landet, och för cirka åtta tusen år sedan låg här en frilagd sjöbotten, den så kallade Fornbolmen. Sanden på sjöbottnen blåste ihop till dyner. Man finner dem fortfarande på Store Mosse i form av ett system av låga sandkullar och rocknar, det vill säga slingrande åsar. Två tusen år senare kom en fuktig klimatperiod. Då försumpades sandmarkerna, vitmossor vandrade in och byggde upp det mesta av Store Mosses torvlager som nu är 3–7 meter tjockt. 
Andra gånger, som i min barndoms mossar, är mossen slutresultatet av en igenväxande sjö. Huvudrollen har klimatet; utan det rätta svala klimatet med nederbördsöverskott uppstår mossarna inte. De är av flera olika typer, alltefter terräng, klimat och fuktighet. De kan till exempel vara välvda som en bulle eller kupiga i kanterna och nästan platta på vidden eller lutande åt ett håll. Norrlandsmyrarna är av annan typ. 

Hur går det med högmossarna nu i klimatuppvärmningens tidevarv? Sannolikt kommer de att stanna i växten och bli förbuskade. Sex tusen år av torvklimat är troligen förbi, och ingen vet om det kommer åter. 
De vridna martallarna, tuvullen, roslingen, tranbärsrevorna, ljusningarna av vitag, ljungen, alla dessa typiska växter har egentligen bara biroller på mossen. Huvudrollerna spelar några ganska få vitmossarter. Dessa märkliga mossor har döda, tomma celler i blad och stammar och kan därför suga upp vatten ända till 20 gånger sin torrvikt. De växer långsamt i topparna och dör nertill. Om det går fort, bildas kanske 0,5–1 millimeter torv på ett år. Torven förlorar snart kontakten med markvattnet. Den växer i höjden med regnvattnets sparsamma mineraler som enda näringskälla. Under århundradenas gång välver sig en torvmosse som ett väldigt, jäsande bröd ute i skogen. 

Ända fram till 1800-talet var vildmarker och alldeles särskilt myrar föraktad och ofta fruktad natur. Linné prisar odlingslandskapet med hela sin rika uttrycksförmåga, men myrarna har han inte mycket till övers för. Om den mödosamma vandringen över en blöt myr i Lycksele lappmark skriver han: ”Hade jag skullat utstått detta för en dödssynd, hade detta straffet varit crudelt, men vad skall jag nu säja?” På en myr i trakten av Umeå tjusas Linné av roslingen som han ger namnet Andromeda efter den grekiska jungfrun som bands vid en klippa i havet för att invänta vidundret som skulle sluka henne. Liksom Andromeda är den sköna roslingen bunden, ”hon står i vattnet till knäs, över roten nämligen... Hon står och lutar med sitt huvud av sorg.”

Det var först med romantiken på 1800-talet som känslan för det vilda, ursprungliga växte fram. Men ner i folkdjupen nådde den inte ofta. För några år sen talade jag med en gammal kvinna som bott hela sitt liv i en avsides by i skogen. Byn låg högt, och utanför stugan kunde man nästan som på en flygbild se en väldig mosse breda ut sig under den blådisiga luften. I blöta kärr där nere blommade just då tiotusentals myrliljor. Jag kom därnerifrån tagen av upplevelsen: 
– Det är fantastiskt med Lärkemossen därnere, och tänk nu när myrliljorna blommar. Ni har det bra som bor så nära. 
Myrliljor? Hon verkade oförstående. 
– Nä, dit ner har jag aldrig gått.