Socialstyrelsen, citerad av AKM-registerutredningen, 2004 ”anser inte att en uppdelning i konventionell respektive komplementär medicin är relevant idag. Skiljelinjen går i stället mellan behandlingsmetoder med vetenskaplig dokumentation och metoder som saknar sådan dokumentation… Styrelsens främsta hänsynstagande är vad som är bäst för patienten… På metoder som bedöms ofarliga, ställs lägre evidenskrav”.
Med detta är jag i princip ense.
Jag är däremot ytterligt skeptisk mot vissa, alltför vanliga, argument från den så kallade alternativnäringen (ty det rör sig om en näring, och lika litet som till exempel läkemedelsindustrin, om en ideell verksamhet):
Ligger Sverige i bakvattnet?
Sverige anses ”släpa efter” beträffande alternativ/komplementär medicin (AKM) eller, som den nu ofta kallas ”integrativ medicin”. Tillskyndare av ”integrativ medicin” förutsätter alltför ofta vad som borde bevisas – nämligen att nya (eller gamla) effektiva metoder bör införas i sjukvården. Det största hindret för detta är faktiskt att dessa metoder i större eller mindre utsträckning saknar vederhäftig dokumentation, inte minst beträffande just deras effektivitet.
Detta gäller många, beprövade, enskilda behandlingar inom den vanliga fysikaliska terapin. Inte ens akupunkturen, kan trots talrika entusiastiska försök av anhängare, uppvisa annat än dålig dokumentation, och då vid speciella indikationer.
Kiropraktik, naprapati och vissa former av massage, som i praktiken åtminstone stöder sig med ena benet på en rimlig klinisk erfarenhet, men av alltför entusiastiska utövare tillämpas långt utöver vad dess dokumentation skulle medge, är andra typiska exempel på detta.
Akupunktur har en viss dokumentation vad gäller smärta efter tandkirurgi och möjligen på illamående under graviditet och efter kemoterapi. Bevis saknas för att den skulle ha någon som helst effekt på till exempel kronisk neuralgisk smärta eller sådana smärttillstånd där centralnervös sensitisering anses spela en roll.
Det är näst intill bevisat att akupunktur är verkningslöst för rökavvänjning och dess effekt på stress, ångest och sömnrubbningar är ej heller belagd – men metoden används, köps och säljs ändå i ökande utsträckning på dessa indikationer.
För ett flertal av övriga cirka 200 AKM-terapier som finns i Sverige är graden av evidens tyvärr snarast försumbar.
Är andra länder bättre på AKM?
Att vi påstås släpa efter jämförbara länder, som till exempel Danmark och Norge kan man endast hävda om man först lett i bevis att a) homeopatin (i Norge) och b) reflexologin (zonterapi i Danmark), de två enligt statistiken vanligaste AKM-metoderna i våra broderländer, utgör för broderländernas folkhälsa värdefulla terapier, som vore väl värda att ”integreras” i vår gängse vård.
Homeopatin är enligt min mening något ur vetenskapligt perspektiv så nära som man överhuvud kan komma en ockult och säkerställt värdelös metod, medan reflexologin, vad jag kan se av litteraturen, ännu saknar en enda fullgod studie. Allmänhetens direkta avgifter i USA är lika stora för alternativmedicin som för konventionell sjukvård. Undra på att även konventionella sjukhus i USA öppnar avdelningar med alternativmedicinska terapier för att erbjuda ”kunderna” ett fullständigt utbud.
Marknadsföringen är intensiv. Inga mätbara positiva effekter för folkhälsan har veterligen hittills kunnat mätas hos dessa senare ”föregångländer” för AKM. Samtliga relevanta parametrar; livslängd, livskvalitet, upplevd välmåga etcetera visar betydligt bättre värden i Sverige än i världens rikaste land, USA, som spenderar 50% mera på medicinsk vård per medborgare (om också ojämnt socialt fördelat) än vi. Det återstår att bevisa att detta utbuds främsta hänsynstagande är vad som är bäst för patienten.
Den som, mot bakgrund av dylika data, påstår att Sverige ”släpar efter” vad gäller AKM måste vara beredd att vässa sina argument.
Ökar efterfrågan på alternativ medicin?
Att AKM effektivt efterfrågas hör man alltmera ofta. Det är ett argument som hör hemma hos företagsekonomin, där begrepp som ”effektiv efterfrågan” är av större intresse. Inte inom medicinen, där skiljelinjen går mellan ”behandlingsmetoder med vetenskaplig dokumentation och metoder som saknar sådan dokumentation”. Och hur förhåller det sig egentligen med påståendet att intresset hos allmänheten är stort, och ökande?
1993 publicerade David Eisenberg et al, en rapport om användningen av AKM i USA. Denna studie ansågs visa en mycket hög, och tilltagande, användning av alternativmedicin bland 1 539 (av tillfrågade 5 158) personer av den amerikanska allmänheten. Slutsatserna baserades på en telefonenkät. Dess slutsatser har sedermera utsatts för hård och berättigad kritik.
Eisenberg uppnådde en hög användarfrekvens (34%) i stor utsträckning genom att tillämpa en så vag definition av AKM att metoder som ryggradsmanipulation, relaxation och hypnos inkluderades däri. Eisenbergs studie tycktes stöjda uppfattningen att bruket av alternativa/komplementära metoder blivit så omfattande bland USA:s befolkning att utvecklingen nu inte stod att hejda – även om man hade önskat det.
Eisenbergs studie skall ha spelat stor roll för USA-kongressens beslut 1994–95 att släppa Food and Drug Administrations mest rigorösa kontroll av hälsokost/naturmedel och dess försäljning, vilket ledde till en explosiv ökning av okritisk marknadsföring och konsumtion av tveksamma produkter. Och det råder inget tvivel om att piller- och hälsokostnäringen har blomstrat till följd av detta beslut, även om folkets hälsa nödvändigtvis inte gjort det.
Trots kritiken mot Eisenbergs studie har hans design lånats för en liknande telefonenkät av 1 000 personer i Stockholm. Detta upplägg lämpar sig förvisso om man vill påvisa en hög frekvens av AKM bland populationen. År 2000 lät Stockholms läns landsting nämligen utföra en befolkningsstudie av stockholmarnas erfarenheter av och inställning till AKM (Stockholmare och den komplementära medicinen).
Denna enkät påstås visa att 20% hade använt alternativmedicin under det senaste året. 75% av alla terapier gällde rörelseapparaten. Bland terapier som är representerade i branschorganisationen KAM (Kommittén för alternativ medicin) hade endast några promille av de tillfrågade använt homeopati eller zonterapi vid sitt senaste terapitillfälle.
Av de 1 001 nu tillfrågade personerna uppgav 49% att de någon gång behandlats med vad de skulle vilja kalla för alternativ- eller komplementärmedicinska metod – dock som regel utan att vara medvetna huruvida metoderna hörde hemma inom AKM. Denna uppgift inkluderar således den avsevärda andel av användarna som vid sitt senaste besök åtnjutit massage, som i olika former sen länge tillämpats inom den gängse vården.
Dessa 49% påstås därtill, i likhet med tillvägagångssättet vid USA-studien, representera ett avsevärt stort och ökande intresse bland medborgarna i jämförelse med Alternativkommitténs enkät 1985–86. Det är ett påstående som numera går igen bland annat i intervjuarens fråga, men långt ifråga bara där. Några sådana slutsatser, om ett ökande intresse/användning av AKM, kan man inte dra ur dessa skilda enkäter med skilda designer.
Är det medicinsk sociologi eller marknadsundersökningar vi håller på med?
Saknar skolmedicinen holistiskt perspektiv?
Detta med ”hela människan” kan, som så mycket, uppfattas på minst 2, 3 eller 1 000 sätt. Alla kulturer och alla människor i alla tider, har med nödvändighet haft en slags världsåskådning, inklusive en syn på vad en människa i hennes livsmiljö är. Jag uppfattar främst att tvenne skilda förebråelser mot den reguljära, naturvetenskapligt grundade, vården framförs:
a) Vi är krassa materialister som väljer att bortse från psykologiska och ”andliga” aspekter.
b) Vi betraktar inte hela människan (patienten) ur individens helhetsperspektiv – till exempel utifrån miljösynpunkt och ur hennes livssituation i stort.
Mycket sällan möter man kritiken att vi specifikt försummar sociala och ekonomiska aspekter. Detta trots att dessa båda faktorer enligt alla tillgängliga mått är just de som först faller ut vid epidemiologiska studier av folkhälsan i alla länder. Och trots att den sociala och ekonomiska utvecklingen i vårt land liksom i världen varit, och är, helt grundläggande för såväl individernas och folkhälsans utveckling – mera grundläggande än själva medicinens.
För att inte göra en lång historia alltför lång: Genom att aldrig så många gånger upprepa de moderna (ursäkta!) flosklerna om ”holism” och den banala sanningen att ”allting hänger ihop” har företrädare aldrig kastat ljus över hälsoproblemet.
Blott genom idog forskning och praktik kan man, via ständiga hel- och halvlyckade försök komma vidare. Först då kan vi få veta något mera om hur allting hänger ihop.
Hur ser framtiden ut för integrativ medicin?
Jag utgår från att de som verkar för att ”integrera” vissa AKM-metoder i den naturvetenskapliga medicinen är medvetna om att ett städningsarbete måste föregå varje heminredningsprojekt. Och jag hoppas man inser att man, för att ge plats åt ett enda nyförvärvat objekt måste vara beredd att kasta åtminstone tio på soptippen.
Att som sjukvårdshuvudman använda den bristfälliga dokumentationen hos vissa metoder som ett argument för att utan kontrollerade försök inom klinik/laboratorium bibehålla, eller än värre införa ytterligare sådana, skulle göra en dygd av en brist.
De offentliga sjukvårdhuvudmännen i vårt samhälle är, liksom allmänheten, satta under tryck. Det skydd för konsumenterna/patienterna som fungerat för legitimerade vårdgivare och i form av till exempel förbud mot direkt och indirekt reklam, fungerar inte för allsköns utbud på den så kallade alternativa marknaden. Därtill kommer trycket från EU. Tendensen går där mot en ökande oförståelse för att man borde tänka sig mera för innan man utan restriktioner börjar driva handel med tjänster, inte minst inom vården. Om inte, kan man befara att den naturvetenskapliga distinktionen, mellan behandlingsmetoder med vetenskaplig dokumentation och metoder som saknar sådan dokumentation, i långa loppet kommer att vika sig för marknadens tolkningsföreträde och den effektiva efterfrågan.
Läs även:
Ett tabubelagt område vinner terräng
Hon ser samspelet istället för motsättningen