Termometern visar 29 grader i skuggan när Liviu Julius Petrila från Finland kommer till sjukvårdstältet vid Östermalms idrottsplats. Om ett par timmar ska han springa Stockholm Marathon för nionde gången – trots höftledsartros.
– Det är kanske inte särskilt klokt att springa maraton, men det är ju så roligt! Jag ska försöka i alla fall, säger han.
Efter att ha fått hjälp med solskyddssprej och tejpning av bröstvårtorna går han för att ladda upp inför loppet.
Beredskapsplan i värmen
Ur maratonsynpunkt är 29 grader extremt. Bara en gång tidigare har det varit varmare under Stockholm Marathons nästan 30-åriga historia. 1982 hamnade 26 utmattade och uttorkade löpare på sjukhus.
Tävlingsläkaren Janne Thorsell, till vardags ortoped vid Södertälje sjukhus, misstänker att det blir fullt i sjukvårdstälten utmed banan idag.
– För en stund sedan fick vi förfrågningar om att ställa in loppet. Men i samråd med tävlingsledningen bestämde vi oss för att köra, med beredskapsplanen att vi bryter efter första varvet om många kollapsar på grund av värmen. Vi tog också beslutet att låta dem som väljer att inte starta på grund av värmen få startavgiften till godo och en garanterad plats i nästa års lopp.
Östermalms IP – alldeles i närheten av Stockholms stadion – är bas för sjukvården under Stockholm Marathon. Här finns ett stort sjukvårdstält med såväl vårdcentralsdel som intensivvårdsavdelning, samt ett massagetält. Även om loppet både börjar och slutar vid Stadion så är det på Östermalms IP löparna hämtar sina nummerlappar.
– Det är också hit de tar sig när de har gått i mål, säger Janne Thorsell, som varit huvudansvarig för sjukvården tillsammans med Christina Wahlstedt, sjuksköterska vid Sachsska barnsjukhuset, ända sedan 1982.
Tvekar inför starten
Kramp, skavsår på fötter, bröstvårtor och lår, och överansträngning i till exempel knäna är det som löparna oftast råkar ut för under Stockholm Marathon.
Före loppet fungerar tältet som medicinsk rådgivningscentral. På ett bord finns elastisk binda, plåster av olika modeller, solskyddsmedel, liniment, kylspray och ansenliga mängder vaselin för att förhindra skavsår.
– Alldeles före start kommer många på att de vill fråga om något eller ha ett plåster. Då har vi mycket att göra, säger Christina Wahlstedt.
Senare brukar de tio bårarna på intensivvårdsavdelningen fyllas med löpare som behöver dropp. Men just nu står Lars Franzén, geriatriker och invärtesspecialist, där inne och pratar med löpare som tvekar inför starten. Någon har ont i halsen, en annan en muskelskada.
Med enkla medel
– De flesta vill bara ha stöd för att de gör rätt. Dessutom får den som väljer att inte springa startavgiften framflyttad till nästa år om han eller hon har tecknat försäkring och har intyg från läkare, säger Lars Franzén och skriver under ännu en gång.
Sjukvården bedrivs med oerhört enkla medel. Utöver möjligheten att sätta dropp finns ingen akututrustning i själva tälten.
Defibrillator, syrgas och andra nödvändiga akuthjälpmedel finns emellertid i de totalt åtta ambulanser som hyrts in från Ambulanssjukvården i Storstockholm AB och fördelats längs banan.
Ambulansen på Östermalms IP fungerar som sambandscentral och står hela tiden i radiokontakt med de andra ambulanserna.
– Ringer någon 112 utmed banan kopplas larmet direkt hit, berättar Christina Wahlstedt medan Jerry Williams skrålar ur högtalarna.
Det är fortfarande lika varmt när starten går klockan 14, och drygt 14000 löpare väller fram längs gatan utanför Stadion.
Mitt i folkhavet – på en refug – står tre rödklädda sjukvårdare. Beredda att rycka in om någon drabbas av exempelvis hjärtproblem i stressen under loppets första minuter. Men allt går bra och snart försvinner den sista löparen runt hörnet. Nu väntar mer än fyra mils löpning, två varv runt huvudstaden.
– Enstaka personer blir utmattade och klappar ihop. Ofta på grund av vätskebrist. I första hand försöker vi få dem att dricka själva, men går inte det sätter vi dropp, säger Janne Thorsell och fortsätter:
– När Stockholm Marathon var nytt hade vi inte en tanke på att behöva sätta dropp, men idag är det en självklarhet.
Hittills har ingen dött under ett Stockholm Marathon, och sett till antalet löpare är det väldigt få som blir så illa däran att de behöver sjukhusvård. Ett normalt år handlar det om cirka fem personer.
Vadslagning med kompisar
Sjukvårdsarbetet är numera ett väloljat maskineri där mycket sker per automatik. Även om antalet löpare har ökat krävdes det faktiskt mycket mer sjukvårdsinsatser de fem, sex första åren.
– Mitt intryck är att löparna är betydligt bättre förberedda och pålästa nuförtiden. De har tränat och vet att de ska dricka ordentligt. Förr var det fler som slog vad med kompisarna om att de skulle springa maraton, säger Janne Thorsell.
Sjukvårdspersonal finns utposterad vid alla tio vätskekontroller. Minst en läkare vid varje. Sammanlagt jobbar ett åttiotal läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, sjukgymnaster och medicinstudenter gratis idag.
– De enda som får betalt är ambulanssjukvårdarna, säger Christina Wahlstedt och tillägger att det även finns fem motorcyklar till hands om någon behöver vård mellan kontrollerna.
Bryter vid bron
En del löpare väljer att starta trots att de inte känner sig tiptop. Och när vi kommer fram till vätskekontroll nummer ett har sjukvårdarna just klippt chipet från skon på den första löparen som brutit loppet.
Som mest har sjukvårdarna vanligtvis att göra mellan tre och fem timmar efter start. Toppen är vid fyra timmar. Då kommer flest löpare i mål, samtidigt som många fortfarande är kvar ute på banan.
Vissa kontroller är mer utsatta än andra. Till exempel den vid Rålambshovsparken strax efter Västerbron. Där krävs dubbel bemanning eftersom så många tar ut sig när de försöker besegra bron.
Skräckisar från förr
Sjukvårdarna ställer ofta upp år efter år. Som förklaring nämner många den positiva stämningen under loppet och hur roligt det är att göra en insats med så enkla medel.
Här finns både allmänläkare, anestesisjuksköterskor och mag-tarmspecialister. Huvudsaken är ett intresse för idrottsmedicin. Ett antal är eller har själva varit aktiva idrottare – Janne Thorsell har till exempel varit långdistanslöpare på elitnivå och har bland annat sprungit New York Marathon.
De flesta kan också berätta en eller annan skräckhistoria från tidigare lopp. Som den om mannen som vrickade till foten men fortsatte springa och senare visade sig ha en riktigt ful fraktur.
Eller om löparen som i slutet på 1980-talet raglade fram längs Norr Mälarstrand och vägrade följa med när ambulans kom till platsen.
Påminner om fylla
Mannen fortsatte springa medan ambulansen körde nära bakom. När han en stund senare segnade ner var en ambulanssjukvårdare snabbt framme och satte igång med hjärt-lungräddning.
– Löparen saknade puls och blodtryck men klarade sig tack vare den snabba insatsen. När han kom till sjukhus behövde han flera liter vätska, men visade vid utredning inga tecken på någon hjärtåkomma, berättar Janne Thorsell och tillägger:
– Den som är extremt uttorkad blir ofta aggressiv och omdömeslös. Det påminner om en fylla.
Efter den händelsen fick sjukvårdarna befogenhet att diskvalificera löpare som riskerar sin hälsa om de fortsätter springa.
De allra flesta inser dock själva när de inte orkar fortsätta. Strax före klockan fyra ligger Ann-Charlotte Linton utmattad med dropp i sjukvårdstältet vid Rålambshov. Hon har sprungit maraton förr, men den här gången blev värmen för mycket. Efter en stund kvicknar hon till och kan sätta sig i en taxi för transport till Östermalms IP. Detta tack vare arrangörernas avtal med ett taxibolag om att köra löpare som brutit.
En yngre man har – högröd i ansiktet - fått båda knäna lindade, fötterna omplåstrade och bröstvårtorna smorda med mer vaselin. Det ser kanske värre ut än det verkligen är för med ett brett leende på läpparna ger han sig ut på banan igen.
En stund senare sprakar det till i högtalarna och så kommer beskedet att årets vinnare gått i mål på tiden 2:20:56.
Rekordmånga bryter
Före loppet körde Janne Thorsell runt med extra droppåsar till alla kontroller, men när flertalet löpare har passerat Rålambshov på sitt första varv kan sjukvårdarna konstatera att det hittills inte gått åt mer dropp än vanligt. Även om rekordmånga har brutit så är det lugnare än väntat.
I en påse ligger chips och nummerlappar från 47 löpare. I vanliga fall bryter 10–15 personer här under hela loppet.
– Det har mest varit fråga om tejpningar för att undvika skavsår. De flesta som brutit har gjort det på grund av värmen. Någon på grund av astma och ytterligare en annan eftersom han haltade, säger en av sjuksköterskorna.
Dricker för mycket
Under ett maratonlopp förlorar en motionslöpare ungefär en liter vätska i timmen. Paradoxalt nog händer det att löpare mår dåligt för att de har druckit för mycket. Men det är vanligare på Tjejmilen.
– Många är rädda för vätskebrist trots att de bara ska springa en mil och kanske inte springer så fort. De bälgar i sig vatten vilket leder till att de blir utspädda och får för låg natriumhalt. Det kan i sin tur leda till att de blir groggy, utmattade och får kramper, säger Janne Thorsell.
Från början förstod ingen varför löparna på Tjejmilen var utmattade ännu oftare än löparna på Stockholm Marathon. En föreläsning om hyponatremi blev en aha-upplevelse.
– Vi tänkte direkt på Tjejmilen!
Extra uppmärksamma
Strax efter klockan fem är det lugnt även på Stadion. Janne Thorsell tycker att löparna nästan ser piggare ut än vanligt.
– Många verkar ha tagit det lugnare än vanligt på grund av värmen. Vi har också uppmanat löparna att vara extra uppmärksamma på om de mår dåligt och i så fall bryta, säger han.
Dessutom är luftfuktigheten inte så hög som den kan vara utomlands på platser med stark värme.
En stund senare börjar det ändå hända saker. En ung kille tar sig fram till sjukvårdstältet stödd på några kompisar. Han är vit som ett lakan, men lyckas få fram att han mår illa, sedan viker sig benen.
Inne i sjukvårdstältet sätter en av läkarna dropp och en halvtimme senare har löparens ansikte fått en betydligt sundare ton.
En annan löpare har drabbats av näsblod på upploppet och får hjälp att stoppa blodflödet.
Under grå filtar
Tillbaka i sjukvårdstältet vid Östermalms IP är det fullt upp strax före klockan 19. Ambulansen har just kört hit en löpare som tagit ut sig totalt och på de andra bårarna ligger ytterligare sex med dropp. På baksidan av tältet vilar de som mår illa nedbäddade under grå filtar.
Löparna som är kvar ute på banan har fram till klockan 20 på sig att gå i mål.
För Christina Wahlstedt, Janne Thorsell och de andra väntar ytterligare några timmars arbete. Men nu står det klart att det befarade kaoset uteblivit. Även om fler än vanligt har brutit så har förvånansvärt många löpare hållit ända fram.
Hur gick det då för mannen med höftledsartros, som vi träffade före loppet? Jo, han sprang i mål på tiden 4:49:08.