Under de hårda krigsmånaderna sommaren 2003, var det bara Läkare utan gränser (MSF) som höll ett litet sjukhus öppet i Liberias huvudstad Monrovia. Tillsammans med en litet antal kliniker skötte MSF all hälsovård i huvudstaden.
Riktigt så illa var det inte under hela kriget, men enligt hälsoministern Walter T. Gwenigale var i princip all hälsovård helt beroende av internationella organisationer (NGO:er) och FN under de 14 år som kriget varade i det lilla västafrikanska landet.
– Före kriget jobbade jag på ett statligt sjukhus, säger Walter T. Gwenigale. Vi fick de resurser vi behövde och fria händer från hälsoministeriet. Vi var på väg att nå de vårdmål vi hade satt upp ute i byarna. Men 1989 kom kriget, alla hälsoinstitutioner attackerades, folk dödades och flydde, läkarna, sköterskorna och barnmorskorna. Allt störtade samman.
I nyheternas centrum
Walter T. Gwenigale sitter i sitt blåmålade kontorsrum några våningar upp i hälsoministeriet. Han är i 70-årsåldern och rycker fortfarande in som kirurg ibland.
Det är med stor oro som han nu ser flera internationella organisationer inom hälsosektorn lämna landet.
– Många av dem arbetar endast i krissituationer. Och de som gillar att vara i nyheternas centrum, lämnar landet när krisen är över. Det har skapat en av de största utmaningarna för oss. När den här regeringen kom in fanns det fortfarande inget fungerande hälsoministerium, ingen personal och inga pengar.
För även om landet på många sätt har tagit sig ur den mest akuta krisen och i dag snarare räknas som ett utvecklingsland än en humanitär katastrof, är detta inte fallet när det gäller vården, menar Walter T. Gwenigale.
Tredollarsbudget
Det finns en risk att kvaliteten sjunker när NGO:erna försvinner eftersom staten inte är redo att ta över. NGO:er och FN svarar för mellan 70 och 80% av sjukvården i dag. Landets egen budget för hälso- och sjukvård ligger på 10 miljoner US-dollar. Utan extra stöd utifrån blir det ungefär tre US-dollar, motsvarande cirka 20 kronor, per person.
– Därför, säger Walter T. Gwenigale, får risken med att NGO:er lämnar landet för tidigt inte underskattas. Freden i sig kan bli ett hot mot landets stabilitet.
– Det är oerhört viktigt att vi nu bibehåller den servicenivå som vi har haft tack vare utländskt stöd.
Bättre villkor i kriget
Människorna som bodde i interna flyktingläger har börjat flytta hem, och där hemma är livet hårt. Det finns inte längre rent vatten att hämta vid handpumpar. Det finns ingen som delar ut mat och kanske inte heller någon klinik att gå till.
– Under kriget hade de gratis vatten, mat och hälsovård i flyktinglägren. Nu är det fred, men deras barn dör av undernäring. Fred i sig ger alltså ingen vidare utdelning för en del av befolkningen. Det är därför det är så viktigt att vi upprätthåller servicen. Vi vill ju inte att folk ska tycka att krig är bättre än fred.
Även landets president, Ellen Johnson-Sirleaf, ser med oro på hur många internationella organisationer reser hem, somliga för att de inte arbetar med utveckling, andra för att deras kassor inte längre fylls på. Liberia är inte lika hett på givarsidan som det var för ett par år sedan.
Utveckling bestraffas
– Liberia straffas nu när vi börjar utvecklas. Men regeringen kan inte ta över än. Vi behöver ytterligare några år och jag skulle vilja att de internationella aktörerna ger oss den tid det tar innan regeringen, eller privata investerare, kan ta över, säger Ellen Johnson-Sirleaf.
Några som har bestämt sig för att stanna, trots att det egentligen strider mot deras mandat, är den belgiska grenen av MSF.
– Det känns helt enkelt inte rätt att lämna allting när det inte finns någon annan som tar över. Egentligen försöker vi alltid lämna två år efter en kris, och planen har varit att stänga 2007. Men nu håller vi i gång verksamheten till 2008 i alla fall, säger Catherine van Overloop på MSF Belgiens barnsjukhus, Island hospital, i Monrovia.
Sjukhuset ligger inte långt från den myllrande marknaden, men här inne råder ett behagligt lugn. Salar och korridorer är målade i ljusa färger och dekorerade med serieteckningar, myggnäten som sänker sig över sängarna är ljust rosa. Sängarna står tätt och antalet patienter ökar hela tiden.
Hög barnadödlighet
Trots att MSF Belgien har beslutat sig för att stanna, har organisationen minskat sin verksamhet. Tidigare drev man fem kliniker i Monrovia och stödde ett sjukhus samt Island hospital. I dag finns två kliniker kvar i organisationens regi, samt Island hospital som sedan 2006 drivits som ett privatsjukhus.
Även MSF Schweiz och MSF Spanien har beslutat sig för att stanna medan MSF Frankrike och MSF Holland har stängt all sin verksamhet.
– Av de organisationer som lämnar landet gör hälften det för att de saknar medel att stanna, och hälften för att Liberia inte längre faller inom deras mandat. Men hälsosituationen är långt ifrån vad den borde vara, säger Catherine van Overloop.
I dag ligger barnadödligheten och mödradödligheten på mycket höga nivåer. Enligt uppgifter från FN:s barnfond Unicef dör var fjärde barn före fem års ålder, främst på grund av malaria och diarré.
Antal kvinnor som dör i samband med förlossning är bland de högsta i världen och antalet hiv-smittade beräknas till 5% av befolkningen. Men enligt Catherine van Overloop får färre än 1000 vuxna bromsmediciner.
– Skulle den nuvarande hälsoservicen minska, skulle det blir katastrof, konstaterar hon.
Utbildad personal saknas
Bland patienterna på Island hospital är de vanligaste sjukdomarna malaria, luftvägsinfektioner och TBC. Även undernäring är ett stort problem.
Men det är inte bara pengar och infrastruktur som saknas inom Liberias sjukvård. Att hitta utbildad personal efter kriget är en utmaning, Island hospitals tre läkare är alla utlänningar och enligt Catherine van Overloop finns det endast omkring 60 inhemska läkare i landet.
Läs även:
Läkarna har flytt för gott