Tillfredsställande – för vem?

Så här svarar Lars Agréus: 

– Det är bara patienten som vet hur han eller hon mår, det vill säga kan förmedla sina symtom och sin livskvalité. Däremot måste läkaren tolka terapisvaret. Det är bara vid syrarelaterad sjukdom, huvudsakligen refluxsjukdom, som medicinen kan förväntas ha effekt – och då så gott som prompt. I de fall man misstänker ”placeboeffekt” måste förskrivningen ifrågasättas. I de fall man väljer att ”provbehandla” måste samma doktor ovillkorligt ta ansvar för att bedöma den terapeutiska effekten. Detta minimerar också överförskrivning. Man skulle önska att det fanns en enkel metod att objektivifiera behovet, men det gör det inte i rutinsjukvården idag. Endoskopi ger endast undantagsvis adekvat ledning, och 24h Ph mätning är för de flesta inte tillgängligt.
En personlig reflektion när jag läser LFN:s utredning är att det verkar vara tillkommet av en kombination av gammaldags planekonomi och nyförvirrad hälsoekonomi. Så vitt jag förstår hjälper man några få företag till nya monopolställningar. Därmed fås på sikt för oss alla sämre konkurrens, och risk för dyrare medicinering. Dessutom verkar det helt enkelt orättvist. Varför man inte istället rabatterar upp till den summa som vad billigaste ekvipotent dygnsdos kostar, och sedan låter patienten betala mellanskillnaden mellan denna och det fabrikat han/hon eventuellt föredrar istället är för mig obegripligt.