Arne Bredvej, allmänläkare på den svenska kliniken i Addis Abeba, lever med sitt jobb 24 timmar om dygnet.
Inte bara för att han har jour dygnet runt, sju dagar i veckan. Han umgås också privat med många av sina patienter, de vet vad han gör, om han går på fest eller är sjuk. Och på samma sätt är han insatt, inte bara i deras krämpor, utan även i deras familjesituation, i deras lyckor och olyckor.
Akuta insatser
– Att jobba här på den svenska kliniken är lite grann som i "Skärgårdsdoktorn", säger han. Fast bättre. Dessutom är de flesta som kommer hit till Addis för att jobba i grunden friska, vilket gör att verksamheten präglas av akuta insatser.
Just i dag är han ganska omskakad. En man från Malaysia avled i går efter en bilolycka. Hela dagen ägnade Arne åt att försöka utverka garantier från malaysiska ambassaden om att de skulle stå för kostnaderna av ambulansflyget till Kenya. Specialistvården i Nairobi är enda chansen vid allvarliga olyckor där patienten måste få vård direkt. Men det tar tre timmar att flyga i vardera riktningen, och dessutom ett par timmar för att utverka garantierna om finansiering. Ofta tio timmar totalt.
För den malaysiske mannen tog det för lång tid.
Ingen omvårdnad
– Han dog på flygplatsen. Det var mycket sorgligt. Och det vi upplevde tidigare under dagen var också skrämmande. Han hamnade först på det nybyggda sjukhuset här i Addis som Sydkorea finansierat. Men där fanns inga mediciner som kunde stabilisera hans tillstånd, ingen omvårdnad. Ingen var intresserad av att ens titta till honom.
Arne skakar på huvudet. Sina första 13 år tillbringade han i Etiopien där föräldrarna, norska missionärer, bland annat hjälpte till att bygga ett sjukhus. I slutet av 1990-talet återvände han och hustrun, som är sjuksköterska, för att jobba ett par år på den svenska kliniken. Nu är han tillbaka igen, men vänjer sig ändå aldrig vid den låga standarden inom hälso- och sjukvården, vid bristen på empati och på omsorg.
Maten familjens ansvar
– Här i Etiopien är det inte sjukvårdspersonalen som står för omvårdnaden och som ger patienterna mat. Det är familjernas ansvar och därför är sjukhusen ofta överfulla av människor som tar hand om sina sjuka släktingar. Värre är det om man inte har någon familj. Då ligger man där. Men det är inte av ondska som personalen inte bryr sig om patienterna. Kulturen är bara annorlunda. Man har andra förväntningar på varandra, och den som har utbildning ska helt enkelt inte ägna sig åt manuellt arbete.
– Hemma är det lätt att besluta att en patient måste läggas in på sjukhus, fortsätter han. Men här finns det egentligen inget sjukhus att skicka dem till, även om det finns gott om både privata och statliga kliniker. Om jag remitterar mina patienter till ett sjukhus kanske jag försätter dem i en värre situation än om jag tar hand om dem själv. Det kan vara tungt ibland. Att ha ett så stort ansvar.
Tjänstgörande får
Vi sitter på altanen till den låga byggnad som inrymmer "Swedish Clinic Kliniken" och dricker kaffe med torrmjölk. I trädgården prunkar palmer och blommorna som Arne planterade när han kom hit på nytt för några månader sedan. Längre bort betar ett får, vars blod används för odlingar i samband med sepsis.
– När vi inte längre kan ta blod från fåret ger vi det till personalen som äter upp det, säger Arne och skrattar.
Att denne långe norrman med det grånade skägget trivs i Addis, Etiopiens fattiga och myllrande huvudstad, går inte att ta miste på. Visserligen kan han tycka att den speciella exiltillvaron är ansträngande, att vara borta från de numera nästan vuxna barnen eller att han sällan har någon att rådgöra med. Men Etiopien kommer för honom alltid att vara något av ett andra hemland, och den svenska kliniken ser han dessutom delvis som sin egen skapelse.
Förste läkaren
Sjukvård i svensk regi har funnits i Addis Abeba sedan 1967, till följd av den omfattande svenska närvaron i detta utfattiga land på Afrikas horn. Till en början drevs kliniken av svenska sjuksköterskor och riktade sig enbart till svenskar och andra nordbor. Läkarna hade då endast en konsultativ ställning. Men i slutet av 1990-talet tog det Uppsala-baserade konsultbolaget InDevelop över driften av kliniken, dock fortfarande med ambassaden som formell uppdragsgivare. En fast läkartjänst inrättades och kliniken öppnade portarna för alla icke-etiopier. Den förste läkare som kom efter omgörningen, och som satte stark prägel på verksamheten, var Arne Bredvej.
Skandinavisk standard
– Jag förstår att det kan tyckas flott med en klinik som bara tar emot "vita". Men som jag ser det är det bra att vi finns, så att de som vill komma hit för att arbeta också vågar göra det. Vi kan ge dem den tryggheten, vilket den inhemska vården inte kan.
– Den vård vi erbjuder ska vara lika bra som i Skandinavien och vi har också i stort sett samma utrustning som hemma, fortsätter han. Vårt laboratorium är till och med bättre. Ibland skickar vi prover till Huddinge eller Karolinska sjukhuset, men det kan dröja tre veckor innan vi får svaret och därför försöker vi göra så mycket vi kan själva.
Välkänt gott rykte
Den svenska kliniken har också ett genuint gott rykte i Etiopien. Inte bara för att den, till skillnad från andra kliniker i utländsk regi, tar emot alla utlänningar. Och inte heller enbart tack vare de generösa jourtiderna.
I väntrummet sitter Jody Henderson och väntar på svar från labbet. Hon har malaria och en njurinfektion som gått ut i blodet. I dag mår hon ganska bra, berättar hon, värre var det häromdagen när hon först kom hit med svåra smärtor. Ändå hade hon tur. I vanliga fall bor och jobbar den unga brittiska biståndsarbetaren, vars mamma är svenska, i Gambela på gränsen till Sudan. Där finns ingen "svensk klinik" och knappt någon sjukvård värd namnet över huvud taget. Det var en ren slump att hon befann sig i huvudstaden när hon började må dåligt. Nu känner hon sig lugn och mycket nöjd med mottagandet.
– Alla utlänningar jag har träffat här i Etiopien känner till den svenska kliniken. Det är hit man går allra helst och jag tycker också att de som jobbar här har varit fantastiska.
Övergivna barn testas
I labbet står Demeissie Abayeres, på vars rock det står "Landstinget Norrland". Hon förbereder ett HIV-test. En fem dagar gammal pojke har hittats på gatan, övergiven av alla, och nu har syster Atsede från Caritas barnhem tagit med honom hit till kliniken.
Det är inte ovanligt att barn överges precis efter födseln och alla som kommer till barnhemmet som drivs av den katolska biståndsorganisationen blir HIVtestade på den svenska kliniken. De som är HIV-negativa adopteras sedan bort till Norge, som har ett samarbetsavtal med barnhemmet. De som är positiva får däremot stanna kvar på barnhemmet eftersom Etiopien inte tillåter att HIV-smittade barn adopteras till utlandet, berättar Arne.
Säker död
– För bara några år sedan skulle ett HIV-positivt besked ha inneburit en säker död för den här pojken. Men numera har staten möjlighet att garantera alla smittade ARV-behandling efter donationer av bland andra Gates Foundation. Det gäller också barnhemsbarnen, som därför blir allt fler. På uppdrag av Sida står den svenska kliniken för testning och för viss behandling. 
Det är inte bara övergivna barn som blir testade för HIV på den svenska kliniken, fortsätter han.
– Det är inte ovanligt att de som kommer hit börjar prata om HIV/AIDS, att de utsatt sig för risker. Om man går ut en kväll i Addis och möter en flott jänta handlar det nästan alltid om en prostituerad. Och det är inte alla män, framför allt inte de som nyligen flyttat hit, som förstår att även tjejen i receptionen på hotellet där man bor kan vara en call girl. Alla vet inte heller att hälften av de prostituerade här i stan har HIV.
Rädsla för malaria
En annan vanlig orsak till ett besök på kliniken är rädsla för malaria. Även om de inte finner så många fall – Addis ligger så högt att malaria inte är så vanligt förekommande – vill många ta det säkra före det osäkra och kommer hit för att testa sig, säger Arne.
– Har man feber går man hit, så är det bara. Och ringer någon och säger att barnet har 40 graders feber, så testar vi direkt.
Andra vanliga diagnoser är mag- och tarminfektioner, dysenteri och giardia. Bland barnen är vaccinationer vanliga, och i det välfyllda kylskåpet trängs rabies- och influensavaccinen med olika antidepressiva läkemedel.
– Ja, vi erbjuder också lite psykiatrisk vård, säger Arne. För vissa är det jobbigt att vara borta från familjen så länge och de kan behöva medicinering eller korttidsterapi.
Känner skam
I vanliga fall arbetar Arne Bredvej som privatpraktiserande husläkare i det lilla samhället Larvik, mitt emot Strömstad på den norska östkusten. Med 1600 patienter på sin "lista" är tempot betydligt mer uppskruvat där än vad det är här i Addis, säger han. Och medan Caritas-systrarna skyndar iväg med den lille nyfödde pojken – som till allas glädje visade sig vara HIV-negativ – berättar Arne om den skam han kan känna ibland. Skammen över att vara född i "paradiset" men ändå beklaga sig över småsaker. Som till exempel att vara utan vatten och el i några veckor i sträck.
Evig jour
– Det händer ofta att telefonen slutar fungera men det gör inte så mycket eftersom det finns mobiltelefoner. Värre är det med vatten och ström. Fast när man ser etiopierna på gatan bära omkring på sina 20-liters vattendunkar känns det inte längre så viktigt att vi inte har våra 2000 liter om dagen. Vi kan ju alltid köpa vatten, även om det tar tid och energi. Och om jag blir sjuk finns det alltid någon som tar hand om mig. Så är det inte för en etiopier.
Men hur bra han än trivs här på den lilla kliniken i Addis "finkvarter" kommer han inte att stanna mer än ett par år. Det vet han redan nu. Den eviga jouren går inte att leva med i längden, konstaterar han. Visserligen har han möjlighet att koppla in en inhemsk vikarie var tredje helg, men kontrollfreak som han är blir det inte av så ofta.
Dessutom har han ett behov av att gå vidare.
– Jag skulle vilja ägna mig mer åt att försöka förbättra resurserna inom den afrikanska sjukvården. Ska man till exempel acceptera att ett visst antal människor dör varje år i malaria? Jag tycker inte det. I Norge ger vi en procent av BNP i bistånd. Men i Bibeln står det att vi ska ge en tiondel. Det tycker jag också att vi borde göra.
Läs även:
Frånvarande läkare i Addis förort