Sporten som skapar totalt fokus och självkännedom

För ett kort ögonblick tycks Denys Navarro sväva tyngdlöst i luften när han utför en spark i sidled. Efter en mjuk landning på den blå träningsmattan far hans högra ben därefter upp i en hög och kontrollerad spark med perfekt balans på ståbenet.
Hur vig är han egentligen?
– Det är en stor myt att man måste vara enormt vig för att kunna träna taekwondo, svarar Denys och rättar till sitt röda bälte som håller den vita omlottjackan på plats. Det är inte heller bara en åldersgrupp som kan ägna sig åt kampsport. Man kan börja träna när som helst i livet och det finns egentligen ingen begränsning för hur länge man kan hålla på. De som lyckats bäst inom sporten brukar vara gamla hockeyspelare som är rätt stela. 

Komplett form
– Däremot blir man vig av taekwondo och tränar upp koordinationsförmågan på ett bra sätt. Jag skulle med gott samvete kunna remittera flera patienter till denna kampsport.
För Denys egen del har taekwondon funnits som en röd tråd i hans liv sedan 8 års ålder då han började träna för den koreanske tränaren Master Li Won Sup, mannen som tog taekwondo till Sverige. Som nyanländ flykting från Chile blev träningslokalen i Botkyrka en trygg miljö för Denys som hittade den samhörighet, identitet och gemenskap han behövde. Med tiden var det dock den kompletta träningsformen som fick honom att fortsätta med taekwondon och som fortfarande lockar ner honom till MudoAkademiens träningslokaler på söder i Stockholm.
– Den fysiska träning som ingår i taekwondo ger en rejäl kardiovaskulär genomkörare och är mycket mer effektiv än ett gympapass eller löpträning då taekwondoträning är intervallmässigt upplagd med hög nivå på pulsen hela tiden, förklarar Denys. 
– Minst en tredjedel av träningen består dessutom av en mycket genomgående och grundlig stretch, vilket gör den välbalanserad. Det som gagnat mig mest som person är nog den mentala biten som utgör en viktig del av taekwondoträning.

Oförtjänt dåligt rykte
– Förutom en avsevärt förbättrad koncentrationsförmåga som gör att man kan fokusera både på rådande ögonblick, men också på långsiktiga mål, bidrar den mentala träningen till en ökad självkännedom och ett effektivt redskap för att hantera sin ilska och aggression, vilket var en användbar tillgång under tonåren. 
Det låter som den perfekta träningsformen när Denys berättar om och förklarar taekwondons träningsformer samt bakomliggande filosofi. Trots det har kampsporten inte lyckat tvätta bort sin dåliga stämpel som en inkörsport och skola för blivande slagskämpar. Ett faktum Denys är väl medveten om.
– Det finns fördomar mot kampsporter i hela världen, säger han. I Sverige sätter vi ofta ett likhetstecken mellan kampsporter och busar, speciellt när det gäller taekwondo. Att vi mest är ute på stan och slåss. Men som med allt annat är det ett fåtal som står för buset och de blir sällan långlivade inom sporten. Tyvärr får man mest läsa om denna baksida av sporten i tidningarna, vilket kanske har bidragit till det dåliga ryktet. Jag tror aldrig att jag har sett någon positiv artikel om taekwondo, vilket är synd.

Okunskap råder
Skaderisken då? Denys får ofta frågan hur han vågar hålla på med en sport med så mycket huvudskador. 
– Det är en inställning som grundar sig på okunskap. Under årens lopp har jag kunnat konstatera att det är otroligt få skador som inträffar i tävlingsmiljö. 
Visst får man kalkylera med risken att bli träffad i huvudet om man vill tävla, men matcherna är inte som boxning eller andra kampsporter. En regel förbjuder till exempel slag mot huvudet. Du kan snarare likna taekwondo vid fäktning, det man får mest poäng för är träff mot väst.
Denys fortsätter:
– Om en av de tävlande har träffats i huvudet vid kanske 2–3 tillfällen under en match bryter domarna ofta matchen. Inte för att sparkarna har varit hårda utan för att det visar att motståndaren är överlägsen i sin teknik. Då behöver matchen inte fortsätta. De skador som kan förekomma på tävlingsnivå drabbar framför allt knän och fotleder. Själv har jag aldrig blivit skadad när jag utövat taekwondo. Däremot bröt jag näsbenet när jag spelade fotboll.

Rädd om händerna
Från att ha tävlat en del som junior i 16–17-års-åldern tog Denys åter klivet in på de svenska tävlingsarenorna under 2003–2004 efter ett par år av extra hård träning – egentligen tänkt som motion, säger han. Men då det gick så bra beslutade han sig för att börja tävla igen. Det blev några bra placeringar i flera tävlingar runt om i Sverige samt en plats i SM. Under 2004 erövrade Denys en silvermedalj i en så kallad All Style tävling med alla kampsporter representerade. Därefter började Denys trappa ner sitt intensiva träningsschema för att så småningom sluta tävla. Men inte av rädsla, understryker han. Utan till följd av sin ålder. 
– Helst ska man vara mellan 18 och 24 år för att tävla, förtydligar han. Efter de åldrarna är det svårare att hänga med. Man är helt enkelt inte lika snabb. Men som sagt, tävlingsformen är bara en liten del av taekwondo. Mönster, poomsae, meditationsdelen – det finns en liten bit för alla som vill syssla med detta.
Fast en gren inom taekwondon undviker han medvetet själv: olika krosstekniker, som innebär att kunna slå av plankor och krossa olika cementblock med ett enda handslag. Är man som Denys, kirurgiskt inriktad inom sin specialitet, är man också rädd om sina händer.

Värna om människor
Denys är långt ifrån den enda läkare som ägnar sig åt kampsport. Han har själv träffat många kolleger under åren och arbetar just nu på en avdelning där en kollega har tränat lika länge som han själv och har svart bälte. Det som lockar läkare till sporten tror Denys är det totala fokus och den stora koncentration som krävs under de 1½ timmes långa träningspassen. Det känns väldigt skönt efteråt, konstaterar han och menar att han i sin roll som läkare i en ofta stressig miljö har stor nytta av taekwondos mentala träning. Att lättare kunna behålla sitt lugn och sin kontroll i pressade situationer, liksom att kunna ha en lugnande inverkan på rädda/hotfulla patienter.
– Taekwondos filosofiska värderingar är en annan värdefull sida av sporten som jag har fått med mig och som kommer väl till pass i mitt arbete: att visa respekt för dem som är nära mig samt att värna om att människor har det bra.
– Mitt val av specialitet gör ju att jag vanligtvis inte kommer i kontakt med patienter som lider av utbrändhetssyndrom, men jag tror att denna patientkategori skulle kunna bli hjälpta av taekwondo med sina ordnade former, meditation och självkännedom.

Att Denys kommer att fortsätta med sin kampsportträning råder det ingen tvekan om. Men det får bli för den goda motionens skull, tävlandet har han som sagt var lagt på hyllan.

Träningen är målet
Ett svart bälte då? 
Denys kastar en blick på sitt eget röda, med tre svarta streck – bara ett steg kvar till svart bälte. Sedan ler han:
– Alla klagar på att jag inte fullföljt upp till svart, men för mig personligen har färgen på bältet aldrig varit viktig. Det är själva träningen som varit målet i sig. Visst, någon gång ska jag erövra den svarta färgen, men jag har inte bråttom. Det är trots allt bara ett bälte.