Gunilla Hasselgren mumsar på sin hallonmuffins och lyfter latteglaset till munnen.
– Jag tycker att konditorierna även borde ha små muffins, inte bara sådana här stora saker. Man blir ju nästan mätt på ett så här stort bakverk, säger hon.
Kanske är det erfarenheterna av många tittarfrågor om felaktig kost som speglar denna reflektion.
TV-doktorn och jag träffas på ett konditori i en galleria i Karlstad. Hon är lätt att tala med, bjussar ofta på sig själv och skrattar gärna. Även i rutan uppträder hon chosefritt med en livlig och oftast glad mimik.
– Jag trivs utmärkt med detta jobb och det är förstås bra om också tittarna märker det, säger hon.
Headhuntad till Fråga doktorn
När ”Livslust”, som sändes från Karlstad, lades ner ville den nytillträdda projektledaren förnya programmet. Hon sökte då en kvinnlig läkare. Bland de tips hon fick om lämpliga kandidater till jobbet fanns Gunilla Hasselgrens namn.
– Projektledaren kontaktade mig och frågade om jag var intresserad. Och det var jag! Efter intervjuer med mig och andra kandidater fick jag göra en provinspelning. De trodde att jag ”skulle gå genom rutan”, som de uttryckte saken. Exakt vad det innebär vet jag egentligen inte, men det fungerar tydligen, säger Gunilla.
Hon har nu arbetat i fyra och ett halvt år med Fråga doktorn och har när denna säsong är slut varit med i 135 avsnitt. SVT-ledningen är mycket nöjd med programmet som är ett bra exempel på public service. Det är tittarnas program, de bestämmer, vilket redan framgår av namnet Fråga doktorn.
I genomsnitt kommer cirka tusen e-brev och tvåhundra brev med snigelposten per månad till redaktionen under tiden september–april, då programmet körs. Gunilla läser allt, ofta hemma i bostaden.
– Ja, en av de stora fördelarna är att jag kan göra mycket av jobbet hemma. Våra två barn gillar förstås att jag ofta är hemma när de kommer ifrån skolan. Detta arbetssätt ger stor frihet, men på bekostnad av att jag måste åka till Norrköping och sova över där några gånger i månaden. Men det kan jag ta. Vi bandar två program på en dag.
Gunilla menar att det är viktigt att man inte uppträder stelt när man ska företräda läkarkåren i olika sammanhang, som till exempel i teverutan.
Anpassat språk
– Det finns ju en och annan kollega som inte har som bästa gren att skapa kontakt och uttrycka sig på ett inbjudande och öppet sätt, för att nu tala klarspråk. För oss allmänläkare måste språket enligt min mening vara väl anpassat till patienterna och den som tror att latinska termer går hem har inte fattat vad läkaryrket går ut på.
Det är ord och inga visor från Gunilla. Hon menar att läkare kan vara mera lagda åt det tekniska eller det humanistiska hållet, och för Gunilla passar det senare allra bäst.
– Jag har alltid varit intresserad av relationer människor emellan. Man måste lära sig att lyssna. Om man inte fattar riktigt vad någon säger är det bara att säga ifrån: ”Hallå, jag var inte riktigt med dig där”.
Rättar till missuppfattningar
Redaktionen har ett par reportrar knutna till sig och diskuterar vad som ska tas upp i programmen. Det kan gälla vissa teman eller intervjuer med experter inom olika områden.
– Det är högt i tak på våra möten. När vi har direktsändningar väljer vi teman som är efterfrågade av tittarna eller sådana som inte varit uppe på en tid. Då kan det passa bra att ha med någon expert i studion som kan komma med nya infallsvinklar eller kanske understryka det jag brukar säga eller tycka. Och de som ringer till oss får svar direkt.
En fördel med direktsändningarna är att Gunilla kan fråga direkt i stället för att som vid e-post- och brevsvar säga att ”jag antar att du tänker så här” eller ”jag förstår att du har det jobbigt”.
– Jag vill hjälpa till att avlasta sjukvården, även lugna ner oroliga människor. En del har exempelvis missuppfattningar om hur vi tänker i sjukvården, och det försöker jag alltid rätta till.
Efter nio säsonger har frågorna om människokroppen vevats runt om och om igen flera gånger.
– Men repetition är kunskapens moder, och jag tar upp frågor som jag tidigare har svarat på, gärna från en annan vinkel. Ibland inleder jag med att säga att ”det här har vi talat om många gånger, men vi tar det igen”. Det kommer ju nya tittare till hela tiden så det är motiverat med viss repetition.
Gunilla vill att hon ska kunna ge en ”gottpåse” till alla. Hon besvarar ungefär tio frågor i varje program.
– Programmet ska vara trivsamt och ge värme och inge hopp.
Sällan klagomål
Klagar tittarna på något i programmet? Gunilla tänker efter ett ögonblick och svarar sedan:
– Vi får sällan klagomål, men det händer att en och annan tittare tycker att jag talar för fort ibland. ”Min mamma är 96 år och hon hinner inte med när du talar”. Jag försöker bromsa och tänka på att det ska höras vad jag säger, men jag vill för den skull inte ändra på min personlighet. Du förstår, det är inte helt lätt att prata i teve, säger hon skrattande.
Gunilla kontaktar ibland kollegor för att diskutera vissa frågor, men hon går oftast in på nätet om hon vill fördjupa sig i någon fråga.
– Det jag var mest rädd för i början var att få skrivet på näsan av någon kollega att denne inte höll med om hur jag hade besvarat en fråga. Men någon sådan kritik har jag inte fått.
Enligt Gunillas mening brukar läkare inte vara direkt vänliga sinsemellan då de har en avvikande uppfattning. Detta framförde hon senast vid Läkardagarna i Örebro, när hon var inbjuden som talare.
– Jag tycker att vi ska följa före detta SAS-chefens modell och riva lite murar. Bort med prestigen och fram med en vänligare ton! Alla kan inte kunna allt och vi ska inte vara rädda för att erkänna det. Det där fina ordet FÖRLÅT kan vi gott kosta på oss lite oftare. Det gäller även om det blivit fel i kontakten med en patient.
Teve-doktorn behövs
Den som mejlar eller skriver brev till Fråga doktorn kan inte vara säker på att frågan någonsin kommer att besvaras. Dessutom kan frågan gälla något som frågeställaren är orolig för. Hur kommer det sig då att så många söker sig fram den vägen?
– Det finns nog många anledningar till att vi får så många frågor. En del tittare tror nog att alla får svar, dessutom på direkten. De som skickar e-post till oss får ett standardsvar med en formulering som uppmanar frågeställaren att gå till sin doktor om vederbörande är orolig.
Men det finns också andra tänkbara förklaringar. Kanske är de övertygade om att deras fråga är intressant även för andra?
– En del tittare kan också ha förtroende för mig och känner att de av någon anledning inte helt litar på ”sin” doktor. Frågorna många ställer sig kommer ofta efter besöket hos doktorn, när man sitter vid köksbordet och funderar. Och i stället för att ringa och ”besvära” sin doktor kontaktar man oss, säger Gunilla.
Dessutom finns det personer som tycker att det är skönt att skriva av sig. ”Det jag har råkat ut för är säkert många andra också intresserade av”. Andra kan vara ledsna och vill få tröst av Gunilla. ”Min fru dog för några år sedan i en konstig sjukdom – kan du inte berätta om den?” Ibland är det oroliga mor- och farföräldrar som inte tycker att de har fått tillräcklig information om sina barnbarns problem.
”Du brukar säga att man ska berätta för sin läkare om man äter naturläkemedel eller behandlar sig på något alternativt sätt, men min doktor svarade bara jaså”.
– Sådana frågor dimper ner ibland i inkorgen. Jag vill inte låta en kollega schavottera men det händer att jag svarar att din läkare kanske inte har förstått att det är viktigt. Ring din doktor och hälsa från mig!
Gunilla menar bestämt att det tillhör vanligt hyfs att inte säga ”jaså” eller fnysa åt en patient som tror att den information hon eller han har framfört till sin doktor är viktig.
Ny läkarbok på gång
Gunilla skriver doktorsspalter i två tidningar, Land och Må bra, som har olika målgrupper. Hon har också varit med och skrivit boken ”Fråga doktorn 55+” som utkom 2005.
För något år sedan blev hon dessutom tillfrågad av Wahlström & Widstrands förlag om hon ville vara med och anpassa en dansk läkarbok till svenska förhållanden.
– Sedan jag hade tittat närmare i den tyckte jag att den var klart tilltalande. Det finns ju ingen anledning att uppfinna hjulet igen och börja från noll. Boken innehåller dessutom många trevliga illustrationer. Så nu ägnar jag mycket tid åt att arbeta med den. Den kommer ut till hösten.
På frågan om hur hon har tänkt sig arbeta i ett längre perspektiv svarar Gunilla Hasselgren utan betänketid:
– Jag kommer nog kanske inte att vilja återgå till ett jobb på heltid inom sjukvården med fasta arbetstider. Just nu känns det inte så i alla fall. Möjligheten jag har fått att själv styra min tid är väldigt skön.
Gunilla arbetar deltid på en vårdcentral i Kil, ett par mil utanför Karlstad, och på gatorna i Karlstad är folk så vana vid att se henne att knappast någon reagerar vid ett möte.
– Men när jag är i Stockholm tittar en och annan till lite extra. Däremot hejar Karlstadsborna ofta, och det är bara trevligt.