–Människor lever i stor stress och oro över vad som ska hända med Kosovo och med deras liv. Det är den stressen som ger upphov till de flesta av de sjukdomar som vi behandlar här.
Det säger doktor Zoran Zvonimir, läkare i den serbiska lilla byn Laplje Selo, några mil utanför Kosovos provinshuvudstad Pristina. Dessutom, konstaterar han, lever många av hans patienter under förhållanden som vore det fortfarande krig, vilket knappast gör saken bättre ur hälsosynpunkt.
Det är lätt att förstå vad han menar. Längs båda sidorna av den ojämna vägen genom byn tornar skräphögar upp sig. Några hundar och katter rotar bland hushållsavfallet, och på ett par ställen ryker det kraftigt från sophögar som någon har tänt eld på. Husen är små, mörka och dåligt isolerade. Många av taken är trasiga.
Motsättningar
Vi befinner oss i en av de serbiska enklaverna i Kosovo, bestående av byarna Gracanica, Laplje Selo och Caglavica, en kvart med bil från Pristina. Här lever den serbiska minoriteten väl åtskild från den albanska majoriteten.
Motsättningarna har, åtminstone sedan Slobodan Milosevic styrde Jugoslavien och Serbien, varit många, bittra och våldsamma mellan de båda grupperna. Albanerna drevs under slutet av 1990-talet på flykt under en massiv offensiv, med syftet att uppfylla Milosevics idé om ett etniskt rensat, serbiskt, Kosovo. Sedan Natos bombningar av serberna 1999 och FN:s övertagande av provinsens styre har pendeln svängt tillbaka, också det med tidvis våldsamma inslag, och idag består Kosovos befolkning av omkring 90% albaner.
Läget lugnt
Den etniska åtskillnaden är närmast total. Svenska KFOR-soldater vaktar det medeltida klostret i Gracanica och svarar för säkerheten i området. Läget är i huvudsak lugnt, men fortfarande förekommer enstaka våldsdåd där gärningsman och offer tillhör olika etniska grupper.
Stötestenen är om Kosovo ska förbli en del av Serbien eller om regionen ska bli en självständig, och därmed en i huvudsak kosovoalbansk, stat. Zoran har sin uppfattning klar.
– Jag hoppas vid Gud att Kosovo förblir serbiskt. Dessvärre tror jag inte att det är realistiskt i längden eftersom det internationella samfundet verkar ha bestämt sig för motsatsen. Men in i det sista kommer jag att fortsätta hoppas.
Han arbetar i den serbiska enklaven som både allmänläkare och specialist inom öron, näsa, hals. Det gör han eftersom det helt enkelt inte finns tillräckligt många läkare i området. De flesta av hans kollegor dubblerar de också. Själv har han tillbringat morgonen och förmiddagen på centralkliniken i grannbyn Grancanica som specialist, men har nu åkt den knappa milen till Laplje Selo där han ska fortsätta som allmänläkare fram till sju på kvällen.
Det serbiska vårdsystemet i Kosovo är helt åtskilt från det albanska. Det finansieras från Belgrad och arbetar exklusivt för invånarna i de serbiska enklaverna. Patienter som inte kan behandlas lokalt, remitteras till vårdinrättningar i Serbien, inte till sjukhuset i Pristina.
Överraskande
–Om det skulle hända en olycka på stora vägen här ute, så är det klart att vi inte tittar efter om det är en serb eller en alban som är skadad innan vi ingriper, men annat än i akutfall har vi inga som helst kontakter med den albanska sjukvården.
Något överraskande, med tanke på den mycket dåliga levnadsstandarden i Laplje Selo, håller sjukvården hög kvalitet. Vårdcentralen och det provisoriska sjukhuset är väl utrustade och enligt Zoran finns alla möjligheter till en bra vård. Problemet är bara, säger han, att det förebyggande arbetet är nästintill lönlöst under rådande omständigheter.
Det är finansieringen från den serbiska staten som gör att den kosovoserbiska vården kan hålla så hög standard. Sjukvårdspersonalen är generellt sett välutbildad, ofta i Belgrad, och många av läkarna är bosatta i Serbien men kontrakterade för att arbeta i Kosovo.
Tufft schema
Zoran har sin familj i Novi Sad i norra Serbien och arbetar på ett schema som möjliggör längre ledigheter.
– Vi arbetar femton dagar i sträck. Normalt sett från sju på morgonen till sju på kvällen, men tre–fyra gånger under perioden arbetar vi nattpass. Därefter är vi lediga i femton dagar och då åker jag hem till familjen i Serbien.
Han medger att det är ett tufft schema. Att det kan vara svårt att vara på topp hela tiden, särskilt mot slutet av en arbetsperiod, men att det är en anpassning till förutsättningarna och att det trots allt fungerar ganska bra.
Själv gick han sin grundläggande utbildning i Kosovo, på universitetet i Pristina, på den tiden Kosovo fortfarande var ett någorlunda fungerande multietniskt samhälle. Han har därefter skaffat sig en specialistutbildning – inom öra, näsa, hals – i Belgrad. Han säger att han trivs med arbetet i Kosovo, men att han ibland kan känna att allt är ganska hopplöst.
– Jag bedömer att de allra flesta sjukdomar här på ett eller annat sätt är psykologiskt betingade. Om inte direkt, så i alla fall indirekt, genom att människor slutar att äta eller ta hand om sig för att de ändå inte har någon framtidstro. När jag ser det blir jag dyster.
Han säger att många äldre människor dessutom aldrig ens kommer till en läkare, antingen för att de inte vill, eller för att de helt enkelt inte kan. För den som bor lite avsides, utan telefon, kan det vara svårt att få den hjälp man behöver.
Husläkarsystem
Därför håller just nu ett husläkarsystem på att införas i de serbiska delarna av Kosovo. Ett antal läkare utbildas och anställs för att åka runt i byarna och göra hembesök hos människor, för att vårda, men kanske framförallt för att förebygga sjukdomar, genom information och upplysning.
– Systemet har redan introducerats i Serbien, såvitt jag förstår med gott resultat. Jag tror och hoppas att vi på det här sättet kan bli bättre på att nå de som behöver sjukvård och att den förebyggande vården på sikt blir bättre.
Han hejdar sig. Det var ju det där med ”på sikt”. Zoran blickar upp mot taket och suckar något som är svårt att höra, men som innehåller orden ”Gud” och ”framtid”.
Han säger att en avgörande fråga är hur många serber som kommer stanna kvar i Kosovo om regionen blir självständig. Många hävdar att de kommer att flytta till Serbien, eftersom de under inga omständigheter kan leva i ett självständigt, albanskdominerat Kosovo. Dessutom stiger huspriserna just nu kraftigt, eftersom spekulationer om att självständigheten är nära, och en del serber har redan passat på att sälja sina hus dyrt till rika albanska köpare.
– Det finns en risk att den utvecklingen fortsätter och då kommer Kosovo till slut att bli etniskt rensat i alla fall. Jag förstår naturligtvis de som vill flytta – och eftersom jag själv bor i Serbien vet jag inte om jag är berättigad till en åsikt – men eftersom vi serber har rätt till Kosovo så vore det en förlust om alla flyttade.
Plikten kallar
Det knackar på dörren. En hårt sminkad sjuksköterska sticker in huvudet och säger att nästa patient har kommit. En äldre, krokig dam skymtar i dörrspringan. Hon lutar huvudet i handen där hon sitter på en brits med ett stort medicinskåp bakom sig.
Zoran ursäktar sig och säger att plikten kallar. Han välkomnar oss att besöka själva sjukhuset, hundra meter ner längs vägen och vi får en rundtur av en fåordig manlig sjuksköterska som stolt förevisar den tekniska utrustningen, de nya sängarna och lekhörnan på barnavdelningen.
När vår beställda taxi, efter lång väntan, slutligen kommer för att plocka upp oss i Laplje Selo, är den albanske chauffören märkbart nervös. Vi hinner nätt och jämnt sätta oss innan han gör en snabb u-sväng och accelererar ut ur byn på väg tillbaka mot Pristina.