Varje dag är värd att ta vara på
del 1

Karin Rosenberg
– Jag har ju rökt. Förstås. Annars hade jag inte haft KOL. När jag var 15 var det tufft att röka. Det fanns inga förbud eller förmaningar.
Så börjar Karin Rosenberg sin berättelse. Det var 50-tal. På bion röktes det, både på duken och i salongen.

Sedan blev det 1998. Det yngsta barnbarnet var just fyllda året, och Karin skulle bli dagmamma. De var ensamma hemma, mormor och dotterdotter, när hjärtinfarkten kom.
– Jag hade sådan tur! Min syster ringde precis då. Hon förstod att det inte stod rätt till, larmade ambulans och kom farande för att ta hand om tösen.
– Det var då, medan jag väntade, som jag slutade röka. Den upplevelsen vill jag inte vara med om igen!

När Karin lämnade sjukhuset hade hon med sig en lapp. Hon har den kvar i plånboken än. Under en lång medicinlista står diagnosen: ”kronisk obstruktiv lungsjukdom”.
– KOL? Vad är det? Ingen förklarade det för mig. Min systerdotter jobbar i luckan på vårdcentralen. Hon sa ”Det där har du fått av rökningen”.

Nu, år 2005, blir Karin andfådd för ingenting. Det blir svårt att andas, och det tar mycket på energin. Hon måste ha rollatorn med sig när hon går ut, helt enkelt som stöd.
– Pinsamt! Så in i norden pinsamt! Jag känner mig mycket äldre än jag är. Och ändå kan jag inte gå utan. Nu sitter jag helst kvar här inne.

De två största barnbarnen har börjat skolan, och den minsta – hon fick en annan dagmamma.
– Jag känner att jag inte orkar, men låtsas att jag orkar. Då blir jag trött och på dåligt humör. Jag vill orka mer än jag gör!

En ingift släkting dog i KOL i somras. 
– Visst tänker jag på det. När jag vaknar på natten med lungorna fulla med slem…
– Men då tänder jag TV:n. Jag får inte låta sjukdomen fördärva livet för mig. Jag har tre barnbarn som vi samlar koppar och bestick till. Jag vill ju gärna vara med när de får dem!

Läs även: Varje dag del 2 om Lars-Arvid Skoog