Vart tog den avhoppade distriktsläkaren vägen?

Måndag morgon kör jag 
de tre milen till Hallsberg och letar mig fram till Alléskolan. Denna skola är södra Närkes enda gymnasieskola med drygt 1 500 elever. Syster Margareta ger mig dagens lista på elever. Vi går snabbt igenom elevernas problem, och mottagningen kan börja. Gymnasieelever är ju nästan vuxna och kommer oftast utan någon förälder. Genom att få prata med eleven direkt, utan att också inhämta förälderns synpunkter, känns det smidigt och lätt att arbeta. Problemen rör onda ryggar, sömnproblem, svårigheter att delta i idrott och mensvärk. Men också mer existentiella problem. Jag ser en del ungdomsdepressioner och försöker då få hjälp av BUP i Hallsberg. Tanken på medicinering kan kännas omöjlig för en tonåring och jag har mötts av kommentaren ”i vår familj använder vi inte sådana mediciner”.
Margareta och jag äter lunch tillsammans i elevmatsalen, och här kan jag göra många intressanta observationer av elever. Maten är god med väl tilltaget salladsbord.
Efter avslutad lunch körde jag tidigare varannan vecka de tre milen på motorvägen till Örebro och Runnagården. Här finns plats för 38 kvinnor med dubbel­diagnos – missbruk och psykiatri. De flesta är av Länsrätten dömda att vara här 6 månader på grund av allvarligt missbruk, och att de riskerar sitt liv och sin hälsa. En del kvinnor tas in frivilligt. Min roll var att ge somatisk sjukvård inklusive gyn samt att göra inskrivningar på Runnagården, på liknande sätt som man skriver in patienter på sjukhus. På Runnagården tjänstgör också infektionsläkare samt psykiater.
Många kvinnor är lätta att nå, medan andra alls inte vill kännas vid sitt missbruk och på alla sätt försöker dölja detta genom att till exempel vägra provtagning. Missbrukande kvinnors bakgrund är ofta mycket dyster. De kan vara illa medfarna och utnyttjade av män. Många har barn placerade på fosterhem eller hos släktingar, kanske en mormor. Oräkneliga kvinnor har mycket dålig kontakt med sina barn, och tanken på barnen väcker ofta svåra skuldkänslor. Min uppgift på Runnagården har känts meningsfull, men svår, och jag har nu slutat där.

Tisdagen arbetar jag på VCJ,
Vårdcentralernas Jourmottagning i Örebro. Denna ligger placerad i centrum av stan, helt skild från övriga sjukvårdsinrättningar. VCJ öppnades 2003 för att hjälpa till med de jourpatienter som vårdcentralerna inte hade möjlighet att ta emot. Man arbetar här som ensam läkare dagtid, och har full uppbackning av sköterskor och lab. Länets sjukvårdsupplysning sitter i samma lokaler, och jag får ofta hjälpa till med lite råd om sköterskan känner sig osäker. 
Arbetstiden under ett dagpass är 8–17. Patienterna kan inte ringa VCJ själva för en tid (även om de försöker), utan de ska gå genom sina vårdcentraler. Man kan inte heller bara komma upp och anmäla att man vill träffa en doktor. Då blir man omhändertagen av en sköterska, som hör efter vad man önskar. Detta kanske leder till ett gott råd, eller till en bokad tid senare under dagen. Akuta patienter med sår som behöver sutureras, patienter med astmaanfall eller bröstsmärtor får hjälp omgående.
Jag ser en patient var 15:e minut och det brukar bli totalt cirka 24 patienter på en dag. Vi har inga återbesök på VCJ utan detta sker på hemvårdcentralen, dit jag ibland skriver en remiss för information.

Onsdagen ägnar jag åt skolorna 
i Kumla kommun, sammanlagt 12 skolor. I Kumla arbetar 4 skolsköterskor som i början av varje termin ger mig ett schema, så jag vet vilken skola jag förväntas dyka upp på. Jag har 200 timmar per läsår till mitt förfogande, vilket väl räcker till sedan vi tog bort 6-årsundersökningarna. Nu prioriterar vi utredningar av skolbarn avseende DAMP/ADHD, dyslexi, utvecklingsstörning samt diagnoser inom autismspektrum. Dessa utredningar sker inom de fyra skolteamen. Vidare har jag mottagning för elever med skolrelaterade besvär såsom magont, huvudvärk, sömnproblem och trötthet, men jag hjälper också till med allergiutredningar, eksem, onda ryggar och nackar samt har samtal med elever med hög skolfrånvaro. Sedan jag började som skolläkare har jag fått mycket mer insikt i hur svårt många unga människor har i sin vardag med splittrade hemförhållanden, missbruk i hemmet och utanförkänslor. Jag har ett extra stort intresse av just dessa elever, som har det svårare än andra.

Sedan 10 år tillbaka 
har jag tillbringat torsdagarna på Kriminalvårdsanstalten Hinseberg i Frövi, ca 4 mil från Örebro. Detta är landets största kvinnofängelse och här avtjänar ett drygt 100-tal kvinnor sina straff, några på livstid. Men nu har jag slutat på mottagningen på Hinseberg, och istället kör jag de drygt 5 milen till Askersund där jag tar hand om BVC och skolhälsovård. 

Fredagen befinner jag mig ofta 
på flyktingförläggningen i Karlskoga. Jag har haft barnhälsovården där och nu också börjat ta mig an de vuxna. Vi har drygt 500 flyktingar boende i ett bostadsområde nära Brickegårdens VC, där vi har mottagningen.
Största delen av tiden upptas av hälsoundersökningar av barn. Vi använder oss ofta av telefontolk, men om flera patienter under en dag kommer från samma språkgrupp, kan vi ha en närvarande tolk på rummet.
Jag förhör mig om barnets födelse, uppfödning och utveckling, vaccinationer och om det funnit sig tillrätta på förläggningen. Många barn har en svår bakgrund med krig och oroligheter, kanske en fängslad eller dödad pappa och syskon som är försvunna. Nu bor de tillsammans med mamman, som själv har stora svårigheter att orka med livet. Och jag kan se hur barnen lider. Några sitter med nedböjt huvud och svarar knappast när jag pratar med dem. Det gäller oftast de lite äldre barnen. De yngre barnen leker många gånger förvånansvärt obesvärat då jag ser dem, men kan ha svårt att sova och ha problem med enures.
De asylsökande barnen har ju rätt till samma hälso- och sjukvård som de svenska upp till 18 år, medan de vuxna bara kan få akut sjukvård. Jag skriver en del remisser till barnmottagningen på barnen. Det kan gälla syn, hörsel, mag­ont, oförklarlig smärta, dålig viktuppgång men även utåtagerande beteende eller att de sluter sig inom sig själva. De vuxna har en hel del problem, ofta sedan flera år tillbaka, men tyvärr kan vi oftast inte hjälpa dem förrän de har uppehållstillstånd. Efterfrågan av sjukvård och utredningar är stor.
Vi hälsoundersöker alla och gör en basal provtagning. En HIV-positivitet innebär förstås en obehaglig överraskning, men inträffar då och då. Infektionskliniken ger då god hjälp. Detta gäller även vid de enstaka TBC-fall som uppträder.
Jag får höra många tragiska historier om vad som hänt av mödrar, som kommer ensamma, eller kanske tillsammans med ett barn. Familjen kanske splittrades för flera år sedan, och det finns ingen kontakt med familjemedlemmarna i hemlandet. Jag har ofta förvånats över dessa kvinnors styrka att stå upprätt i sin svåra situation och deras förmåga att lugnt berätta om sitt liv och se framtiden an med tillförsikt.

Sedan ett år tillbaka
har jag också valt att vara ”ledig” en vecka i månaden för att då arbeta som ”riktig” distriktsläkare. Detta har jag valt att göra i Umeå, där jag under år 2005 har tillbringat 11 veckor. Det är roligt att få uppleva en annan landsända och träffa nya arbetskamrater och patienter, även om diagnoserna är desamma som här i Närke. Vårdcentralerna i Umeå har också en ”akademisk prägel” över sig, vilket för mig varit mycket berikande. 
Är det svårt att byta mellan olika arbetsplatser? Känns det inte splittrat? Frågor som jag har fått många, många gånger. Men jag tycker inte det, det känns snarare befriande. Då jag lämnar en arbetsplats på kvällen lämnar jag också just den arbetsuppgiften för veckan. Inget ligger kvar och väntar, inga pappershögar ropar på åtgärd. Arbetet är avslutat och då jag stänger dörren lämnar jag också arbetsplatsen i mina tankar. Detta passar mig utmärkt.