Här kröker grusvägen mjukt och vilar i en svag sänka, innan den går uppåt skogen igen. De enstaka motorljud som hörs på långt avstånd förstärker snarast känslan av ro.
För en stund sen rasslade en asp gömd inne bland granarna. Ett löv, två, flera. Snart dog rasslet bort igen. Ljudet påminner om droppar som samlar sig till ett regn på några sekunder. Ingen melodi, ingen rytm, bara denna lätta stegring.
Spillkråkan tjyckar i skogen, stor och svart far den någonstans mellan de glesa tallarna. Både på andra sidan vägen och nerom sänkan på samma sida står frötallar på gamla hyggen. Längre ner fångar skogen upp perspektivet med grantoppar och himmel.
En gång låg en hackspett som död på gräsmattan efter att ha flugit mot ett fönster. Men hjärtat bultade vilt mot handens nerver, mot mitt eget hjärta. Efter någon minut kom fågeln till medvetande, skrek till, vädjande, ångestfullt och var ögonblicket efter uppe i eken intill.
På nytt rörs några av den osynliga aspens blad.
Tallarnas kronor avtecknar sig mot himlen i sydväst. Solen sjunker citrongul mellan stammarna och bländar bort dem i sin strålväg. Himlens vita molnstråk tycks nästan alltför svaga, alltför abstrakta att skapa bilder av.
Aldrig upplever man så som inför den nedgående solen att man står på en av planeterna. Snart stiger horisonten över solen, och tallarnas profiler djupnar mot efterglöden.
Vem har inte upplevt hur drömmars sköra, intrikata, väv med sina ibland bisarra inslag trasas sönder, när dagmedvetandet stiger. Vi försöker erinra oss drömmen, vi minns fragment, men inte ens sinnets mest lyhörda lätthet hjälper. Fragmenten deformeras, får fel sammanhang av de vakna orden. Känslan dröjer kvar ännu en stund, ordlöst gäckande våra ofullkomliga försök. Snart har vi skapat något nytt, något annat än drömmen. Berättelsen blir en hybrid av de två världarna, den hör inte riktigt hemma i någon av dem.
Då förefaller solsystemets planetbanor vara något långt mera tryggt och pålitligt. I det eleganta nätet av ellipser runt solen tycks tillvarons kanske tryggaste ordning visa sig. Mot slutet av 1800-talet, när världen snart skulle ligga för människans fötter utredd och uträknad, ställde Oscar II för säkerhets skull en fråga till tidens vise: Är solsystemet stabilt? Kommer någon planet att kollidera med någon annan eller till och med slungas ut från solsystemet? Den franske matematikern Poincaré kunde lugna kungen: Ja, det är stabilt. Och han kvitterade ut priset på 2 500 kronor.
Poincaré hade räknat på ett så enkelt system som tre himlakroppar. Hemma igen upptäckte han dock ett förbiseende i sina beräkningar. Efter mycket möda fann han att till och med hans enkla system kunde bete sig helt oförutsägbart.
Mot sin vilja hade Poincaré upptäckt vad vi nu kallar kaos (i vetenskaplig mening). Så småningom avslöjade matematiker dolda mönster bakom Poincarés kaos. Från 1980-talet utbröt en kaosjakt, och man fann exempel på det över hela det vetenskapliga fältet, från planeternas banor till hjärtats slag.
En superdator sattes i arbete med planetsystemets ovissa (?) framtid. Snart hade den avslöjat att hela solsystemet är kaotiskt. Merkurius rör sig i spiral utåt, så om tusen miljoner år har den ett rendez-vous med Venus. Men det slutar inte väl, tyvärr. En av de två stöts ut ur solsystemet. Ingen vet vilken.
Biologiska rytmer som hjärtats slag, nivåer av blodceller, av hormoner och hjärnans elektriska aktivitet, EEG, kan misstänkas gömma kaos.
Hjärtslagen genereras visserligen regelbundet av en pacemaker, AV-knutan. Men den i sin tur påverkas av en mängd återkopplingar, alla parallella. Andning, kroppsrörelser, sjukdomar, glädje, sorg, upphetsning, sjukdomar, alla påverkar de hjärtrytmen. Oförutsägbart varierar den från minut till minut. De två forskarna C. Poon och C. Merrill (Nature 1997; 398:492-495) fann att de kortfristiga variationerna av intervallen mellan hjärtslag visar kaotiskt beteende hos friska människor, men bryts ofta av intervall med icke-kaotisk aktivitet (eller aktivitet med svagt kaotiskt beteende) hos patienter med kronisk hjärtsvikt.
Kanske är kaotiska rytmer till och med gynnsamma för organismen.
Det är svårt nog att analysera dessa rytmer en och en. EEG är resultatet av den elektriska aktiviteten i enormt många nervceller i olika delar av hjärnan. Därtill kommer att alla dessa biologiska rytmer samspelar som en symfoniorkester men utan synlig dirigent…
Detta är alltför komplext, ingen superdator har hittills klarat av den analysen.
Det är inte ens säkert att allt ens i princip kan analyseras av ett datorprogram. Det engelska geniet Roger Penrose har påpekat att det finns matematiska problem som bevisligen inte kan lösas med hjälp av en algoritm. De är alltså olösbara för en dator. Men människohjärnan kan lösa dem. Därför hävdar Penrose att artificiell intelligens i meningen att en dator skulle förstå vad den gör, och lära av det, säkerligen är omöjlig. En dator kan inte efterlikna alla den mänskliga hjärnans dolda problemlösningsmönster.
Också väderleken är ett barn av kaos. När meteorologen Konrad Lorenz 1963 studerade väderekvationer, fann han kaos – resultaten av beräkningarna var ytterst känsligt beroende av ingångsvärdena. En skillnad i temperatur på bara någon tusendels grad gav snart två vitt skilda prognoser. Detta är typiskt för kaos, det är i princip förutsägbart men inte i praktiken eftersom beräkningarna är så känsligt beroende av ingångsvärdena.
Lorenz fann också att hans kaotiska väder avbildades på datorskärmen som en kuriös ”garnhärva”, den berömda Lorenzfraktalen. Denna evigt varierande garnhärva är vädrets bild.
Men en del tvivlade. Finns Lorenzfraktalen egentligen? Är den bilden av kaotiskt väder eller bara en numerisk illusion? Därför väckte det sensation när en ung matematiker i Uppsala (numera boende i USA), Warwick Tucker, häromåret lyckades bevisa att bilden är verklig. Vädret är verkligen kaotiskt.
Med tiden har man funnit många bilder av kaos. Underliga, fantasieggande bilder. Och alltid är de fraktaler, det vill säga hur mycket vi än förstorar någon liten del av bilden så visar sig alltid samma mönster som i hela bilden. Det kan vara svårt att se i Lorenzfraktalen, men Tucker har (i e-post) försäkrat mig att man matematiskt kan visa att ”garnhävan” verkligen är fraktal.
Fraktala mönster går igen överallt i naturen, i tallarnas och granarnas profiler uppe i skogen, i ormbunkarnas blad, i de små floddeltan som ösregnen framkallar vid grusvägens kant. Och naturligtvis i större floddeltan, i kustlinjer, i otaliga oregelbundna men inte helt virriga mönster i världen.
Nu är den värsta kaosjakten förbi och forskarnas intresse riktas mer mot studiet av komplexa system i allmänhet.
Genom hela tillvaron går mönster, mönster vi skapar, mönster vi upptäcker. Och som en röd tråd genom alla dessa mönster går symmetribegreppet. Ett näraliggande exempel på symmetri är den vi själva delar med de allra flesta djur, bilateral symmetri. Men symmetrier finns av många slag; vi vill tänka i symmetrier, ja, i själva hjärtat av fysiken bor tanken att symmetrier visar vägen till nya upptäckter. Från supersträngar, de minsta tankefostren i strängteorin nere på tillvarons absoluta botten av litenhet, till teorier om själva universums form.
I allt detta finns en närvaro av något underbart som ofta inte nämns – skönhet. Allt detta är skönt, teoriernas form, fraktalernas spel, rytmernas dans. Ja, matematiker och fysiker särskilt tar denna ängel till hjälp som vägvisare mot verklighetens hjärta.
Ändå kan ingen säkert säga vad skönhet är. Men enbart en subjektiv fråga om tycke och smak kan det inte vara. En vägvisare är verkligare än så.