På tröskeln till universums insida
Den lysande tystnaden

Innerörat, ett hålrum stort som en ärta i den hårda delen av tinningbenet, omvandlar hörselceller sångens tryckvariationer till elektriska impulser. Tre vindlande hålrum begränsade av mjuka hinnor och fyllda med lymfa går snäckans 2¾ varv. I det innersta hålrummet, scala media, som är helt slutet, 18 mm långt och bara 0,1 mm2 i tvärsnitt, badar hörselcellerna i knappt två mikroliter endolymfa. Detta underverk av miniatyrisering spänner över det väldiga frekvensområdet 20 till 20 000 Hz.
Snabba nervfibrer för de elektriska impulserna till hörselbarken i tinningloben. Impulser strålar också ut i andra delar av hjärnan, först till den retikulära formationen i hjärnstammen, där hörselintrycken möter intryck från andra sinnesorgan, sedan till andra centra och till slut till associationsområden i hjärnbarken. Båda förgreningarna måste vara intakta, för att språnget till den medvetna upplevelsen ska kunna ske [1].

Rödhakesången med dess oändligt rika variationer på många teman, dess fallande, lätt vemodiga slöjor, så skiftande, så fulla av nyanser, är en underbar bild av den subjektiva upplevelsens rikedom. Det är denna inre värld av oändligt skiftande subjektiva upplevelser som gör oss till människor. Men varifrån kommer denna värld? Varifrån medvetandets ”mystiska låga”, som filosofen Colin McGinn [2] kallar den? Är den verkligen bara en aspekt av hjärnans elektrokemiska till­stånd? 
Ja, de flesta neurobiologer och andra hjärnforskare räknar med att en gång (vissa tror snart) kunna beskriva den fullständigt på elektrokemiskt språk. Det utesluter också varje möjlighet till en fri vilja, eftersom hela den inre, medvetna världen då är en strängt lagbunden följd av hjärnans struktur i varje ögonblick. 
Den geniale engelske matematikern Roger Penrose [3] hoppas att den subjektiva sidan av tillvaron i en troligen avlägsen framtid ska kunna förklaras inom ramen för en mycket utvidgad, ja, revolutionerad naturvetenskap. 
Colin McGinn hävdar att vi aldrig kommer att förstå problemet, eftersom vår intelligens inte klarar av det. 

David Chalmers [4], chef för Centre for Consciousness vid Australian National University i Canberra, är en av världens ledande tänkare över problemet. Han har gett mycket starka argument för att språnget till medveten upplevelse inte kan förklaras enbart med struktur och funktion. Vad det innebär säger följande lilla tankeexperiment: Låt oss tänka oss att någon som aldrig upplevt rödhakesång äger en fullkomlig kunskap om vad som sker fysiologiskt/kemiskt i hjärnan, när snäckan nås av denna sång. Skulle den personen veta hur det är att höra rödhakesången? Nej. Upplevelsen skulle saknas. 

För den moderna världen är universum utsida, det vill säga materia, strålning, naturkrafter. Ur ett outgrundligt djup slungades en näve materia ut för 13,7 miljarder år sedan, blev till galaxer, stjärnor, planeter, liv, och skingras sedan dess i en svindlande expansion. Tillvaron är framför allt en avgrund av tomhet. 
Media förmedlar i otaliga bilder denna värld till oss. Vi får veta från alla håll att denna yttre värld är allt som finns. Vad därutöver är, är intet. Ingen tanke är egentligen mer outhärdlig. Den franske antropologen, filosofen och teologen Pierre Teilhard de Chardin (1881–1955) [5] skriver att tron på den absoluta tomheten har ”en enormt destruktiv makt över våra själar”. Den är med andra ord en djupt liggande orsak till stress och ohälsa. 

Det är inte underligt att vår tid gripits av en kollektiv fruktan. Fruktan för intigheten, tystnaden. Att tystnaden egentligen är tonen från intet. 
Av fruktan att möta intigheten surfar vi på ytan, skapar en ytkultur. Otaliga ljudapparater, ett ständigt skvalande av prat och musik jorden runt sörjer för att vi glider, oljade av ljud, genom tillvaron. Det är svårt att hitta mer än några sekunders motortystnad ens i avlägsna skogar. 
Jo, i går kväll hände det, i den mörka skogen, när granarna stod djupt slöjade i snö och stenarna på stigen var mjuka, vita kullar. Då, när jag stannade hördes bara mitt eget bultande hjärta och mina andetag. Snart blev det alldeles stilla. Senare kom ett motorljud på långt håll, men återigen – det störde inte tystnaden. Det finns två tystnader. 
Våra hörselorgan har utvecklats i en värld, där naturens ljud och tystnaden mellan dem är det normala, precis som musik är både toner och tystnad. Bara sällan har snäckan utsatts för ihållande eller för våldsamma ljud som blixtnedslag, dånande vattenfall, tjutande stormar. 

Den ständiga ljudfloden i det moderna samhället bidrar till den farliga överstimulering och utmattning som drabbar så många. Buller, det vill säga oönskade ljud, kan, som öronöverläkaren vid Sahlgrenska i Göteborg Kajsa-Mia Holgers påpekar, leda inte bara till långsiktig skada på sinnescellerna i innerörat och tinnitus. Det kan också öka stresshormoner, ge blodtrycksförhöjning och påverka inlärnings- och koncentrationsförmåga [6].

Människor har i alla tider vetat att tystnaden har en helande, läkande, ibland djupt inspirerande verkan. De har insett att universum har en oändligt rik insida, och att tröskeln till denna värld heter tystnad. Vid den lysande tystnadens sändare från universums insida får vi de idéer och tankar – religion, konst, filosofi, vetenskap, musik – som bygger upp världen.