Utanför bilens svalkande luftkonditionering dallrar hettan, och temperaturen har redan klättrat över 40-gradersstrecket. På vägen till Wattayah Health Centre, som ligger i centrum av Muscat, passerar vi det ena bostadsområdet efter det andra med låga, ljusa byggnader i arabisk stil.
Otvättat ger böter
I Muscat är avstånden stora. De breda, asfalterade vägarna är kantade med oklanderliga blomrabatter och konstbevattnade gräsmattor. Bilarna som rinner fram som i ett glänsande, finmaskigt ådernät ser alla nya och blankpolerade ut. Tolken Mohammed förklarar att det är belagt med böter att köra runt i en otvättad bil i Muscat.
I entrén till Wattayahs vårdcentral möts vi av en ung kvinna i ankellång jeanskjol och rosa T-shirt under den korta läkarrocken. Runt håret markerar en konstfullt draperad, rosalila huvudduk att hon är muslim. Sedan ett år tillbaka är Nabila H. Al Wahaibi föreståndare för en personalgrupp på 45 personer, däribland elva läkare (varav nio kvinnor), 16 sjuksköterskor, en hälsoundervisare och en dietist. Själv är hon är en lågmäld och eftertänksam person som helst tonar ner sin status som chef.
– De flesta föreståndarna för vårdcentralerna i Oman är faktiskt kvinnor, och själv ser jag det mest som en formalitet. Jag har förstås mer administrativt arbete i min tjänst än mina kollegor, men annars hjälps vi åt och delar på arbetet allihop, säger hon.
Misstänkt utvald
Wattayah Health Centre är en ganska nyöppnad och mycket välutrustad vårdcentral. Här finns både tandvårdsklinik, ett litet apotek, röntgen, preventivmedelsrådgivning, mödra-, barna- och skolhälsovård under ett och samma tak. Det är inte otänkbart att både vårdcen-tralen och dess föreståndare har valts ut som särskilt lämpliga att visas fram för en besökande journalist från Sverige; kontakten har i alla fall förmedlats av det omanska hälsoministeriet.
Närmast gratis
Jämfört med omkringliggande länder är kvalitén på sjukvården i Oman dock relativt god. Den förväntade livslängden är 74 år. Polio och malaria, som var vanliga för 30 år sedan, har utrotats, och barnadödligheten är låg.
Nabila berättar att vårdcentralen har ett upptagningsområde på 25 000 personer, mestadels låg- och medelinkomsttagare. En allmänläkare tar emot mellan 30 och 40 patienter per dag, fast själv brukar hon inte hinna med fler än tio, på grund av det administrativa arbetet. Vården är i det närmaste gratis för omanier och statligt anställda utlänningar, övriga utländska medborgare får söka sig till den privata sjukvården.
Skilda väntrum
I receptionen hälsar vi på den manlige receptionisten, mönstergillt klädd i turban och fotsid, vit kaftan, som är den påbjudna uniformen för omanska statstjänstemän. Därefter tar Nabila oss med på en liten rundvisning i lokalerna, från mottagningsrummen och apoteket till röntgenrummet, laboratoriet och de båda väntrummen – ett för kvinnor och ett för män. I männens väntrum kan hela familjer vänta tillsammans om de vill, förklarar hon, medan kvinnornas väntrum enbart är förbehållet kvinnor.
– Vi respekterar den muslimska traditionen, men är absolut inte fanatiska. Det här är ju inte Saudiarabien, säger Nabila.
Den muslimska tron genomsyrar livet i Oman på ett självklart men stillsamt sätt. Den dominerande formen av islam är den så kallade ibadi-grenen, som betraktas som relativt tolerant och opolitisk, och skiljer såg från både shia- och sunni-inriktningarna. Andra samfund och trosriktningar är tillåtna, så länge de inte missionerar.
På vårdcentralen märks religionen bland annat genom att personalen regelbundet drar sig undan för att be. Genom att avlösa varandra hinner alla med sina dagliga böner utan att arbetet störs. Något särskilt bönerum finns inte, man använder sig helt enkelt av något rum som för tillfället är ledigt.
Svart och vitt
Förutom den fysiska könsuppdelningen i de två väntrummen noterar vi att också färgen på besökarnas kläder skiljer sig markant. Den tveklöst dominerande färgen i kvinnorummet är svart; alla kvinnor bär en tunn, fotsid kappa i svart, eventuellt med någon dekorativ bård i avvikande färg, och svart slöja. I männens väntrum är det vitt som gäller, samtliga besökare är klädda i vita kaftaner och broderade kalotter på vit botten.
Det är lag på att omanska män ska gå klädda på det viset, förklarar Nabila, medan kvinnorna kan klä sig som de vill. Landets regent sultanen Qaboos bin Said lär till och med ha uppmanat omanskorna att börja klä sig lite mer färgglatt.
Även om sultanen är så gott som enväldig är han mycket omtyckt, eftersom han så radikalt förbättrat levnadsstandarden i landet. Överallt i offentliga institutioner hänger porträtt på den grånande, turbanklädde sultanen, också på vårdcentralens väggar.
Oman var länge ett av de mest fattiga och isolerade länderna i världen, och än idag är landet betydligt mindre omskrivet än grannen Saudiarabien. Innan sultanen Qaboos tog makten från sin far vid en palatsrevolution 1970, var västerländska nymodigheter som radio, solglasögon och böcker förbjudna, och landet hade bara två mindre skolor.
Qaboos inledde en omfattande modernisering av utbildningsväsende och sjukvård, infrastrukturen byggdes ut och naturresurserna började utnyttjas, först och främst oljan. Hälsostillståndet hos befolkningen förbättrades dramatiskt, och alla barn fick möjlighet att gå i skola.
Till skillnad från i många av de andra gulfstaterna, uppmanas kvinnorna i Oman att ta aktiv del i samhällslivet. Idag utbildar omanskorna sig i stor stil, och på läkarlinjen vid landets universitet är 60% av de studerande kvinnor. Medicinstudierna är uppbyggda enligt engelsk modell, och är gratis. Till och med maten och transporten till och från universitetet är betalda, berättar Nabila.
Sultanen satsar stort på utbildning, inte minst av landets kvinnor, för att försöka lösa problemet med en växande arbetslöshet. Knappt hälften av invånarna i Oman är under 20 år, vilket innebär stora kullar av nya arbetssökande varje år. Sedan några år tillbaka finns lagar som siktar på att gradvis ersätta utländsk arbetskraft med inhemsk. Än så länge har den här så kallade omaniseringen inte införts bland läkarna, eftersom det fortfarande saknas inhemsk utbildad arbetskraft. Bland allmänläkarna är bara 30% omanier, resten kommer från länder som Indien, Pakistan och Egypten.
Västerlandets sjukdomar
När vi frågar Nabila vilka sjukdomar läkarna oftast möter, visar det sig att de västerländska livsstilssjukdomarna har gjort sitt intåg i Oman; diabetes, högt blodtryck och hjärt-kärlsjukdomar är bland de vanligaste åkommorna. Därutöver är sjukdomar relaterade till barnafödande och småbarns hälsa ofta förekommande, eftersom omanskorna föder många barn.
Men hur är det med värmen, undrar vi, orsakar inte den några hälsoproblem? Nja, den är folk vana vid, säger Nabila. Ett och annat soleksem eller värmeslag kan väl förekomma, men vanligast är egentligen alldagliga förkylningar som uppstår när folk förflyttar sig mellan den intensiva hettan utomhus och den överallt närvarande luftkonditioneringen inomhus.
Den omanska primärvården satsar mycket på förebyggande hälsovård, dels genom egna hälsoundervisare, dels genom så kallade grannskapsstödjande grupper; frivilliga, obetalda krafter som utbildas till att informera om hälsa i sina närområden. På Wattayah Health Centre finns en grupp på femton frivilliga.
– Det är mest unga människor i 20-årsåldern, som går ut i skolor, moskéer, på kontor och i shoppingcentra och pratar med folk. De frivilliga känner dem som bor här, och har deras förtroende. Folk lyssnar verkligen på dem.
Som specialist i familjemedicin tjänar Nabila 1 800 rial i månaden, motsvarande cirka 33 000 kronor. Man betalar ingen inkomstskatt eller moms i Oman, ett hus för en familj som Nabilas med fem personer kostar under fyratusen kronor i månaden. Maten är ungefär lika dyr som i Sverige. Det blir pengar över till både resor och nöjen, och familjen brukar åka utomlands på semestern, till länder som Egypten, Indien eller Malaysia.
Första dörren
Nabilas barn är sju, fem och två år gamla, och hon har inga svårigheter att kombinera chefsjobb och familjeliv, eftersom familjen liksom många andra i Oman har ett hembiträde till hjälp.
– Jag koncentrerar mig fullständigt på jobbet när jag är här och på familjen när jag kommer hem. Fast ibland tar jag med mig en del skrivbordsarbete hem som jag kan göra när barnen somnat.
Framtidsdrömmen är att forska vid något engelskspråkigt universitet och bli ännu bättre på förebyggande hälsovård.
– Men om och när jag blir färdig vill jag gärna komma tillbaka och använda mina nya kunskaper här. Jag trivs bäst inom primärvården, det är ju den första dörren människor möter på sin väg in i vården, säger hon.