Möblernas makt i mottagningsrummet

Hennes eget kontor är ljust, avlångt och traditionellt möblerat. Skrivbordet är belamrat med högar av papper och foton. 
– Med tanke på att jag intresserar mig för inredning hade man kanske kunnat förvänta sig att det skulle se lite mer genomtänkt ut här, säjer hon urskuldande, men tillfogar att hennes intresse är kopplat till allmänläkares arbetsrum, inte universitetslektorers. 
Och det är som lektor Beth Elverdam själv arbetar. Hennes kontor är beläget på allmänmedicinska institutionen vid Syddansk Universitet i Odense.

Inredningen skapar signaler 
Beth Elverdams tes är att inredningen av en läkarmottagning sänder ut viktiga signaler. Signaler som kan påverka mötet mellan läkare och patient, och därmed också kvaliteten av den behandling som ges.  Om rummets utseende gör att patienten känner sig trygg och väl till mods, underlättas kommunikationen mellan parterna. Därmed blir det lät­tare för patienten att tala om varför hon uppsökt läkaren, och för läkaren att ställa rätt diagnos och sätta igång lämplig behandling.
– Om inredningen allt för tydligt signalerar att patienten är underordnad läkaren, kan patienten få svårare att få fram det hon egentligen vill säja, menar Beth Elverdam. 
Att hon började fundera i de här banorna berodde närmast på en slump. Via forskning om invandrarkvinnors möten med den danska sjukvården började hon intressera sig för vad det egentligen är som utspelar sig på en allmänläkarmottagning, vilka spelregler som gäller och vilka bakomliggande värderingar det är som styr skeendet.
– Och eftersom vi antropologer alltid tycker att vi måste ge oss ut i världen för att studera främmande kulturer, åkte jag till USA på fem veckors fältarbete för att undersöka hur allmänläkarmottagningarna fungerade där, säger hon.

Resan öppnade ögonen
De båda amerikanska vårdcentraler som Beth Elverdam besökte, skiljde sig på många sätt från sina danska motsvarigheter. I Danmark är allmänläkarna privata företagare, som får sin lön via sjukförsäkringen. Mottagningarna kan skötas av en eller flera läkare. De äger inventarierna och kan själva bestämma inredningen i lokalerna. En dansk läkarmottagning är därigenom i hög grad den enskilde läkarens territorium, och får sin prägel av honom eller henne. 
De amerikanska vårdcentralerna var däremot ett slags mellanting mellan privata och offentliga; de mottog dels privatförsäkrade patienter, dels patienter från de statligt finansierade sjukförsäkringssystemen. Läkarna hade till skillnad från sina danska kollegor inga egna konsultationsrum, utan arbetade i det rum som för tillfället var ledigt. 
– Det gjorde mig medveten om hur stor betydelse de fysiska ramarna har för mötet mellan läkare och patient. Om jag hade stannat kvar i Danmark är jag inte säker på att jag hade upptäckt det, eftersom jag hade varit hemmablind.

Patienten får inta rummet
När hon väl återvände till Danmark fortsatte Beth Elverdam med att besöka och fotografera allmänläkarmottagningar på hemmaplan, för att jämföra dem med sina amerikanska iakttagelser. Något av det hon tyckte var mest påfallande var hur maktförhållandet mellan läkare och patient uttrycktes med hjälp av rummet. 
– I USA fanns inget stort skrivbord i mottagningsrummet utan bara en undersökningsbrits, ett mindre bord som knappt användes och ett par stolar. Patienten hämtades från väntrummet av en sjukvårdsassistent, och sattes att vänta i mottagningsrummet innan läkaren kom dit. 
– Det var alltså patienten som först intog rummet, och valde vilken stol hon ville sitta på. Ibland hände det att någon satte sig till rätta uppe på britsen också. På så sätt fick patienten en mer likvärdig relation med läkaren.

Kontroll ger makt
På de danska mottagningarna visar inredningen tydligt att det är läkaren som har makten, tycker Beth Elverdam. Dels genom det obligatoriska skrivbordet som avskiljer läkaren från patienten, dels genom att det finns två olika typer av stolar på nästan samtliga av de mottagningar hon studerat.
– Den typiska läkarstolen har hög rygg och hjul, så att läkaren kan luta sig bakåt eller förflytta sig runt, medan patientstolen ofta är stationär och har fast, lågt ryggstöd. Läkaren är alltså rörlig och kontrollerar en större del av rummet, medan patienten vackert får stanna på sin plats. Det säjer en hel del om maktfördelningen i rummet.
Ett annat obligatoriskt inslag på de danska mottagningarna som saknades på de amerikanska, var datorn. Oftast mycket centralt placerad på skrivbordet, så att kontakten mellan läkare och patient kom att avbrytas varje gång läkaren skulle skriva eller läsa något på skärmen. 
– Datorn har blivit vår tids altare, och jag tycker det finns anledning att fundera över om det verkligen är nödvändigt att den får så mycket uppmärksamhet som den får, också när två personer ska samtala med varandra.

Fotografi visar vägen
Patienter som Beth Elverdam har talat med har känt sig åsidosatta när läkaren ägnat datorn för mycket uppmärksamhet. En möjlig lösning på det problemet kunde vara att fälla ner datorskärmen i skrivbordsskivan. Fast egentligen är hon inte mycket för att komma med konkreta råd och anvisningar. Det finns inga fasta regler när det gäller inredning. 
– Men ett tips jag har till den som vill ta sig en funderare över hur inredningen fungerar i ett rum, är att fotografera det. Tittar man på ett foto ser man ofta saker med andra ögon, och upptäcker sådant man normalt inte lägger märke till.
Ett annat allmänt råd hon kan sträcka sig till att ge är att sträva efter att göra inredningen så hemtrevlig som möjligt, utan att den därmed får en allt för privat prägel. Patienten ska känna sig välkommen, men inte få en känsla av att vara på besök hemma i läkarens vardagsrum.
– Krukväxter och bilder på väggarna skapar ofta en trevlig stämning, men jag är tveksam till att läkaren exempelvis sätter upp barnteckningar eller har bilder på den egna familjen på skrivbordet. Det kan bli allt för privat, och flytta fokus från det som patientsamtalet bör handla om.
En del av Beth Elverdams mission med att diskutera inredningen av olika läkarmottagningar tycks i själva verket vara att begrunda det invanda och självklara, och få läkaren att leva sig in i rollen som patient. Det är allt för lätt att ta saker och ting för givet, menar hon. 
– Det är alltid nyttigt att ifrågasätta det man gör, och fundera över om man verkligen uppnår det man eftersträvar, sammanfattar Beth Elverdam.       

Läs även: artikeln Svenska mottagningar