Kaliti, en av Addis Abebas södra förorter och ökänt för sitt fängelse där en stor del av landets politiska opposition sitter inspärrad. Här lever drygt 150000 människor. De flesta av dem i djup fattigdom och med en palett av sjukdomar och besvär som egentligen borde komma under behandling. Ändå finns här bara en hälso- och sjukvårdsklinik och bara en doktor – som till på köpet ofta är upptagen med annat än att ta emot patienter.
Kompledig efter regeringsuppdrag
Just den doktorn skulle vi ha träffat i dag. Men när taxin äntligen har letat sig fram genom avgasmolnen som täcker den tungt trafikerade vägen ut från stan visar det sig att hon är kompledig. För en längre tid. Fast inte för att hon jobbat så mycket övertid på kliniken, utan för att hon ägnat sig åt diverse regeringsuppdrag – en vanlig bisyssla bland Etiopiens statligt anställda och underbetalda läkare.
Utanför infarten till hälsokliniken strövar några vilsna kor omkring i jakt efter bete. När taxin tutar för att komma förbi flyttar de sig ytterst motvilligt – hit anländer sällan någon med bil. I Kaliti går man. Eller också hoppar man på någon av de överfulla minibussarna som finns överallt och nästan inte kostar någonting.
Över gårdsplanen släntrar mammor i sakta mak med ett barn i varje hand och ett på ryggen, de stannar till vid tavlan precis vid ingången, studerar anvisningarna och vandrar sedan vidare för att leta efter rätt mottagningsrum.
Sköterskorna ställer diagnos
I ett av rummen träffar vi chefssjuksköterskan Zewidtu Ambaw, som i doktorns frånvaro har det medicinska ansvaret på kliniken. Hon hälsar på oss på det traditionella viset, genom att lägga vänster hand på höger arm samtidigt som vi skakar hand. Till följd av bristen på läkare är det ofta sjuksköterskorna som bär upp verksamheten inom den etiopiska sjukvården, berättar hon, det är sjuksköterskorna som möter patienterna, ställer diagnos, sätter in behandling och som vid behov remitterar vidare till sjukhuset inne i stan.
Fast Zewidtu tycker inte att det är så mycket att bråka om.
– Händer det något särskilt kan vi ju alltid ringa doktorn och fråga hur vi ska göra.
Vidareutbildning för ARV
I själva verket anser hon att sjuksköterskorna gott skulle kunna få ännu mer ansvar, också formellt. Här i Kaliti är de visserligen bara 25 stycken, inklusive barnmorskor och personalen på apoteket och labbet, men med tanke på den rådande sjukvårdskrisen i landet är delegering av ansvaret den enda möjligheten, säger hon.
– Vi kan göra det mesta själva och har också vidareutbildats för att kunna ta större ansvar. Inom kort kommer vi också att genomgå utbildning för att kunna sätta in ARV-behandling på HIV/AIDS-patienter. Det är bra eftersom doktorn, när hon är här, ägnar större delen av sin tid till just HIV/AIDS-patienter och inte hinner träffa några andra.
Valuta för pengen
Trots att fattigdomen i Kaliti är bedövande kostar det 1 birr (cirka 80 öre) att få träffa en sjuksköterska. Avgiften är främst till för att få folk att ta besöket på tillräckligt stort allvar, förklarar Zewidtu Ambaw.
– Om det är helt gratis känner de inget ansvar och struntar kanske i att ta sin medicin eller att komma på återbesök. Har de däremot investerat en birr vill de ha valuta för pengarna. Men är man så fattig att man inte ens kan betala det kan man få ett fattigdomsintyg från myndigheterna och då är allting gratis.
Nästan alla som kommer hit till kliniken har flera diagnoser, berättar hon. Många av barnen är undernärda, de lider av parasiter, malaria och diarréer. Bland vuxna är lunginflammation vanligt förekommande men på senare år har även HIV-tester blivit allt mer efterfrågade.
Gratis bromsmedicin
– Förr var det ingen som ville tala om HIV eller låta testa sig. Men i dag vet man hur viktigt det är att känna till sin status och dessutom kan man testa sig anonymt. Fast den stora attitydförändringen inträffade när regeringen började tillhandahålla gratis bromsmediciner. De som lider av opportunistiska infektioner remitterar vi däremot till sjukhuset i Addis.
Trots den utbredda ohälsan och bristen på sjukvårdspersonal klarar kliniken av att på egen hand hjälpa de flesta patienter som vänder sig hit, fortsätter hon. Och tur är väl det – det finns nämligen bara en ambulans som man till på köpet delar med en annan klinik.
Livsfarligt barnafödande
Utanför akutmottagningen, på en enkel träbrits, vilar en blivande mamma med svettblänk i pannan. Att föda barn i Etiopien kan vara förenat med livsfara. Mödradödligheten i landet hör till de högsta i världen, även om den sjunkit något de senaste åren. Enligt IPAS dör 850 mödrar per 100000 levande födda barn. Den främsta anledningen är bristande tillgänglighet på kvalificerad vård. De flesta kvinnor föder hemma, på egen hand eller med hjälp av en traditionell barnmorska. Ofta bor de för långt bort för att hinna till kliniken i tid om komplikationer skulle uppstå. Men de som har turen att bo i närheten – och som dessutom kan hosta upp de fem birr som en förlossning kostar – vänder sig ofta hit när det är dags.
Zewidtu och barnmorskan Meskerem Zewdie, visar oss runt på akutenheten som egentligen bara är till för barnaföderskor. Andra akutfall remitteras till sjukhuset inne i Addis. Trots den ständiga materialbristen klarar de sig ganska bra, berättar de.
– Vad vi saknar mest är en sugmaskin, för att suga ut slemmet ur nyföddas lungor, säger Meskerem. Och så skulle vi behöva en steriliseringsapparat att ha i reserv när den ordinarie inte fungerar.
Till kliniken vänder sig också allt fler med frågor om familjeplanering, vilket är helt gratis. En etiopisk kvinna föder i genomsnitt 5,5 barn och för många yngre är möjligheten att planera sitt föräldraskap en välkommen lättnad.
Förvirring kring aborter
När jag frågar om inställningen till aborter i det huvudsakligen kristna landet blir svaren däremot något förvirrade.
– Abort är inte tillåtet i Etiopien, säger Zewidtu snabbt.
– Det håller på att ändras, kontrar den betydligt yngre Meskerem. För närvarande pågår en diskussion i parlamentet om hur man ska förhålla sig till abortfrågan. Det finns redan i dag möjligheter för kvinnor att få abort, efter till exempel våldtäkt eller på grund av sociala problem. Men nästan ingen känner till detta och vi får i princip aldrig några sådana förfrågningar.
Talar med allvar
Mitt emot akutmottagningen, alldeles bredvid apoteket, har sjuksköterskan Kukuna Kassa just tagit emot Asna och hennes mamma. Den knappt treåriga flickan har haft diarré i två dagar och hänger nu som en utslagen blomma över mammas axel. Kroppen är liten och tunn. Ögonen slutna. Proverna på klinikens eget laboratorium visar att diarrén orsakats av en bakterie och Meskerem Zewdie, som nu också kommit dit för att ta sig en titt på flickan, skriver ut ett recept på antibiotika och rekommenderar vätskeersättning.
Hon talar allvarligt med modern, liksom för att understryka vikten av att hon verkligen följer sköterskans råd. Modern säger ingenting, men tittar uppmärksamt på Meskerem och skyndar sedan iväg till apoteket.
Läs även:
Ständig jour i Addis finkvarter