Allmänläkaren spelar viktig roll i avslöjande av spelberoende

– Jag tror att våra vårdcentraler kommer att spela en stor roll i upptäckandet av spelproblem. Människor med spelmissbruk söker nämligen sällan direkt för detta problem utan för mer kroppsliga eller psykiska symtom trots att det är själva spelandet som är drivkraften bakom problemen.
PTP-psykolgen Annika Sonnenstein kommer i kontakt med många spelmissbrukare via sitt arbete med spelberoendeprojektet. Hon vet att skammen som är förknippad med ett spelberoende ofta hindrar den drabbade från att ta upp problemet själv till diskussion.
– Det vore bra om ämnet i sig kunde avdramatiseras och att man på vårdcent­ralerna gjorde det till en vana, precis som man på vissa ställen har infört standardfrågor om alkohol- och drogvanor 
– att fråga om personers spelvanor.

Drabbar svaga grupper
En svensk prevalensundersökning 1997–1998 visade att det fanns 100 000 problemspelare och 25 000 spelberoende i åldern 15–74 år. Sedan dess har ingen uppföljning gjorts, men enligt studier i USA ökar andelen vuxna med spelproblem med 3% per år. Motsvarande siffra för utveckling av spelberoende är 1% per år. Siffror som Annika Sonnenstein bedömer som någorlunda överförbara till svenska förhållanden.
Vilka ligger då i riskzonen för att utveckla ett spelberoende?
– Vi kan se att det i något större utsträckning drabbar underprivilegierade grupper; lågutbildade, låginkomsttagare, personer med psykiska problem och personer som lätt kan komma åt pengar, som till exempel en växelkassa, svarar Annika Sonnenstein. Spelberoende personer har mer än andra ofta ett mycket dåligt självförtroende och ett behov av verklighetsflykt samt längtan efter spänning.
Under senare tid har det dock börjat utkristallisera sig en ny grupp bland spelmissbrukarna – unga, manliga studentern som spelar nätpoker. Det är ofta ingenjör- och matematikerstuderande som vill testa sina matematiska kunskaper. De tror sig ha en större benägenhet än andra att klara av pokersystemet och därmed att kunna försörja sig på det.

Tydliga könsskillnader
Andelen kvinnor som spelar är ungefär lika stor som andelen män. Men kvinnor spelar inte lika regelbundet, och inte heller för lika stora summor. Av dem som utvecklar ett spelberoende är män i majoritet, ett förhållande som ungefär är 4:1. 
Det finns också tydliga könsskillnader beträffande vilken typ av spel man ägnar sig åt. Medan män oftare koncentrerar sig på spel där det finns inslag av skicklighet och möjlighet att påverka, till exempel trav och poker, söker sig kvinnorna främst till rena turspel som bingo, skrap­lotter och Jack Vegas maskiner.
– Tyvärr väntar kvinnorna betydligt längre än män att söka för sitt spelmissbruk, påtalar Annika Sonnenstein. Förklaringen ligger i att det för en kvinna är ännu mer skamfyllt att ha ett beroendeproblem än för en man. När de kvinnliga spelmissbrukarna slutligen söker hjälp är problemen mer långt gångna, vilket påverkar möjligheten att behandla missbruket.
Precis som för andra typer av missbruk tror man att det rent generellt finns en genetisk predisposition att utveckla ett beroende. Sedan är det bland annat uppväxtmiljö och tillgänglighet som styr vilket beroende man eventuellt utvecklar.
Många av dem som söker till spelberoendeprojektet har tidigare haft ett annat beroende som de lyckats bli kvitt för att sedan utveckla ett spelberoende, berättar Annika Sonnenstein. Andra har flera aktu­ella beroenden samtidigt: spel, alkohol och nikotin.

Utpräglat dubbelliv
– Det finns ett stort antal omständigheter som gör att man utvecklar just ett spelberoende. Psykisk sårbarhet som depression kan, framför allt hos kvinnor, vara en anledning till att man börjar spela för att skingra sin nedstämdhet. Dessutom spelar arv och miljö en stor roll. Man har kanske vuxit upp i en speltillåtande miljö, eller också är attityden i samhället positiv till spelande.
Spelberoende och alkoholism har många likheter i sina karaktärer. Båda är legala, aktiverar samma område i hjärnan, är sinnestämningsförändrande, toleransökande och medför abstinens vid uppehåll. 
Men det finns också klara skillnader mellan missbruken. Medan det i snitt tar 7–10 år för att utveckla en alkoholism krävs inte mer än 3,5 år för att skaffa sig ett kraftigt spelberoende. Den revanschbenägenhet för att täcka upp förluster som en spelmissbrukare uppvisar har inga liknande paralleller hos en alko­holist. Dessutom är spelmissbruk inte lika synbart som alkoholism.
– Det brukar inte ta så lång tid för kolleger på en arbetsplats att upptäcka att någon dricker för mycket, men ett spelberoende syns inte alls på samma vis. Spelmissbrukaren lever därför ofta ett mer utpräglat dubbelliv än en alkoholist.

Vill få ut information
Kolmårdens behandlingshem i Norrköping har länge arbetat med spelberoende. Olika 12-stegsprogram runt om i landet, liksom kamratstödjarföreningar och internetbaserad självhjälpsbehandling baserad på kognitiv beteendeterapi är andra utvägar den spelberoende kan välja för att komma ur sitt missbruk.
Beredskapen inom psykiatrin, socialtjänsten och kriminalvården när det gäller att ta hand om spelmissbrukare har däremot hittills inte varit tillräckligt tillfredsställande, men det blir stegvis bättre, menar Annika Sonnenstein och pekar på den utbildningsmässiga storsatsning som Folkhälsoinstitutet i samarbete med Spelinstituet i Piteå nyligen gjorde.
– Målet med denna utbildning bestående av både seminarier samt interaktiv internetbaserad utbildning är att utbilda personal som redan arbetar med beroendefrågor inom dessa yrkeskategorier. På detta vis hoppas man att nå ut med information om vad spelberoende egentligen är, då det fortfarande finns en del som inte klassificerar det som ett beroende.

Allmänläkaren kan bidra
Kanske det är viktigt att samhället förbereder sig på att svenskarnas allt mer ökande spelvanor kommer att få negativa konsekvenser för många. Spelberoendes Riksförbund, liksom olika stödgrupper har noterat att det ringer allt fler personer som drabbats av spelrelaterade problem.
Vad kan då allmänläkarna bidra med i kampen mot ett ökande spelmissbruk?
– Att våga ställa frågor om patienters spelvanor, svarar Annika Sonnenstein. De som kommer till mig klagar ofta över bland annat högt blodtryck, panik­­ångest, depression, sömnproblem, magkatarr och hög ångestnivå. Om man som läkare möter sådana symptom hos en patient kan det alltid vara värt att ställa frågan. Dessutom är det oerhört viktigt att inge hopp och visa att det finns konkret hjälp att få.