Ivanlig ordning erbjöd konferensen ett stort smörgåsbord av föreläsningar, kurser och posters. Nedanstående är ett par nedslag som fastnade lite extra hos undertecknad ur ett primärvårdsperspektiv.
Demens
Amerikanska veteraner från Gulfkriget som följts efter hemkomst och hade mer än 5 olika symtom (som artralgi, trötthet, minnesproblem, huvudvärk, hudutslag, koncentrationssvårigheter och liknande) visade sig ha mindre hjärnvolym, mätt via MRI, och presterade sämre i minnes- och kognitiva test än de med färre symtom. Orsaken är oklar, möjligen har de exponerats för toxiska agens.
Vid en upp till 4-års uppföljande studie har man jämfört behandling hos friska äldre med naproxen, celecoxib eller placebo. Antalet insjuknade i demenssjukdom skiljde sig inte åt mellan grupperna, vilket tidigare varit diskuterat.
Idrott
Ett bejublat föredrag gjorde Max Albert Hietala, neurolog från Sahlgrenska Göteborg, när han talade om hjärnskador. Dementia pugilistica inom proffsboxningen är sedan tidigare känt (punsch-drunk syndrome eller chronic traumatic brain injury associated with boxing (CTBI-B)), en bild mellan Alzheimers sjukdom och Parkinson. Presentationen handlade om amatörboxares likvormönster efter att gått en boxningsmatch. Som illustration till kraften nämndes att på en tiondels sekund får hjärnan ta emot en acceleration – deceleration med en kraft på upp emot 600 kg. Lumbalpunktion 7– 10 dagar efter boxningsmatchen visade ett mönster av hjärnskada (från neuron och astrocyter) som i vissa fall var jämförbar med en stroke. Förhöjningen av markörer stod i korrelation till hur många slag boxaren tagit emot. Likvormönstret hade hos de 14 undersökta boxarna normaliserats vid uppföljningen tre månader senare. Konklusionen var att även amatörboxningen ger skador och att lumbalpunktion kan bli ett uppföljningsinstrument vid uppföljning av denna traumaform i framtiden. Motsvarande skademönster kunde inte ses hos fotbollsspelare – trots tecken på allmänpåverkan – som nickat upprepade gånger eller från långt håll.
Migrän
Uppkomsten av ett migränanfall diskuterades av Dr Michael Moskowitz som presenterade hur "cortical spreading depression", med den progredierande depolarisationen utefter hjärnbarken, hypoperfusion, påverkar det trigeminovaskulära systemet. Detta kan eventuellt förklara synaura och samtidigt trigga igång ett anfall genom påverkan av fibrer från trigeminala nervfibrer i de berörda kärlväggarna. För att trigga ett anfall krävs samverkan av genetiska och yttre faktorer, men även hormonella och farmakologiska orsaker kan vara involverade. Profylaktisk medicinering har troligen sin verkan genom att påverka kärlväggarna. Vid presentationen visades att efter ett par veckors behandling (djurförsök) uppnåddes en bättre effekt med färre och lindrigare migränanfall genom att minska CSD med de medel vi idag använder som profylax vid migrän. Vidare forskning kommer säkert med mer specifika medel.
Nya anfallskuperande läkemedel är också under utveckling. Mest talas det om CGRP- antagonister (CGRP är en av de vasoaktiva neuropeptiderna vid migränanfall). Dessa medel tros bli effektivare och med färre biverkningar än dagens medel.
I en studie från USA visade det sig att de soldater som kom hem från Irak och hade migrän, dubbelt så ofta fick diagnoserna depression (50 respektive 27%) eller ångest (22 respektive 10%) jämfört med de utan migrän. Överrepresentation av dessa diagnoser är kända hos migräniker, men i denna studie var det också dubbelt så vanligt med PTSD (post traumatiskt stress syndrom), 39 respektive 18%.
MS
Man ser en ökad incidens av MS hos kvinnor. Tidigare var incidensrelationen kvinna:man 2:1 jämfört med dagens
4:1. Skillnaden har utvecklats de senaste 50–60 åren. Det finns många teorier kring varför, bland annat spekuleras kring livsstilsrelaterade orsaker, men ännu inga svar.
Parkinson
Liksom vid förra årets konferens diskuterades Parkinsonsjukdomen, eller sjukdomarna.
Det diskuteras alltmer att det inte bara handlar om det nigrostriatala systemet utan många gånger drabbas också fler lokaler i CNS av en degenerativ sjukdom (jämför Parkinson plus). Uppkomstmekanismen tros ha en mer multifaktoriell genes med ärftlighet, miljö och levnadssätt.
Finns förebyggande behandling? Genom frågeformulär utfördes i USA en epidemiologisk studie på över 140000 personer som bland annat tillfrågades om aktivitet och dess intensitet per vecka. Resultaten visade en 40% minskad risk att insjukna i Parkinson om man höll på med måttlig till intensiv träning, men effekten var färskvara och ingen nytta visades med lågintensiv träning som promenader.
Parkinson ses inte längre som en rent "movement disorder" utan i syndromet påverkas också humör, kognitiv förmåga, mage-tarm, sömn, luktsinne med mera. I ett abstract presenterades att en stor del av personer som får diagnosen Parkinson året före diagnostiserats och behandlats för depression (studie med 1052 nyinsjuknade i Parkinson och 6634 i kontrollgrupp). Vilken typ av antidepressiva som användes gjorde ingen skillnad, vilket inte heller tidigare behandlingar eller depressionsperioder i livet gjorde. Man anser istället att depression, ångest och sömnrubbningar många gånger är tidiga Parkinsonsymtom.
Restless legs, RLS
Trots att detta tillstånd beskrevs redan 1672 av Thomas Willis och senare 1945 av den svenske neurologen Karl-Axel Ekbom lever diagnosen lite i skymundan.
I flera presentationer diskuterades åkomman, men fortfarande står järnbrist högst upp på listan över kända orsaker. Vid medikamentell behandling kvarstod L-dopa vid sporadisk behandling och dopamin vid mer kontinuerlig. Hur man knyter järnbristen till uppkomsten av besvären framgick inte. Ju mer besvär av RLS (fler rörelser per natt) desto högre är risken att drabbas av hjärt-kärlsjukdom, troligen genom sympatikogen hyperaktivitet med ökning av puls och blodtryck. Nu återstår att se om risken minskar efter det att behandling sätts in.
Temporalisarterit
I denna sittning redovisades en studie där man kontrollerat patienter med misstänkt klinisk bild av temporalisarterit. Man följde 225 patienter med temporalisbiopsi, SR och CRP. I 64 fall var biopsin positiv, av dessa hade 22 patienter SR under 40 (4 hade tagit cortison).
Flera av de som hade sjukdomen med SR under 40 hade synengagemang. Normal SR vid temporalisarterit visade sig ha ett mer smygande förlopp och det tog längre tid tills diagnos, det vill säga större risk för synpåverkan. Vid misstanke på sjukdomen – följ också upp med CRP, som visade sensitivitet till 92% jämfört med 65% för SR.
Sammanfattningsvis
Efter ett par intensiva och intressanta dagar har man åter fångat ny lärdom och konfirmerat känd kunskap. Vid en postgraduate-kurs i hanteringen av smärtpatienter kände vi svenskar på plats att här ligger vi nog bättre till än många andra. Det var framförallt i sådana ämnesområden man såg att vår kliniska vardag skiljer sig en hel del från en amerikansk läkares. n