Ur Paradisdikter av Harry Martinsson, samlingen Dikter om ljus och mörker

I dikt och i folkvisa når oss bilder av ett skönt och blommande landskap, glimtar från en blommornas guldålder. Harry Martinsson kände skönhetens flyktighet och hårda villkor. Men den fanns, den var verklig, skönheten hjälpte honom att överleva i sockenbarnets hårda kamp för tillvaron.

Fråga äldre folk, och du får veta vad som är ett vackert landskap. Inte skogen, inte kärren och mossarna. Nej, det öppna, blommande landskapet, utsikten över en blånande sjö, leende gröna nejder. Den röda stugan bland björkarna. Hötorgskonstnären vet precis vilka strängar han ska slå an, hur idylliserande och förljugen hans bild än må vara. 

När jag skriver detta är det vår. ”Floras armé” är på väg. Men kommer nejderna egentligen att bli så ljuva? Nej, knappast. Mest blir det hundkäx, hundäxing, nässlor, åkertistlar, den kvävegödda talrika armé av några få arter som marscherar fram över landskapet. Det blir grandungar som gröna klossar i landskapet, skräptomter med sjudande sjöar av kirskål, gräsmattsöknar betade av osande, dånande gräsklippare. Det blir slättens gröna vidder med växande välbesprutad säd, rent gröna, bara gröna. Avbrutna bara av träddungarna runt husen. Och kanske, kanske någon mager vägkantsremsa där ett fragment från förgången blomvärld dröjer kvar; blåklockor, rödven, måror. jungfrulinets blåa lycka. 
Vad såg visdiktarna och skalderna? Vad är det för ett Eden som dröjer kvar i mångas bild av det vackra landskapet? Var det så vackert bara i minnets, mytens och diktens förljuvning, när stenigheten, kargheten, fattigdomen var glömda? 

De fanns där i mer än tusen år, ängarna, det gamla bondelandskapets slåttermarker. Alla var de olika, de varierade från trakt till trakt, ja, från gård till gård. Där fanns skogsbygdernas steniga marker, där fanns havsstrandsängar vid kusterna, där fanns rika lövängar med hårt tuktade buskar och träd. På ängen hämtade man sitt vinterfoder åt djuren, ofta tillsammans med löv som skars från träd och buskar, så kallad hamling. Hamlingen minskade samtidigt skuggan över ängen; alla visste att det förbättrade gräsväxten. Grässvålen skulle vara tät. Beskärningen gjorde också att en del rötter i marken dog och lämnade sin näring åt ängen. 

”Ängarna voro hela denna dagen likare lundar och trädgårdar än någon mark… Där hasselen växte lagom tätt och lagom rumt, såg man det härligaste gräs”, skriver Linné från Sydgotland 8/7 1741. 

Och från Storängen på Kinnekulle: Mellan hasselbuskarna ”syntes liksom små torg, kamrar och labyrinter, ja, hade de allenast på sidorna varit klippte av en trädgårdsmästare, hade Flora allt här vunnit i sin vilda fägring, som någonsin konsten i den härligaste trädgård”.

Typiskt för en äng är just att den är ljusöppen. Och den är mager. Var den det inte från början, blev den det. För man kan inte ständigt föra bort näring i form av hö, utan att det betalas av markens bördighet. Gödsel var det i regel brist på, och den måste gå till de små åkerlapparna. Omkring 1660 uttryckte Schering Rosenhane det så här i sin Oeco­nomia: ”Ängen ähr åkerens moder… såsom ängen ähr god och stor till, så kan man hålla mycken boskap där äffter, utaff hwilkas dyngia åkeren mera gödes och bliffwer fruchtsam.” Magrare ängsmarker blev med tiden så utarmade att de övergavs. En del övergick till ljunghed, som utnyttjades för bete istället för äng.

Ängarna hör till våra allra artrikaste marker. De olika arterna hade alla sin strategi för att överleva slåttern, samtidigt som de drog nytta av det skydd mot konkurrens av övermäktiga växter som slåttern gav. Man var noga med att de flesta växterna också skulle ha hunnit fröa före slåttern, som därför förlades till juli, kanske framåt slutet av månaden. Ängshöet var visserligen lite mind­re proteinrikt då än tidigare på året, men återväxten av ängsväxter tryggades.

Detta hö med sin rika­ variation av örter var doftande och aromatiskt. Vill man glädja­ en stackars modern ko uppfödd på ensilage, ska man bjuda henne på ängs­hö. Synd bara att man förr hellre lät djuren halvsvälta sig genom vintern än anpassade ängsmatsäcken efter mulen. Ibland fick man dra ut korna på slädar på vårkanten, för att de skulle få nafsa åt sig det första gröna.

Ängarnas historia går åtminstone tillbaka till århundradena kring Kristi födelse. Järnåldern hade kommit med ett kallare, regnigare klimat som tvingade folk att bli mera bofasta. Nu måste de stalla djuren om vintern, och själva bodde de i byar. Ängs- och åkermarken stängslade man in, för att skydda säden och höet från kreaturen. Dessa fick beta på utmarken därutanför, skogen närmast byarna fick ofta en särskild betesprägel som det bara finns sällsynta rester kvar av i våra dagar.

Det var först på 1800-talet som jordbruket på allvar började förändras och ängarna att försvinna. Ängar och beteshagar sattes under plogen, i västra Sverige först sanka ängsmarker. I östra Sverige odlades allehanda ängsmarker upp med stor energi under decennierna kring 1870. Åker ökade, äng avtog hastigt. Karin Berglund skriver i sin bok om Linné att det fanns två miljoner hektar ängsmark i Sverige i början av 1800-talet. Nu är bara 2500 hektar kvar. Under 1900-talet berodde ängsminskningen mest på att ängar helt enkelt togs ur drift. De blev inte ens åker, de granplanterades eller fick växa igen.

I enstaka efter­blivna bygder förblev dock allt vid det gamla, främst här och där i Västergötlands och Små­lands skogsbygder. Mot slutet av 1900-talet började en del landskapsforskare inse att dessa spridda bakåtsträvare bevarade ett kulturarv med rötter ända ner i järnåldern och djupare. Intresset för de kvarvarande ängsresterna vaknade, de studerades noggrant, länsstyrelser gav pengar till restaurering av igenväxande ängar. Till slut kom EU in i bilden med stöd till den som hävdar ängar med deras rika flora. Nu sköts ängar både av enskilda och av hembygdsföreningar på det gamla fina sättet med fagning (krattning av löv och kvistar på våren) och slåtter fram i juli, naturligtvis med slåttergille. Man går slåtterkurser och lär sig om lien och floran. Det skapar inte bara kontakt med ett tusenårigt kulturarv, det hjälper också till att bevara den biologiska mångfalden i landskapet.

Allt fler har också börjat upptäcka att man kan ha äng i trädgården. Då ökar blomrikedomen, då avtar sommarkvällarnas ihållande olycka, motorgräsklipparnas framfart i mustiga moln av cancerframkallande kolväten.

Inte ska man missunna bönderna att de fick det materiellt bättre, men inte heller ska landskapet få styras av låga byråkratsjälars sifferkolumner. Bli kulisser längs motorvägarna som man ger en förströdd blick men knappast sätter sin fot på. Sten Selander brukade framhålla att ju mer pengarna får styra ett landskap, desto fulare blir det.

Så låt oss skapa äng!

Läs även: Läkeväxter i ängarna