”...och idrottsmannen skall snabbt bort från arenan”

Det viktiga i förberedelserna är att skapa bra team, sammansatta av olika yrkeskategorier. Ett gemensamt krav för att kunna arbeta i ett medicinskt team i samband med tävlingar av detta slag är dock ett idrottsmedicinskt kunnande. Sammanlagt var vi 130 volontärer som deltog i arbetet under EM-veckan. Många fler ville vara med. Jag delade på uppgiften som ansvarig tävlingsläkare tillsammans med Lars Envall.   
Målet med ett medicinskt team är att snabbt ta hand om akuta skador eller andra sjukdomar, vara snabbt på plats, samt att helst inte synas i TV. Det är tävlingarna som skall synas. 
Förutom att arbeta med den direkta akuta medicinska servicen på innerplan, skapade vi ett särskilt team som ansvarade för gång och maraton. Risken för utmattning och vätskebrist är stor i samband med dessa grenar och därför är det helt naturligt att ansvaret ligger på personal som har träning från intensivvård. 
På innerplan delar vi upp oss i små medicinska team, sammanlagt tre team på innerplan samtidigt. Vi koncentrerar oss på målgången, skaderisken i sprinterloppen är högst på upploppet (vanligast är muskelbristningar). Ansvarig för teamen på innerplan är en ortoped. Innerplansteamen är främst inriktade på akut omhändertagande av skador, mottot är ”snabbt på plats, snabbt på med förband, snabbt fram med båren, och idrottsmannen skall snabbt bort från arenan”. 
På åskådarläktarna placeras sammanlagt sex team, som hjälper till vid smärre blessyrer, småskador, småsår, stukningar, huvudvärk etcetera. Det visade sig att vi tog hand om runt 75–100 åskådare dagligen. Målsättningen är att i princip inga patienter skall behöva hänvisas vidare till olika vårdinrättningar, att vi skall klara så mycket som möjligt själva på plats. Kunniga och erfarna primärvårdsläkare ansvarade för denna del av den medicinska servicen. 
Vi skapade också inom gångavstånd från Ullevi en station för fysioterapi, med rehabilitering och massage, under ledning av sjukgymnaster. 

Äntligen är förberedelserna slut och tävlingarna kan börja.   

Måndag 7 augusti
Efter morgonmötet är alla på sina stationer. Göteborg bjuder på sitt allra vackraste väder, sol och värme. Navet i vår medicinska verksamhet är det så kallade sjukvårdsrummet, som ligger under Ullevi. Det är mycket kort väg från banan in till sjukvårdsrummet, vilket är en klar fördel. Där har vi också vårt förråd av sjukvårdsmaterial, som vi delar ut till de olika teamen varje morgon i redan förpackade väskor. 
Tävlingens höjdpunkt under måndagen är sjukampen, och Carolina Klüfts holmgång med fransyskan Barber. Barber verkar vara i absolut högform medan det viskas om att Carolina har problem med en muskelbristning i baklåret. Just baklår visade sig vara ett återkommande tema under hela veckan. Inte nog med att vi hela tiden fruktade för Carolina – muskel­ruptur i baklåret var den vanligaste skadan hos idrottarna under veckan.
Det visar sig att Barber kvällen innan ådragit sig en skada (just i baklåret) och tvingas dra sig ur tävlingen efter endast två moment. 
Det mest frekventa problemet som vi tar hand om är skavsår på fötterna. Inte mindre än 70 volontärer söker hjälp förs­ta dagen med skavsår. Uppenbarligen var de arbetsskor som volontärerna blev försedda med mindre lämpliga. Det gick verkligen åt mycket skavsårsplåster under hela veckan, även om tävlingsledningen lättade på kravet att använda just dessa skor redan andra dagen på grund av klagomål. 
På eftermiddagen höll vi ett möte för alla länder där vi presenterade den medicinska servicen i sin helhet. En del diskussion följde, bland annat ville läkarna från Portugal och Frankrike ha vattentunnor fyllda med isvatten för att deras idrottare skulle kunna bada upp till midjan i iskallt vatten i 12 minuter efter tävling för att återhämta sig snabbare. Dessutom diskuterades ett återkommande tema, där de olika ländernas doktorer ville ha obegränsad tillgång till innerplan under tävlingarna, vilket inte tävlingsledningen tillåter. Istunnorna kunde vi ordna, men inte tillgång till inner­plan för alla doktorer från alla länder och väl var nog det! 

Tisdag 8 augusti
Tävlingens andra dag. Vi engagerar oss i att utreda Barbers skada med hjälp av magnetkamera. Det visar sig att hon har blödning mellan två senor i baklåret, så egentligen är det märkligt att hon klarade de första två tävlingsmomenten så pass bra som hon gjorde. Sjukampen skapar jobb, bland annat skadar sig en av de tävlande allvarligt i ena fotleden, röntgenundersökning visar fotledsfraktur, dock inget som kräver operativ åtgärd. 
Till allas glädje klarar sig dock Carolina utan skador, och dagen avslutas med hennes överlägsna seger och en mäktig prisceremoni. 
Denna dag blir ganska hektisk bland sjukvårdarna. Vi får bland annat vår förs­ta hälseneruptur, på en fransk idrottskvinna. Den franske doktorn vill absolut ha magnetkameraundersökning för att verifiera skadan, trots att det egentligen handlar uteslutande om klinisk diagnos. Strax efter att vi har ordnat tiden för magnetkameran ringer doktorn och ändrar sig, och anser nu att den kliniska diagnosen är fullt tillräcklig. 
Den medicinska organisationen har satt sig och fungerar väl, snabba omhändertaganden på innerplan, och effektiv uppföljning i sjukvårdsrummet. 
Denna dag är den första uthållighetstävlingen, 20 km gång för män. Intensivvårdsteamet sätts på prov, några av gångarna bryter, andra är utmattade, mycket att göra en stund, men allting avlöper väl, och de utmattade tas snabbt om hand. 

Onsdag 9 augusti
Nu är alla riktigt i gång. Allting fungerar fint, men på hinderloppet får vi en relativt allvarlig skada med muskelruptur; återigen baksidan av låret. Det gäller att få på tryckförbandet snabbt, minska blödningen och därmed förkorta rehabiliteringstiden. Allt detta är mycket väl kända idrottsmedicinska principer, som alltid skall följas vid akut behandling av idrottare. 
Denna dag är det 20 km gång för kvinnor. Återigen ett tufft test för intensivvårdsteamet, men vi klarar av det utan några medicinska problem. 
Vi för journal över alla kontakter mellan idrottare/volontärer/åskådare och sjukvården. Journalen har vi tagit fram för att den skall vara enkel att använda, med så lite fritext som möjligt, men det skall samtidigt vara möjligt att räkna statistik. Dessutom skall vi följa regler om journalföring, och slutligen måste vi se till att bevara journalerna i 10 år framåt. 

Torsdag 10 augusti
Dagen startade med 50 km gång för män. Tävlingen genomfördes till stor del i regn men kunde turligt nog fullföljas utan några allvarliga incidenter. 
En anhopning av skador på förmiddagen, och vi kunde konstatera att 3 000 m hinderlopp i ösregn (kvinnor denna gång) blev riktigt besvärligt. Just som vi höll på att behandla en löpare med rejäl muskelruptur i baksidan av låret, kom tävlingarnas andra fotledsfraktur till sjukvårdsrummet. En fransk löpare som hade ramlat i vattengraven. Efter en snabb röntgenundersökning visade det sig att det förelåg fraktur av mediala malleolen, vilken lämpade sig väl för konservativ behandling. Återigen kunde vi således slutbehandla idrottaren på Ullevi, denna gång med gips. Samtidigt hade vi en volontär som hade cyklat omkull och skadat handleden. Krävde röntgen och behandling med immobilisering. ­Ungefär när det regnade som värst pågick längdhoppet i tiokampen för män. Tävlingsmomentet var uppenbarligen farligt. En hoppare från England halkade så illa på plankan att det var rena turen att han inte skadade sig allvarligt. Det krävdes skarp diskussion med tävlingsledningen för att avbryta tävlingen temporärt. 

Fredag 11 augusti
Dagen börjar med en hälseneruptur på en 110 meter häcklöpare. Löparen får rupturen precis när han tar avstampet till den första häcken. Detta leder till att han kommer helt snett till häcken och ramlar. Det hela ser rätt så vådligt ut. Detta är veckans andra hälseneruptur. En så svår skada som komplett hälseneruptur är annars relativt ovanlig hos unga elit­idrottsmän. Dessa var 30 respektive 33 år gamla och tillhörde alltså inte de allra yngsta. I TV nämner Jacob Hård hur professionellt det medicinska teamet arbetar, och här var de verkligen snabbt på plats. Innan de övriga löparna var i mål hade teamet fått på tryckförbandet och löparen av banan. Måste nog vara ett rekord i snabb behandling. 
Kvällen blev en fantastisk idrottskväll. Vädret var nu återigen bra, inga skador och svenska medaljer.

Lördag 12 augusti
Det drar ihop sig till finaldagarna. Först maraton för kvinnor, som genomförs utan incidenter, trots regn. Maratonloppen är verkliga kraftprov, där uthållighet och taktik är avgörande. Vår medicinska taktik håller också, många är dock utmattade när de kommer i mål och behöver vård. 
Dagens höjdpunkt var självklart Christian Olssons seger i tresteg. Den största incidenten var en åskådare som jublade så mycket när Christian hoppade segerhoppet att hans axel gick ur led. Vi kunde få axeln åter på plats i sjukvårdsrummet, men eftersom han hade rejält ont skickades han senare under kvällen vidare till Ortopedakuten på Mölndal för att bättre klara smärtlindringen under kvällen och natten. Mig veterligen var det den enda patienten som vi var tvungna att lägga in på akut klinik under EM-veckan. 

Söndag 13 augusti
Sista dagen. Många verkar börja bli trötta. Stafetterna var spännande som vanligt; en muskelbristning och en hälseneskada hos en irländsk löpare. Maratonlopp för män på förmiddagen, mycket att göra ett tag, men reder sig väl. Igen en del regn och svåra väderförhållanden och ett antal löpare behöver hjälp. 
Dagen är snart slut, inga fler medicinska incidenter, inga fler skador. Vi packar ihop och börjar redan prata om att Göteborg har ansökt om VM i friidrott 2011. 
Att jobba som sjukvårdsvolontär på en stortävling som EM har visat sig vara både roligt och lärorikt. Nu återstår bara att skriva rapport och räkna statistik.