”Vi har satsat tid, pengar och energi på något vi måste lämna”

Varje dag tar sig 3 000 filippiner till Manilas flygplats för att lämna landet och jobba utomlands. De senaste tjugo åren har 30 000 läkare lämnat landet och ännu många fler sjuksköterskor och barnmorskor. Nitton distriktsjukhus har fått stängas på grund av personalbrist.
Men flykten utomlands är knappast ett uttryck för filippinska läkares drömmar om stora pengar och självförverkligande. Istället är det 
staten som satt i system att
exportera arbetskraft.

Säljer sin befolkning
Ända sedan den första ekonomiska boomen i Mellanöstern på 1970-talet har Filippinerna en statlig myndighet med uppgiften att se till att landets medborgare får jobb utomlands, så att de kan skicka hem pengar. 
Man säljer sin befolkning på samma sätt som mangos och bananer; ungefär en miljard dollar i månaden skickas hem av filippinska migrantarbetare. Det utgör mellan 25 och 30% av landets totala intäkter från utlandet. 
– Vi tvingas utomlands eftersom det helt enkelt inte går att försörja en familj som läkare i Filippinerna, säger Glorybelle Molano, en av de läkare som efter många överväganden valt att omskola sig till sjuksköterska för att kunna få jobb utomlands. 
Hon berättar att lönen för en statsanställd läkare ligger på 12 000–15 000 pesos i månaden (cirka 2 000–2 500 kronor). För de privatanställda är lönen ännu lägre; 8 000–10 000 pesos (1300–1600 kronor). Visserligen kan man handla mat och kläder billigt på marknader och i de fattigas butikskvarter, men om man bor i huvudstaden och handlar i de otaliga galleriorna i city så kostar kläder och husgeråd ungefär lika mycket som i Sverige. 

Sjuksköterskor får visum
Anledningen till att läkare utbildar sig till sjuksköterskor är att det då blir betydligt lättare att få arbetstillstånd utomlands. I USA, som är Filippinernas största utländska arbetsmarknad, får filippinska läkare sällan visum för annat än studier och forskning. De får inte tjäna pengar under sin tid i landet, och de får inte ta dit sin familj. 
Som sjuksköterska är det däremot enkelt att få immigrantvisum. Man får ta med sin familj och stanna så länge man vill. Orsaken är det ökande antalet äldre i den amerikanska befolkningen, en grupp som har stort behov av vård och omsorg. 

Framtiden alltför dyster
Det är brist på vårdpersonal i USA, men även Japan och några europeiska länder, som Storbritannien och Italien, börjar släppa in allt fler migrantarbetare. 
Glorybelle Molano säger att det tog tid att komma till freds med beslutet att lämna både hemland och yrke.
– Det var ett svårt val. För mig och alla mina kurskamrater. Vi har satsat tid, pengar och energi på något vi sedan måste lämna, så det känns hårt. Av mina gamla studiekamrater har över tio procent redan lämnat läkaryrket – och det var ju bara några år sedan vi tog examen, säger hon.
Glorybelle Molano är 28 år, och har ännu ingen egen familj. Hon har arbetat som distriktsläkare ute på landsbygden i tre år, anlitad av Council for Health and Development, CHD. Kliniken driver både mobila kliniker i provinserna och en mottagning i Quezon City (tvillingstad med huvudstaden Manila). 
Hon har också gjort några månaders tjänstgöring på en akutmottagning i Manila. Men efter några år insåg hon alltså att framtiden som läkare var alltför dyster.
– Vår regering säger hela tiden att den ska satsa på sjukvård och på att förbättra villkoren för de fattiga i landet. Men ingenting händer. Istället dräneras landet på kompetens medan de rika blir allt rikare och de fattiga allt fattigare. Vi är förrådda av våra egna ledare, säger Glorybelle Molano.
Två av hennes syskon har redan lämnat landet – de arbetar som ingenjör respektive undersköterska i USA. En bror är fortfarande kvar i Filippinerna och utbildar sig till ingenjör. Fadern är död och modern är hemmafru. Hon försörjs idag av de vuxna barnen.

Modern blir kvar 
Är din mamma sorgsen över att ni barn flyttar utomlands för att jobba?
– Nej, hon har ställt in sig på det, det är så vanligt här att barnen flyttar. Hon räknar med att kunna komma och hälsa på oss, säger Glorybelle Molano.
Det tar två år på deltid (en tredjedel av arbetstiden går åt), och är ganska dyrt att omskola sig till sjuksköterska. Cirka 100 000 peso, runt 16 000 kronor, får man vara beredd att hosta upp. Med tanke på att månadslönen ligger på en eller ett par tusen är det en avsevärd summa. Glorybelle Molano klarar kostnaden tack vare ”moon-lighting” (jourtjänstgöring) samt en snäll bror som bidrar med pengar. Det hon kan se fram emot är att lönen utomlands kommer att mångdubblas i förhållande till lönen i hemlandet. Istället för två tusen kronor i månaden kommer den att ligga på cirka 26 000 kronor i månaden – en löneökning som är svår att tacka nej till.
Att en läkare omskolar sig för att sedan flytta ses inte med blida ögon av den medicinska professionen;
– Kollegerna ser ner på oss för det vi gör. Om vi flyttade för att jobba som läkare vore det helt okey, men att ta ett steg ner på statusstegen och bli sjuksköterska – det tycker de är uselt. De undrar om vi inte varit tillräckligt duktiga, om vi gjort något fel. Det lustiga är att det ganska ofta händer att personer som kritiserat omskolningen, själva omskolar sig en tid senare! säger Glorybelle Molano.

Skäms över omskolningen
Hon berättar att en del läkare skäms så mycket att de behåller sin läkarrock, och berättar inte ens för sin fru eller sina närmaste vänner om sina planer. Inte förrän det är dags att dra…
Men själv tror Glorybelle Molano att omställningen från läkare till sjuksköterska kommer att gå ganska bra. 
– Det är klart att det kan bli problem om man i sitt nya jobb har synpunkter på sina överordnades arbete. Men processen är lång och man hinner ställa om sig. Jag kommer att slippa en del ansvar, och det är ju skönt…, säger Glorybelle Molano ironiskt.
Hon säger också att omställningen är svårare för specialistläkarna; 
– De har avsevärt högre status i Filippinerna, jämfört med oss allmänpraktiserande läkare.

Dröm att återvända
I september i år är Glorybelle Molano färdig sjuksköterska. En månad senare räknar hon med att lämna landet. Många läkare som tar steget till sjuksköterska har planer på att kunna återuppta läkaryrket efter en tid i USA. Efter fem år kan man ansöka om medborgarskap, men för att jobba som läkare krävs också att man klarar tre examina som är både svåra och kostsamma.
– Vi får se hur det blir med den saken. Men jag kommer alltid att behålla min identitet som läkare, säger Glorybelle Molano. Jag tänker förnya min licens här i Filippinerna vart tredje år. Min dröm är att komma tillbaka hit och starta ett litet sjukhus i min hemby om tio eller tjugo år.